Ibland så hopar det till sig.
De dumma sakerna.
De som strular och inte vill flyta på som de ska.

Jag är inne i ett sånt stimm nu och det känns som det kokar över snart.
Men vem ska man koka över på?



Sista strulet i raden var Alexanders skrivbordsstol som han fick i födelsedagspresent och som jag skulle försöka att montera ihop nu på fem röda. Mitt emellan tandborstning, bloggskrivande och skolhämtningen.

TRASIG!

Det är ju så man går åt.
Detta är handtaget till spaken som sitter under stolen. Den som man hissar upp eller ner stolen med. Den låg lite vid sidan av själva pinnen, längst nere i kartongen.
Nu måste vi åka tillbaka med den i eftermiddag och krångla för att få byta.

Och mackapären till datorn, som vi var och böt ny igår, fungerar heller inte. Och det kan inte vara jag som gjort fel. Det finns liksom inte så många sätt att göra på. Man tjoffar in den i datorn och så ska den sätta igång.
Den är tvärdöd.
Så måste vi byta den också.
Igen!

Och en massa andra petitesser som var för sig inte är så farliga. Men när de klumpar ihop sig och gaddar sig mot mig, ja då blir jag VÄLDIGT irriterad.
För att uttrycka mig milt.

Ibland, eller rättare sagt ganska så ofta, så känns det som att ALLT strular här nere. Det finns inte en enda sak som fungerar som det ska. Ja det skulle vara Ikea då. Där köper man, hem och monterar och så är det klappat och klart. Sällan, om inte väldigt sällan så fattas det något.
Två gånger har det varit lite kantstött på ett par ställen och det har ju naturligtvis hänt här nere. Men aldrig har det fattas en skruv och när jag bodde i Sverige så hände det ALDRIG.
Jag längtar hem....;)

Som tur är, är det inte igår idag, utan idag är idag. Så tisdagsdeppet ligger bakom mig och fredagslyckan hägrar. Annars hade jag satt mig ner och lipat här ;)

/Y