Svärmödrar
Först måste jag bara påpeka att jag, just nu, har den snällaste svärmodern man kan ha. Hon skulle inte kunna göra en fluga förnär och oroar sig ständigt för alla runt omkring henne.ÄNDÅ har vi små, ja vad ska jag kalla det? Inte bråk, inte konfrontationer och inte problem. Men man skulle kunna kalla det irritationsmoment.
Och jag har frågat mig varför?
Jag satt och pratade om detta med Älsklingen för ett tag sedan och hans åsikt var att det var att vi är kvinnor.
Kvinnor har en tendens att leta bråk och konflikter i alla situationer där det finns andra kvinnor, enligt han.
Jag har inga problem som helst med DIN mamma, sa han.
Och visst, det är sant.
På arbetsplatser eller i grupper där det finns bara kvinnor eller majoritet kvinnor så brukar det för det mesta uppstå konflikter av de mest bagatellartade sorter.
För hon sa si, eller hon gjorde så, och så är baktaleriet igång.
Män bråkar inte på samma sätt.
Men jag tror INTE att det är den ENDA orsaken.
Och jag har funderat på detta MYCKET och länge.
Saken är den att i alla förhållanden som jag haft så har inte ett enda varit fritt från problem med svärmödrarna. Och jag ska inte säja att det är BARA deras fel utan det är säkert en kombination av konstellationen svärmoder och svärdotter.
Men varför?
Det jag kommit fram till genom mina grubblerier är att mammor uppfostrar och behandlar söner annorlundare än döttrar. Helt utan att man vill det eller är medveten om det så bara blir det så.
Döttrar uppfostras till att bli självständiga individer och för att flytta hemifrån och bilda egen familj.
Söner uppfostras och behandlas som att bli självständiga individer men att den familjen han bildar skall även på något sätt fortsätta att innehålla den gamla familjen.
Jag tror att mammor till söner har svårare att släppa taget om sönerna, även när de flyttar hemifrån. Och det är här som de kommer på kollitionskurs med de nya svärdöttrarna.
Det blir liksom två kvinnor som bägge vill ha det största inflytandet över sonen/mannen.
En historia ur det förflutna.
Ett av mina X bodde hemma med sin ensamstående mamma. Detta var under studenttiden så det var inget konstigt med det. Han hade övervåningen på huset som sin del och hon undervåningen. De levde i fred och harmoni.
En kväll under vår "nyförälskande-fas" så skulle mamman bort och sonen bjöd hem mig på middag. Han hade lagat maten själv, dukat fint och vi åt på övervåningen och det ena ledde till att jag stannade natten över. Mycket hade det nog med att göra att jag bodde i en annan del av länet och skulle behövt ta nattbussen hem. Något som INTE lockar när man sitter vid en romantisk middag med tända ljus och är nyförälskad.
Hur som helst. Jag sov över och det var inget konstigt med det.
MEN dagen därpå, tidigt på morgonen, eller tidigt och tidigt, det var tidigt för att vara studenter på en lördag. Så kommer mamman uppfarande på övervåningen. Kliver rakt in i sängkammaren, blir inte överaskad av att se mig där i sängen, utan öppnar fönstret på vid gavel och säjer att här måste vädras för det luktar snusk.
Jag kände mig precis som om jag var med i en sån där romantisk komedi som man gapskrattar åt. OM man tittar PÅ den och inte är med I den.
Då håller man sig ganska mycket för skratt.
En annan historia från min första tid här på GC.
När jag flyttade hit så fick jag bo hemma hos Älsklingens föräldrar, eftersom han fortfarande bodde hemma. Vi väntade på att en lägenhet som vi var intresserade av skulle bli ledig och hyresvärden skulle hyra ut den till oss.
När den väl blev ledig och vi flyttade in så var jag ju eld och lågor över hur fint vi skulle få göra tillsammans och allt nytt vi skulle köpa. Jag hade även med mig en resväska full med hemm-prylar som jag haft med mig hemmifrån eftersom jag bott själv där en lång tid innan jag flyttade hit.
