Tonåring - nej tack!
Jag är så glad att jag vuxit upp och blivit den Yohanna som jag är idag. Visserligen inte perfekt, men jag börjar att komma överens med mig själv.
Vad av detta då?
Jo i sommras när jag var på MIN favoritstrand (inlägg kommer om just denna) så, när jag var ute på min beachwalk, gick jag förbi två tonåringar som satt på en bänk och tjuvrökte.Jag gick flera vändor förbi dem och de satt där och bolmade och kände sig allmänt tuffa.
Kände sig skriver jag, för de såg bara FÖR töntiga ut.
Det syntes direkt att de var här på semester med sina föräldrar (el. annan vuxen), att de fått tag på nåt smygröka och nu gått och satt sig på undanskymd plats för att tuffa sig och se vuxna ut.
Bara det att de så för barnsliga ut när de satt där och försökte röka på ett sofistikerat sätt och blänga på allt folk som gick förbi.
Så läste jag även dessa inlägg hos två bloggare.
Dels acarolina som varit ute för att hyra film och fått en massa glåpord kastat efter sig av ett gäng tonårstjejer som skulle på fest och kände sig tuffa.
Så himla sorjligt och tragiskt att de var tvungna att hävda sig på detta sättet.
Och dels 4U2 som skulle åka buss med sina kryckor och blev helt undanskuffad av en hord tonåringar som inte kunde visa vare sig hänsyn eller respekt mot en handikappad. För att inte mista sin staus bland polarna.
Man blir ju bara så trött.
Jag kommer så väl ihåg hur det var att vara tonåring och det ska ju vara en av ens lyckligaste tid i livet. Kanske var det det, men nu så här i efterhand så känner jag bara pinsamhet när jag tänker på den.
Och då hade jag ingen tonårskris eller rebeldperiod att tala om.
Men man trodde att man visste bäst. Jämt så skulle det disskuteras med föräldrarna om den bästa kompromissen. Ges råd till dem om hur man skulle vara en bra förälder. Hur världen skulle styras och hur DE skulle ändra på sig.
Ja man trodde helt enkelt att man ägde välden.
Men så ska det väl vara att vara tonåring. Man har hela framtiden framför sig. Men som ordspråket säjer att: ju mer man lär sig, desto mer inser man vad lite man egentligen vet.
Jag önskar att jag hade varit lite mer ödmjuk inför de vuxna och insett att de faktiskt visste mer än jag för de har faktiskt levt och fått erfarenhet.
Men sånt var ju bara förlegat ansåg jag då.
Sen detta med att vara tuff inför polarna.
Man fick inte sticka ut, man ville vara som alla andra. Man var rädd för att göra sin åsikt hörd. Rädd för att man inte skulle få vara med. Rädd för att någon skulle tycka man var konstig osv.
Just detta är ju ganska farligt. När tonåringar gaddar ihop sig och kör sitt race. För ingen vill sticka ut och riskera att förlora sin status bland kompisarna. Alla gör som de andra och så hettsar de upp sig mot något/någon som någon annan bestämt att de ska göra.
Ingen vågar säja ifrån och säja:
-Detta är FEL. Detta vill jag inte vara med om.
Speciellt tänker jag på här-om-dagen när jag kom gåendes med barnvagnen och blev fast bakom ett helg gäng av de värsta....tonårspojkar.
Ett tag gick jag där bakom och tänkte på om jag skulle våga göra eller säja något för att få dem att släppa fram mig.
Några hade till och med sett mig men kunde ju inte flytta på sig och verka töntig i de andras ögon.
Men så tog jag mod till mig och ropade:
-Tut tut!
Inget hände och då blev jag ju lite nedslagen. Skulle jag behöva gå bakom detta testosteronstinna och finniga gäng hela dagen?
Men så tog jag mod till mig igen och ropade med käck stämma:
-Killar. Ursäkta kan man få komma förbi ;)
Och då faktiskt, ser man på maken, så började skocken röra på sig. Som en skock idisslande kor som följer efter ledarkon.
Och jag kom förbi.
Hejja!
Men jag är SÅ lycklig över att jag inte är tonåring längre.
Känner bara pinsamhet när jag tänker på hur jag var i den åldern. Och så känner jag fruktan för hur det ska bli när mina små kommer upp dit.
Ska de bli sådana där själviska, trögtänkta, rebelliska, självsäkra monster?
Jag hoppas INTE det.
Kan jag få behålla mina små bebisar, tack ;)
/Y
Min äldsta är 14 år nu och precis lika ljuvlig och härlig som alltid!
Hoppet är inte ute ;)
Jättebra skrivet!
Tonåren är en tuff tid, känns som att man kommer få jobba mycket med att stärka barnen inför den tiden!
Nej usch, jag skulle aldrig vilja gå igenom mina tonår igen. Ju äldre jag blir, desto mer trivs jag med mig själv och inser hur lite jag faktiskt tyckte om mig själv i tonåren. Då var man så fokuserad på yta och vad andra skulle tycka. Nu fokuserar jag på insidan och vad jag tycker.
Nu är det ju inte så hiskeligt många år sen jag var tonåring men jag tänker alla redan när jag ser ett gäng "tuffa" tonåringar, var jag så där!?! Däremot har jag alltid visat respekt för andra (så länge dom visade respekt för mig vill säga och det gäller fortfarande, mig sätter man sig inte på! Inte längre iaf) och flyttat på mig för barnvagnar, hållt upp dörrar osv.
Hua - nej - vill inte vara tonåring igen - aldrig =) Jag känner mig bara mer och mer nöjd med livet! Men vad är det man säger - att vi 20 år tror man att man äger världen, vid 30 år börjar man vänja sig vid den och vid 40 år börjar man lära sig hur man ska använda den =)
Kraaaaaaaaaaaaaaaaam
Hihihihi du förgyller verkligen min dag!!!
