Här har vi UNDERBART pâsklov
....NOT, för ni känner väl oss. JAG känner oss och borde veta bättre än dra iväg oss pâ trevlig semester, pâ underbart soligt ställe, med mânga lek-kamrater, perfekt planerad och förbered mat, mânga roliga överaskningar och bara mys och trevligt som väntar.
Det BLIR ju aldrig sâ.
Just nu: Tvâ skitungar säljes billigt vid snabb affär.
Ja, för nu skyller jag allt pâ dem, sâ ni som planerar att skaffa barn: läs inte detta. Ni som inte vill höra gnäll pâ skitungar: läs inte detta. Och ni som bara vill leta fel och brister hos andra mammor och bara vill göra dem ledsnare än de redan är: läs INTE detta ;)
För jag är ledsen nu. Vi har haft en skitmorgon idag och brâkat utav bara sjuttsingen. Jag har blivit argare än jag borde och skällt mer än jag borde och är nu sâ ledsen i själen att jag känner mig alldeles sotig pâ insidan.
Ungarna leker glatt med sina kompisar och har glömt för länge sedan. Jag sitter i trappen och grâter för mig själv.
För inte kommer det nâgon och tröstar en när man som bäst behöver det...
Det här hade aldrig hänt om jag inte skaffat ungar.
Hade jag inte skaffat dem sâ hade jag suttit här i solstolen, njutit av solen och smuttat pâ ett glas vin.....vatten ;)
Eller legat i sängen och njutit för den delen....ostörd.
 andra sidan hade jag inte kunnat njuta av dessa saker sâ mycket som jag bort efter som jag dâ ej vetat om hur det kännts att bli berövad möjligheten att njuta av dessa.
Jag vet inte vilka av dessa tvâ alternativ som hade varit det värsta.
För detta kommer ju att gâ över, det vet jag ju. Jag kommer att bli glad igen och tycka att mina skitungar är de bästa skitungarna i världen (OM jag nâgonsin tycker det) och allt kommer att vara frid och fröjd igen.
Tills nästa gâng mâttet blir râgat.
För det blir ju det, râgat.
Jag tröttnar pâ att anstränga mig till max och bara fâ skit tillbaka.
Bara grât och tandagnisslan när jag fixar och donar sâ svetten lackar.
Otacksamma monster...
För uppenbarligen sâ finns det inget mer själviskt än ett barn. De tänker bara pâ sig själva och vad DE vill ha. Jag undrar egentligen när den där medvetenheten om andra människors behov och känslor växte fram hos mig.
Det verkar faktiskt sâ, att ju MER jag anstränger mig för att hitta pâ roliga saker för ungarna, ju mer missnöjda blir de.
För att de inte fâr mer, och mer...OCH MER.
För DE har aldrig fâtt växa upp utan, och fâtt sakna, och bli medvetna om vad de gâr miste om.
Ex:
Jag köper en rolig sak för att överaska.
Guldklimpen blir INTE glad över det han fâr utan SKITARG över det som jag INTE köpte, eller att jag inte köper VARJE dag, eller tjatar hâl i huvet pâ mig om när jag ska köpa det och det och det.
Jag skriver inte detta för att gnälla (ja inte bara i alla fall), inte för att fâ folk att tycka synd om mig (för som jag bäddat fâr jag liga) utan för att när jag, en dag sitter dar med skitungarna utflugna ur boet (och man har lovat mig att jag ska sakna detta dâ), och ser tillbaka pâ den här tiden, dâ ska jag ta fram denna bloggen och läsa och komma ihâg hur det VERKLIGEN var, hur jobbigt det var och hur ledsen jag var.
Och jag ska kunna ta fram den och visa Guldklimpen, som ju dâ vuxit upp till nâgons drömprins naturligtvis ;) och visa honom hur skitjobbigt det var.
För HUR kan det komma sig att en liten sketen 6-âring kan fâ en hel vuxen kvinnas värld att rasa samma genom nâgra sporadiska handlingar. Och fâ henne att ge upp det som hon haft som grundtro och värderingar under hela sitt liv.
Att kunna göra sâ att det enda hon har lust att göra är att sätta sig pâ toa och storböla, halsa en flarra vin och gluffsa i sig ALLT onyttigt som finns i hela huset.
Skitungar kan dom.
Värre än terrorister ;)
/Y
Åhh, jag känner så igen mig i detta. När mina barn var i den ålder så var det också mycket bråk. Grät själv en hel del pga att de är skitungar och beter sig som såna. MEn... det går över det med. Det blir inte bättre, vill inte uppmuntra dig för mycket ;)
men det blir annorlunda. Vissa saker får man lära sig att blunda för själv, man får liksom välja sina strider... andra saker kommer de att lära sig blunda för...