Döm om min förvåning när Älsklingens mamma kom med en hel gömma full med saker från sitt hem som hon ville att vi skulle ha till vårt. Och hon började shoppa järnet till vårt hem UTAN att fråga oss om vad vi ville ha. Inget i den smak som jag ville ha där.
Visst var det jättegulligt att hon ville hjälpa oss och visst var det bra att vi slapp att köpa allt själva. Men jag blev jätteledsen för att jag inte fick ställa i ordning vårt hem som jag ville ha det. Det kändes som att hon kom dit och styrde och ställde, som att det var hon som skulle flytta in där med Älsklingen.
Jag tror, och här kommer jag väl få på moppen av en massa svärmödrar som anser att jag har fel, men jag tror att generellt så har mammor svårare att släppa tag om sina söner. De vill så gärna fortsätta vara en del av sina söners liv att de tränger sig in i det nya livet som sonen ska ha med den nya svärdottern.
De vill fortsätta att ta hand om sonen även fastän han har flyttat hemmifrån och bildat en ny familj.
Jag kommer ihåg från min första tid här så kallade alltid min svärmor Älsklingen, sin son, för MIN KUNG. Naturligtvis ville jag hävda mig och kommenterade att han var MIN kung och svärmoderns SON.
Töntigt och löjligt kan tyckas men jag var tvungen att hävda mig på något sätt.
En annan historia från förr.
Jag hade förberett en romantisk middag med trerätters, vin och tända ljus. Mitt i maten och romantiken så ringer svärmor. Älsklingen tar det, och för mig hade det varit mest naturligt att säja till min mamma att jag ringer upp dig senare. Vi sitter och äter.
Efter att Älsklingen talat i telfonen med sin mamma i en LÅNG stund och rapporterat om allt som hänt under dagen, så ilsknade jag till och plockade undan den romantiska middagen. Och så var den romantiken cancelerad ;)
Älsklingen satt som ett gapande fån och fattade INGENTING.
Det jag vill komma fram till är att jag har inte haft dessa problem med MIN mamma. Visst det kan vara för att vi inte bor så nära att konfliktiva moment kan uppstå och vi inte sliter på varandra så mycket som när man bor nära.
MEN jag kan tala med min mamma och säja ifrån att detta är inte bra. När du gör så här så skapar det spänning i mitt förhållande. Kan vi göra på ett annat sätt.
Det har ingen av mina pojkvänner kunnat, eller velat gjort med sina mammor.
Det är som att de måste ta hand om sina mammor och inte vill göra dem ledsna. Ibland har det känts som att svärmödrarna är de äkta fruarna och jag har varit älskarinnan som man måste smyga med och som får anpassa sig efter den äkta fruns önskemål.
Nu till mitt tvivel.
Är detta bara jag som känner så här?
Har jag typ fastnat i en vinkelvolt och slått knut på mitt förnuft?
Min önskan är att jag, när jag blir svärmor, för det antar jag att jag kommer att bli, någon dag till någon slags partner till mina barn, ska komma ihåg hur jag känt och lyckats att anpassa mig till den nya situationen så att den nya svärdottern eller svärsonen kommer att känna sig välkommen istället för övertrampad.
Att jag ska kunna släppa taget om mina barn och låta dem utveckla sina förhållanden på sina sätt men ändå finnas där om det skulle behövas stöd och hjälp.
För jag läste på någon blogg om någon blivande farmor som oroade sig för att svärdottern inte skulle låta henne få ett bra förhållande och umgänge med sina blivande barnbarn. Och jag tyckte att det lät SÅ sorjligt.
Nog med söndagsfilosofering från min sida.
/Y
Gud så bra skrivet!!!
Jag är full av beundrar hur du kunde sätta ord på precis rätt saker :) Tack!
För min del är det likadant, jag har en (hyfsat) rar svärmor men ibland så ledsnar jag på att hon vill "ta över" saker som hon inte har det minsta med att göra..