Ja jag som har gått igenom detta med tonårstid fick en underbara kommentar av min ena "vuxna" dotter..
Mamma, HUR F orkar du skaffa två små till när du just fått oss att växa upp??
Jag fattar INTE hur du orkar mamma???
Jo svarade jag då, det är för att ni är så fullkomligt underbara, spciellt när ni sover ;)
Vi kan skämta ganska mycket i vår familj, om det mesta så hon blev full i skratt och sa... ja du har väl rätt :)
Tonårstiden är hemsk!! Och jag kommer ihåg min oxå, som en både ris och ros tid... man var kär, man hade skoj och inom en så var hormoner och känslor i ett evigt gung.. USCH!
Jag säger som dig, tack och lov att jag slipper vara tonåring!!!
Kram
Haha! Jag tänker mest på humöret. När mina barn har sina värsta trotsperioder brukar jag tänka: hur sjutton ska de bli när de är tonåringar om de är så rebelliska redan nu. Förhoppningsvis kanske de blir lugna tonåringar istället. Nej jag vill inte heller vara tonåring igen. KRAM!
Ja det är inte lätt! Har en tonåring kvar och hon är nu 17 år. Trodde att hon skulle bli den "värsta" sorten för hon är en mycket bestämd dam med åsikter och vet hur hon ska framföra dom. =) Men hittills har det varit relativt lugnt och snart så fyller hon ju 18....Jag är glad att hon varit såpass lugn att hon gått att hantera! =) Men dom har det inte lätt. Det är några väldiga krav dom har på sej, ska vara snygga, balla, smala, smarta och ha rätt kläder. Kände mej inte sån när jag var tonåring själv(på stenåldern låter det som) =). Jag hade min tonårsperiod i början av 80-talet och känner inte igen mej i alla krav hon har.
Må så jättegott!
Kram kram
Anmäl dig till dagens blogg hos mig och ta del av mina 2000 läsare om du vill :)
Visst är det skönt att tonårstiden är förbi! Men tänk om man fick uppleva den igen, men då med den erfarenhet som man skaffat sig nu i livet!
Tänkvärt! Håller med dig...skulle inte heller vilja ha den tiden tillbaka men det är roligt att tänka tillbaka på den tiden...fast mycket annorlunda att vara mamma själv och gå omkring o vara oroligt att något ska hända när barnen vill frigöra sig. Nu är mina grabbar vuxna och utflugna för länge sedan, den äldsta är 30 år...oj! :) Men det värsta tyckte jag var när de flyttade hemifrån...det kändes som om de slet bort navelsträngen...av erfarenheter lär man sig förhoppningsvis :)
Tonåren måste vara den värsta och mest osäkra perioden i hela livet! Jag minns när jag var 19, då först började jag känna som om jag visste vem jag var. Men trygg i mig själv blev jag nog först framåt 30-års åldern....
Jag var "skittuff" mot en mattelärare vi hade på högstadiet. Han blev sedemera min svärfar... Haha!
Ajdå, det går illa i letandet.. haha, trodde jag skulel kunna ha bra bilder i datorn för detta. Just nu är det jobb och sova, snart iväg till jobbet igen. Men när avslutas den utmaningen ?
Tonåring ja.. när man ser tonåringar idag kan man undra, var man sådan själv ? Man sdåg inte det då. Men man ser det idag.
Kram
Jag har också tänkt rätt mycket på det där; hur puckad och barnslig man egentligen var. Det är skitjobbigt att vara tonåring och jag skulle aldrig vilja göra om det. Jag var osäker & rädd, visste inte vem jag var, hade massor av åsikter om allt och var ständigt osams med mina föräldrar.
Bättre är det nuförtiden när man äntligen hittat lite lugn i kroppen och börja inse att det är bra att leva år för år för då får man erfarenhet och blir ödmjuk. Just nu känner jag mig väldigt ödmjuk inför livet...
Ja du... tonårstjejer... en sådan har jag hemma och snacka om Jekyl och Mr Hyde ;)
Hrmm. Ja jag har ju grabbar och dom är inte att leka med just nu. Sura ena dagen och lismande andra dagen, alltså när dom vill ha ngt. Men det roliga är också att kunna ha diskussioner med dom. För ibland är dom riktigt kloka. Ibland alltså. ;-)
Håller fullt med, jag skulle absolut inte vilja vara tonåring igen. Inte för allt smör i småland. Tonåren var den värsta perioden i mitt liv, och folk då var så fruktansvärt elaka att jag ser tillbaka med ögon som klarade man dessa 7 år då klarar man allt.
Ja du, själv har jag ju 2 tonåringar här hemma och de är som natt och dag. Den äldre (16) har inte varit någon "sån" tonåring. Hon är äldst och med det följer ansvar, koll på läget osv och hon har varit lugn. Sedan har vi då nr 2 (14) år som ÄR en "sån" tonåring...går knappt att föra en normal konversation emellanåt och man inser liksom att det inte är någon idé - hon är tonåring och tänker (inte?) som tonåringar bara gör...SUCK
Men jag gillar att de blir äldre och det är ju en övergående period - som tur är! :)
kram
Snart är tonårstiden förbi i detta hus och de börjar inse att de gör fel, ibland, samtidigt minns jag hur jag själv var mot mina föräldrar (de fick lida mest av en tonåring som jag var, tyvärr) och det är skönt att kunna ha den öppna dialogen vi oftast har barnen och jag. Berättar om hur jag var och hur jag upplever de, det kan få de på andra tankar- när de lyssnar vill säga. ;)
