En RIKTIGT trâkig morgon men med strâlande sol

Poff!
Luften gick ur mig lite här vid frukostbordet.
Det var nästan sâ att jag nickade till när jag slappnade av, stirrade pâ TV:n och njöt av att Irma lekte för sig själv.

Vi hade en RIKTIGT trâkig morgon här och jag antar att jag var uppe i varv till 1000. Jag blir sâ ledsen när det händer. Det sitter kvar i mig hela dagen efterât, som ett sâr som ömmar och svider även om man satt pâ ett plâster.
För jag och Guldklimpen blev till slut sams, pratade ut, kramades och skildes som vänner utanför skolan. Ändâ sâ känner jag mig sorjlig.

Kanske för att jag vet att detta inte var, varken första, eller sista gângen som det kommer att hända. Och fast jag hoppas att bâde Guldklimpen och jag lärt oss en läxa, sâ kommer vi falla i samma fälla igen, och igen och...
Tar det nâgonsin slut?

Det som kanske sliter pâ mig mest är att jag inte tycker att jag reagerar nâgot bra pâ hur han uppför sig. MEN jag har ingen aning om hur jag skulle kunna göra det bättre.
Jag sitter liksom i en vinkelvolt, en âtervändsgränd.
Hur jag än vänder mig sâ har jag ändan bak ;)

Och jag har ingen att frâga heller. Det finns INGEN som kan säja mig hur jag SKA göra, vad som är rätt eller fel. För det finns inget sânt.
Man mâste själv göra sina spelregler och det sliter pâ mig när jag spelar pâ ett sätt som jag inte gillar men heller inte vet hur jag ska spela annorlunda.

Jag kan frâga här, i olika forum. Jag kan frâga vänner och familj. Men jag kommer bara att fâ en massa olika svar och âsikter som kanske i slutänden bara gör mig mer förvirrad och vilsen.

Jag läser och informerar mig. Jag pratar och frâgar. Och det enda jag kommer fram till är att jag blir bara mer osäker pâ OM det finns nâgot sätt.
Eller om det bara handlar om att överleva dagen sâ smidigt som möjligt.

Mânga skriver och ger mig râdet, ang. barnuppfostran, att som Astrid Lindgren säjer:
”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”
Och det lâter JÄTTE-bra, men vad i 70-singen menas med det?
I praktiken?

Jag ger mina barn kärlek och kärlek i massor. Jag pussar pâ dem och talar om för dem att jag ÄLSKAR dem, varenda dag, varenda gâng som vi brâkat och ibland helt utan orsak.
Och sen dâ?
Ska jag strunta i att göra nâgot mer?
Ska jag strunta i att försöka "uppfostra" dem, visa hur det fungerar, hur man inte ska göra, vad som gör folk ledsna, vart gränsen gâr, vad som man inte kan göra?
Eller vad menas med det?

Och en del föresprâkar att man inte ska göra vissa saker med barn, uppfostra dem tex. Pâ grund av detta och detta. Medans andra tycker att man visst ska göra detta med barn, för det är just dâ som man visar dem hur mycket man älskar dem.

Ibland känner jag mig som att jag varken vet ut eller in.
Det enda som jag faktiskt vill är ju att kunna leva ett lyckligt liv med min familj och att förbereda mina barn pâ det vuxenliv som faktiskt komma skall.
Och dâ funkar det faktiskt inte, varken nu eller senare i vuxenlivet, att nâgon beter sig sâ att de andra blir ledsna.
Men hur i 70-singen ska man förklara och uppnâ det mâlet?

/Y

Åh, så jobbigt du har det just nu. Skulle så gärna vilja hjälpa dig eller ha ett bra svar men som du säger, det finns nog inte.

När jag har följt din blogg ett tag, är det så tydligt hur väl du vill och hur viktigt du tycker det är att barnen får lära sig vad som är rätt och fel. Vet du, jag tror det är gott nog.

Allt det där vi säger till våra barn, det går faktiskt in, även om det inte verkar så alla gånger.

Så här i backspegeln, många år efteråt vet jag att för min egen del ångrar jag att jag var så sträng många gånger. Jag förstod inte hur små de faktiskt var, speciellt inte första barnet, som jag också hade nästan alla bataljer med. De andra och särskilt de yngsta sa jag knappt ifrån till och det behövdes inte. Den första hade jättestränga tider när han skulle vara hemma och fick böta en kr för varje minut han kom för sent. Oj oj, en gång kom han två timmar för sent och la upp 120 kr på bordet och sa att det hade varit värt varenda minut...