Men i det stora hela har jag en toppen sväris :)
Du har väldigt mycket rätt i det du skriver om relationen mor och son. Vi behandlar våra söner och döttrar olika, fastän intentionen nog är att de skall behandlas lika men jag tror att det är ett nedärvt beteende och om man är medveten om det så klarar man av att klippa navelsträngen och behovet av kontroll. Jag är mor till en dotter och en son och jag vet med facit i hand att jag har behandlat dem olika, kom på mig själv att jag gjorde lika som min mor gjorde med mig och mina bröder. Vi räknar med att döttrarna skall klara sig...Vi har fortfarande långt kvar till jämställdhet när vi morsor är som vi är:D. Sedan handlar det mycket om sonen, han skall visa sig vuxen och sätta sin mor på rätt plats i sammanhanget. Min son har stor integritet och jag skulle inte ens våga klampa på in i hans relationer och "störa". Han skulle inte acceptera det över huvudtaget.
Du har nog lagt fingret på den ömma punkten. Nu får du bara se till att du behandlar dina barn jämlikt och tänker på att du inte äger sönerna mera än döttrarna, nämligen inte alls:D Du hinner ju få många ännu! Det kommer deras kärlekar att tacka dig för.
ha det gott!
Karin med morgonsvada
Ja svärmödrar är inte alltid så enkla, jag har massor med små anekdoter från min svärmor - men jag tar dom inte här. Mycket tror jag handlar om hur man uppfostrar sina söner. Nu när du endå kommit så långt att du funderar på hur DU kommer bli som svärmor så har du kommit långt. Det är nog precis så man måste tänka.
Min svärmor och jag kommer relativt bra överens nu - efter dryga 20 år - men det har tagit sin tid, och jag har fått satt ner foten och sagt ifrån och berättat hur jag vill ha det. Kram fina
Då har du inte träffat min svärmor hihihi :)
Jag och min man har snart varit tillsammans i 20 år och på dessa år har jag aldrig sett henne sur eller arg. Det är ju bara för fantastiskt :)
Kramen vännen♥
Tack för detta inlägget. Jag blir nästan gråtfärdig när jag läser det. Mest för att det är min mardröm du beskriver, den som säger att jag inte ska kunna släppa mina pojkar. Jag vill ju vara en del av deras liv även framöver. Undrar om det var mitt inlägg du refererar till http://vuxenmamman.wordpress.com/2011/10/09/en-vuxenmammas-framtidsdrom/
I det inlägget så skriver jag om detta.Men jag tänker....hur ska jag bli en bra mamma till en vuxen man med fru?
Tack Yohanna för dina tankar.
KRAM
Tänkvärda ord. Själv är jag svärmor och jag önskar , hoppas och tror att jag inte lägger mig i för mycket.Jag tycker det är alldeles underbart med barn som är vuxna och vill leva sitt eget liv. Att kunna umgås som vuxna tillsammans.....Tankeställare om hur jag gör / är! Lycka till med svärmor framöver
Lena
Va bra du skriver om det = ))
Ha en mysig måndag.
ps.är det varmt hos dig än ??
Jag fryser = /
Kram Helene.
Svärmödrar har jag testat på att ha både from hell and heaven. Som tur är så har jag landat på det sista! Hon är guld värd å tar HÄNSYN utan att tränga sig på, men finns alltid där å ställer upp. Vi har skitskoj i hop å hon skulle ha kunnat ha varit min vän om hon inte var min svärmor - nu är hon både och! :-D Å nä, bara glögg ännu så länge, hyachinterna får jag vänta med liiite till! KRAM
Joo, du svärmödrar är ett kapitel för sig... både på ont och gott. Jag (Chiquitas matte) har ju min svärmor i ett annat land så det går rätt bra, men visst kan man bli tokig ibland. Man får ju dessutom väga in att vi kommer från olika kulturer samt helt olika generationer. Jag tycker det var generöst av dina svärisar att du fick bo där innan ni hittat nåt eget. Från början fick vi inte sova i samma sovrum då vi inte är gifta, men nu har de gett upp och insett att vi faktiskt bor tillsammans och...jaa vi delar säng även när vi är där trots att vi inte är gifta ;-)
Riktigt bra skrivet !