Här kommer en kram om det kan lätta upp.
Om tårar vore guld skulle jag betala min skuld...och vara jäkligt rik!(gråter fortfarande ibland)...men inte för att de är otacksamma längre, men det tillhör väl mammakänslorna kanske.
Hoppas ni får en fin helg tillslut.
Här har vi det bra en bit bort från dig, bränt pannan, handlederna och axlarna. Kram
Har ju själv en 5,5åring och jag känner så väl igen mig i det du skriver.
Många gånger som man verkligen är helt knäckt när kvällen kommer, man undrar vad man gjort för fel att det blir så fel som det blev den dagen.
Man försöker samla nya krafter för morgondagen och lista ut en bättre taktik, men nätt och jämt att man har krafter till det...
Kram
En stor styrkekram till dig Yohanna! Ibland känns allt skit (med eller utan barn) och det är skönt att få avreagera sig lite.
Låt ilskan få rinna av sakta men säkert och sedan är du tillbaka på banan igen! Tänk på det fina du skrev om vad de sa om honom i skolan!
Kram
Oj och jag som har bönat och bett att mitt barn ska överleva! Kom i vecka 25+3 och min största önskan efter 3 operationer innan 4 månader är att ungen ska skrika, ligga på golvet och sparka med bena och bara gnälla.
Få med ungen på affären och bråka över att h*n inte får det h*n vill ha. Alla sånna dära saker dom "vanliga föräldrar" inte vill vara med om.
Jag läser din blogg som ett avbrott i en ganska jobbig vardag och man kan ju som oftast bara relatera till sitt eget liv.
Hoppas det vänder för dig och att du får en "bra dag snart" det kan vända på två röda sekunder. Maktlösheten av att inte veta vad som ska ske med ens barn är fruktansvärt!
Du är en "rik" kvinna med två skatter som bara är dina.
Du är säkert på "rätt bana" igen Johanna! Mina jä-la ungar är nu 28 och 29 år gamla, men minns så väl krigen när de var i den åldern - skulle kunna mörda! Stor kram och Glad Påsk, och tror "blandrasungar" är värre ha ha. Men ta' det positivt och tänk att många säger att blandrashundar är annorlunda - både negativt och positivt - DU ÖVERLEVER SKALL DU SE, men det kostar på jooooo. Kram igen!
Var inte meningen att det skulle vara "Anonym", blev fel, hoppas jag koms ihåg i fortsättningen.
Stackars dej! (För man måste få höra det ibland fast man är vuxen). Man måste få känna sig liten o få bli tröstad. Det måste ju kännas jättejobbigt för dej. Jag har oxå problem. Men på ett annat sätt. Det enda jag kan säga är vad jag tror om dej. Du är säkert en supersnäll mamma. Ungarna behöver ju få se dina gränser. Och det är ju precis som du säger. De har redan glömt det. Kram!
Kram på dig, snart kommer vi o det känns lättare det lovar vi. Mysa, prata skit,umgås ,kramas o bara vara. Ses snart.
Att skaffa barn är världens värsta berg- och dalbana! De är ju de finaste barnen i världen, men samtidigt är de de vidrigaste och elakaste barnen i världen och de vet precis vilka knappar de ska trycka på för att få sina föräldrar att först explodera och sen ångestfyllt be om ursäkt... Skickar lite extra energi och tålamod till dig med hjälp av häxmagi, extra stark så här i påsktider!
Hoppas solen lyser på dig igen! Bakom molnen finns den alltid........Klart man måste bryta ihop då och då , viktigast att kommma igen ! Barn är mycket underbara, bråkiga och många andra saker. Jag är lycklig för mina idag vuxna barn! Och visst blir det lättare när de gått igenom alla trotsåldrar och nu är vuxna. Men mamma är mamma....får räkna med att finnas till hands alla dagar! Hade iallafall en väldigt trevlig påskmiddag igår med barnen ! Sköt om dig ! Hälsar Lena
Önskar jag kunde trösta dig. Det är för att du älskar dem så mycket som de kan såra dig! Och för att du, som så många mammor (inklusive mig själv), hellre är utan själv än att barnen skall vara utan. Och fast det känns helt rätt då, känns det ju inte rätt om man gör uppoffringar och får otacksamhet...för aven om vi är mammor är vi ju verkligen inte helgon. Man går med hjärtat på ärmen och försöker vara stark och rättvis. Man får vara trött och mänsklig, Yohanna.
Kram på dig!
