Min mor ringde precis och sa att allt gått bra....hittills.
De hade gått upp, gått morgonpromenix, ätit frukost och packat väskorna.

Alla fynd >>> hade fått plats i de TRE som de hade med sig. Men tur var väl att de köpt på sig 20 extrakilon för att kunna forsla hit hela min önskelista. >>>
För nu när de åker tillbaka så kan jag slå mig i backen på att de kommer att utnyttja dessa 20 extra för alla "fynd" som de har med sig.
Det ska bli intressant att höra vad incheckningsvågen, den hemskaste av dem alla, säjer om deras väskor.

Men denna fredag har fått sig en liten sorglig tuch, en törn som gnager, den har blivit lite kantstött och fredagsfeelingen vill inte riktigt infinna sig.
Jag har tagit fram köttfärs ur frysen. Jag ska göra tacos med familjen i kväll. Det känns lite EXTRA viktigt idag att mysa med dem som man älskar, nu när hälften av dem lämnat oss.

Jag HATAR verkligen att säja farväl, det är det absolut värsta jag vet. Ja till och med värre än kaffe. Jag skulle gladeligen svepa en kanna kaffe om jag sluppi ta farväl av någon igen.
För jag HATAR verkligen kaffe också.
Så det säjer mycket om hur illa jag tycker om adjön.

Förr i tiden så älskade jag flygplatser.
Det var dit man kom när det var spännande saker på gång.
Flygplatser betydde äventyr och roligheter.

Sedan jag flyttat hit så hatar jag dem. Om jag slipper så åker jag inte dit. Det har blivit mycket fler sorgliga ögonblick där än glädjefyllda upplevda där.
Nu mera så får jag en klump i magen bara av att åka förbi flygplatsen här i Las Palmas.

Som nu när mina föräldrar ska åka hem. De åker ju egentligen idag. Men vi sa adjö igår hemma hos dem. Jag åker inte tillflygplatsen idag. Även om jag skulle kunna.
Tiden där, när alla sitter och stirrar ut i luften och väntar på att det ska bli dags. När alla har en klump i halsen och ingen kan säja någonting. Fastän alla sitter och tänker på hur mycket man skulle vilja säja i dessa skälvande sista minutrar.
DEN tiden, den kan jag vara utan.
Den får jag ångest av.
Den är jag rädd för.

Någon borde trolla lite så att man aldrig måste uppleva den "sista" dagen. Så att man går direkt från semesterroligt till att packa upp väskorna hemma. För den sista dagen är ju bara värdelös. Den borde vara förbjuden. Är ju bara ett slöseri med tid.

Nu hade vi det UNDERBART igår. Badade, njöt av solen och avslutade med himelsk mat och jag kommer att skriva mer om just den dagen. Men hela tiden hade jag en klump i magen, så där som när man vet att det har hänt något hemskt, men man försöker att tänka på något annat för att inte behöva tänka på det hemska som har hänt.
Men vetskapen om det där hemska ligger ju som en slöja över allt och hindrar en från att vara så där riktigt glad eller njuta så där riktigt mycket.

Då där, det var mina tankar om farväl. Och här sitter jag och bölar som om jag skulle ha tittat på Törnfåglarna eller Titanic. Och så har jag avslutat en gammal chipspåse som jag hittade i köket.
Jag?
På blanka förmiddagen?
Mitt i beach 2012-kampen?
Ja, jag är inte riktigt mig själv idag ;)

/Y