Roligt att läsa :)
Jag har en lite halvspänd relation till min svärmor i mellan åt och ibland fungerar det perfekt!
Ha en fin dag Kram!
Tänkte precis fråga vad är det för en idé? Men det är väl just den vi inte hade. =P
Män ( i plural)har jag haft, men endast en svärmor,
och vi hade inga som helst konflikter faktiskt!
Nu är jag sedan 20 år svärmor själv till två mågar,
enligt mig (och vad de säger själva) är jag en
bra svärmor.
Finns där när det behövs, men skulle aldrig klampa på!
Gör aldrig oannonserade besök, ringer inte så ofta.
Respekterar!
De finns också där för mig!
Månar om mig, kollar hur jag har det, hjälper mig
om det behövs, jag behöver inet ens fråga...
Men, det är alltså på mina döttrars sida...
När sonen så smånigom bildar familj,
hoppas jag, men kan ju inte veta säkert,
att det blir på samma sätt!
har åtminstone försökt uppfostra honom som jag
gjorde med hans storasystrar ;-)
Det skulle t ex aldrig falla mig in att besöka honom
utan att vi har något bestämt!
Jag har nyckel till honom (likväl till döttrarna)
men de är för nödsituationer! Utelåsning etc...
(så de kan hämta extranyckel här, eller om jag
måste hämta barnen på dagis och gå hem till dem)
Däremot hade jag tidigare problem med min egen mamma!
Hon vill gärna styra och ställa de första åren jag
bodde själv!
(kan bero på att jag flyttade som 16-åring kanske)
FORTFARANDE har vi våra små kontroverser,
fast jag numer är 56 år fyllda! ;-)
Önskar dig en härlig start på veckan!
Kram
En hel del tänkvärt här. Och det sägs ju att mannens mammor är de värsta svärmödrarna. Läste det någonstans att det har med avundsjuka att göra att mamman har svårt att släppa in en annan kvinna i ens sons liv och är rädd för att kvinnan skall vara bättre än sig själv. Värre tror jag det blir om man bor nära varandra.
Halsduken, den har jag virkat :)
Jag känner att jag halkat lite efter med stegen med men det är inte mitt fel för jag hade nog ställt in räknaren fel för den räknar inte alla mina steg upptäckte jag :(
Jag har haft bra svärmödrar, jobbiga också... Min nuvarande är... hur skall jag säga... inte mycket alls. Hon bor 50 mil bort, och har missbruksproblem, och nog med sig själv. Vi (sambon)har telefonkontakt med henne kanske en gång i månaden, träffas kanske en gång/år, och hon har aldrig varit här, på 12 år. Ibland kan jag sakna en svärmor som lägger sig i och bryr sig.
jag håller helt med dg om dt du skriver !! =) skämmand sannt!!
kul att du kiakde in och vilken blogg!! hur har jag missat den här?! =/ kram
Vilket fenomenalt bra inlägg. Min första tanke var "Jag har aldrig haft problem med mina "svärmödrar"...."
Men sedan började jag tänka efter. Ett förhållande brast (en av anledningarna) för att svärmodern helt enkelt vägrade träffa mig... Jag tyckte vi hade det trevligt den gången jag och hennes son var uppe och hälsade på dem men efter det berättade han att hon ringt och sagt att hon inte ville träffa mig igen. Och då kan man ju liksom inte skapa sig ett liv tillsammans... Hans ovilja att ta tag i detta och lite andra orsaker, gjorde att jag tröttnade.
Jag skrattade mycket när jag läste ditt inlägg och tror nog att dina tankar är rätt sanna. Det jobbiga är ju att "alla" kvinnor nog har tänkt samma sak. Att deras svärmödrar har varit jobbiga och att de inte ska bli likadana haha
Måste funderar mer på detta och jag kommer nog tipsa om ditt inlägg snart :-)
Tack för en trevlig lässtund!
