När jag nu klev upp på vågen i fredags morse så ska jag vara helt ärlig och erkänna att jag inte brydde mig ett skvatt.
Jag var helt klart beredd på att ta ett kilo plus.
Det var ju självklart.

En hel vecka med en massa njutning, gofika, missade promenixer, sjuka och till råga på allt en dundermiddag kvällen innan som INTE hade kommit ut än, om ni förstår vad jag menar...

Det var faktiskt så att jag var beredd på att ta ett kilo plus för njutningen och faktiskt ett helt för gårdagens grekiska middag.

MEN när jag klev upp och vågen visade på 0,3 MINUS ja då trodde jag banne mig inte att jag var riktigt vaken.
Hur i hela sjutton gick detta ihop?

Jag blir bara mer och mer övertygad om att detta med livsstilsförändring och våg INTE går ihopa.

Kan NÅGON vara snäll och förklara för mig, tack!

Men jag bara tog beskedet, lade det i arkivet och satte fart på dagen.
Det var ju bara FÖR bra för att vara sant.
Jag får nog tillbaka det nästa vecka.
DET kan jag hoppa upp och sätta mig på.

Så förra lördagen, när vi skulle upp i bergen och titta på fruktodling med mina föräldrar och vi skulle byta Las Palmas +22 grader på bergens 11, då var jag tvungen att riva fram mina gamla jeans.
Tog bara ett par ur högen.

Har faktiskt en hög i garderoben med jeans från förr. Jeans som jag hoppas på kunna använda innom en snart framtid.
Vissa är väldigt FÖR små, det är MÅL-jeansen. Några är mitt-emellan-jeans. Och ETT par har blivit för stora. Jag tog ett par i mitten och korsade fingrarna.
Visst, de satt lite taight, men jag kom i dem OCH kunde knäppa dem ;)
Dagen var gjort.

Så idag när jag skulle skriva detta inlägg så kom jag på att jag lovat att visa smal-jeansen alias MÅL-jeansen, och visa HUR långt jag har kvar dit.
Men mitt i fipplandet i jeanshögen så trillade mina mamma-jeans ut på golvet.
Jieses. Jag visste inte ens att de låg DÄR.

När jag blev gravid sista gången så framhärdade jag i mitt beslut att jag minsan var värd ett par mamma-jeans. Början av graviditeten var under vintern och jag vet ju att jeansen är de första som jag växer ur som gravid.
De börjar att skava i linningen och trycker obehagligt på den växande livmodern.
Och även om gravidmagen inte syns på långa vägar så blir de vanliga jeansen, för mig, väldigt snabbt, väldigt obekväma.

Hur som helst, jag använde de väldigt flitigt. Men eftersom de var taighta redan från början så hängde de inte med ända riktigt fram. Och vem vill ha jeans när det är 35 grader ute, som det var på sluttampen där under sommaren?
Men så blev de ju liggandes.
Jag fluffade till mig alldeles för mycket där som nyförlöst och kom på INGA villkor i dem.

Men nu, nu sitter de som en smäck igen.
Och visst kan man ha gravid-jeans även som ICKE-gravid.
En något längre tröja utanpå och så märks det ju inte.
Synd på så fina pärer att ligga i garderoben...

Och så till smal-jeansen, mina mål-jeans, dit som jag ska komma.
Ja det är ju en bit kvar. Det ser ni ju själva.
Fast inte SÅ långt som man skulle kunna tro.
Jag fick faktiskt upp dem längre än förväntat.




Fast man skulle nästan kunna tro att jag lätt var i 5 månaden igen, med den magen. Gu vad den putar. Måste leta reda på instruktionerna till denna "planka" som alla talar så lyriskt om.
Det är visst inte sit-ups man ska göra längre utan planka.
Jaha, man lär så länge man lever.

Nu kör vi lördagsmys här. Hoppas ni myser också ;)

/Y