De yngre hade inte alls lika strängt och de kom hem ändå. Jag tror själv att jag var så osäker och rädd med första barnet medan jag litade mycket mer både till mig själv och till de yngre barnen.



Kramar till dig!

Jag förstår ditt dilemma, man vänder nästan ut-och-in på sig själv för att vara en bra mamma. Det tror jag alldeles bestämt att du är och att du gör det riktigt bra för dina barn, för det är ju bara du/ni som riktigt känner dem och vet vad de behöver.



Det är ju som med droppen som urholkar stenen...de lär sig så småningom :)Hjärnan är inte riktigt "mogen" förrän man fyllt 20 år har jag hört de lärda säga....så det är ju några år kvar. För att kunna bilda sig en uppfattning av handling/konsekvens krävs kanske att man har någon som vägleder, det finns ju föräldrar som bara lämnar barnen vind för våg och låter dem själva lära sig. Jag tycker iaf att du gör ett förbaskat bra jobb!

Kraam!

Det här med barnuppfostran är inte lätt. Visst kan man lyssna på tips och plocka gobitarna man själv tycker är vettigt men reglerna är det bara du som mamma (förhoppningsvis tillsammans med pappan) som bestämmer. Jag är helt övertygad om att du är en bra mamma. Massor med kärlek och regler att följa, förmaningar, tjat, förlåtelse, konsekvenser av sitt handlande m.m är viktiga ingredienser.

Fri barnuppfostran tror jag inte alls på...

Sedan handlar man ju inte alltid så pedagogiskt som man önskar när den berömda bägaren rinner över, men då är ju ordet förlåt bra att ta till. Jag tror det lär barnen att vi är inte perfekta vi vuxna men man kan be om ursäkt för sitt handlande när man sårat någon eller gjort fel.

Kram fina du!

Ojojojojoj det är inte lätt med uppfostran. Men du är den bästa mamma dina barn kan ha <3

Och alla får vi nog ibland, för vi är inte mer än människor <3



Ja mina barn följer absolut mönstret... till fullo!! Och det i båda barnomgångarna :) Min äldsta dotter har varit väldigt mkt storesyster... och det är likadant med Linnea.. hon är väldigt mkt storesyster till Alice...



Det finns nog där oavsett man vill eller inte :) Syskon är syskon :)



Kram finaste Yohanna och tänk på att du är den bästa av de bästa mammor som dina barn har :)

DU har en mycket läsvärd blogg!!! <3 de gillar vi !

Ingen lätt grej det där! Hur man än gör blir det nog alltid något som blir galet även om du är en toppenmamma som försöker följa regler och normer som finns. Huvudsaken är att ni i alla fall älskar varandra! Själv har jag ju inga barn och kan inte riktigt tänka mig in i situationen, men om du vill maila och få lite råd (jobbar ju med barn och lär mig en del därigenom) så är det helt ok!



Kram Kram

Du är en bra mamma Yohanna, tvivla aldrig på det. KRAM

Jag har alltid trott på att man kommer längst om man är bestämd men kärleksfull. Sätt gränser men var inte rädd för att gå omvägar ibland.



Det finns inget rätt eller fel i barnuppfostran, utan man måste följa sin egen magkänsla.



Alla bråkar med sina barn emellanåt, och gör man inte det så har man nog aldrig satt några gränser och det är nog då det blir farligt tror jag.



Men visst är det jobbigt när det händer...

usch himla jobbigt det där då man blir oense med sina barn ,skönt att ni kramades innan skolan började ,för usch att skiljas som ovänner,kramen

Nej att uppfostra barn är inte lätt och inget barn är de andra likt. Jag är en sådan mamma som tror på regler, jag tror inte bara kärlek kan göra hela jobbet. Men kom ihåg att du är den bästa mamman för dina barn <3 Du gör det bästa för dig och din familj <3 Glöm inte det. För det är tufft att vara mamma och det sliter på humöret, men man är endå den bästa mamman i slutändan till sina barn och dom älskar dig för den mamman som du är <3 Kram fina vännen

Finns nog inget rätt eller fel när det gäller barnuppfostran.

Alla gör på olika vis, sina egna vis med regler och förhållningssätt.

Ju mer barnen växer, desto mera testas det. Vi var säkert likadana själva ;)



Kram