När jag hade lämnat Guldklimpen i skolan idag och styrde kosan mot morgonrundan så kom det över mig.
En känsla så stark så jag blev alldeles yr.
Jag tror att det var nån doft som startade den. En pust av varm asfalt, tidig morgon och en totalt avslappnad själ.
LYCKA!

Det är ju SÅ det ska vara.
Så här ska man känna sig jämt.
Man ska känna sig lycklig för just ingenting speciellt, vara nöjd med livet.

Men precis lika plötsligt som lyckan kom och min övertygelse om att så ska det kännas, lika plötsligt kommer ju den där deppigheten och känslan av att allt håller på att gå över styr och inte har nån mening.
Det är livet har jag förstått.

Jag skulle gärna ha lite mer av denna lyckokänslan i mitt liv. Jag skulle vilja vara lite nöjdare med det jag har. Men om jag ska vara riktigt ärlig så är jag nog en ganska så negativ person som tenderar att tänka mer på det som KAN gå fel än det som INTE har gått fel än.

På frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt svarar jag ganska så ofta halvtomt.
Jag tror att jag ska skylla på mitt sjärntecken ;)
Kan man abdikera från det?

/Y

PS Fortsätter med att redigera bilder på Irma och förbereder inför kvällens sammanställning av våra Eurovisionsminnen. Än är det inte för sent att minnas. >>>DS