I går kväll när jag lade mig i badet så värkte verkligen benen på mig.
Polisbesök, fett-brännartur, skolhämtning + veckohandling. Det blev höga siffror på stegmätaren.

Ja, jag lägger mig i badet, VARJE dag.
Det är min vardagslyx.

När ungarna somnat varje kväll (ja det finns ju undantag förståss) så tar jag mig min EGENTID och lägger mig i badet och funderar på ditten och datten.
Då struntar jag i om någon vaknar.
Då får Octavio ta marktjänsten.

Visst får jag dåligt samvete ibland att Älsklingen ska få plocka undan efter middagen själv, han som har jobbat hela dagen. Men så kommer jag på att han har jobbat själv. Jag har jobbat (hemmafru) också hela dagen, men har haft två ungar klistrade på mig under tiden.
Då tycker jag att jag kan få vara lite själv.

Innan jag träffade Älsklingen så var jag ingen person som tyckte om att vara ensam. Detta med egentid var en sak som jag inte ägnade mig åt eller fattade meningen med.
Faktum är att när jag träffade Älsklingen så, det bästa, var att nu skulle jag aldrig mer behöva känna mig ensam.

När vi fick Guldklimpen så blev det, nu skulle jag ALDRIG mer vara ensam. Och sedan vi fick Lillskatten så blev det, nu skulle jag ALDRIG ha tid för att vara ensam.
Hänger ni med på skillnaderna?

Nu har jag förstått detta med egentid och att det kan behövas.
Har förstått tjusningen med att få gå ut och gå med hörlurar och MIN musik på, på högsta volym.
Tar till vara de få minuter själv i badkaret och försöker att andas lugnt och slappna av.

ZZzzzzzzzz
Där somnade jag.
Amningsnätter (som vi är tillbaka till) har en tendens att suga musten ur en.

Vaknade med ett ryck och kom på att det är ju semifinalerna i Eurovisionsfinalen idag. Jag missade helt att den första var i tisdags. Men den idag hade jag ju planerat att se. Sverige skulle ju tävla. Och nu hade jag missat det OCKSÅ.

De som känner mig vet att detta är katastrof.
Melodifestivalen är ett av mina största intressen.
Och nu hade jag missat det.
Gråt och tandagnisslan.
Upp ur badet så att jag i alla fall hann att se snabbgenomgången av bidragen.

Suck, i år igen. Det var inte mycket att hänga i julgranen. Och så var det knappt att Sverige kom med.
En finalspecial kommer, var så säkra på det.
Tills vidare bjuder jag på Spaniens bidrag från förra året som är en favorit här hemma, fastän ett år har gått. Alexander älskar den och jag är mycket förtjust i den. Den förtjänade en mycket bättre placering än den den fick.
Synd och skam var det också att streakaren skulle förstöra uppträdandet.
Ni kommer väl ihåg?

Algo pequeñito - Något pyttelitet - 2010



Nu är det fredag, och vilken fredag. Återkommer, men först måste jag hämta hem Guldklimpen och äta lunch hos svärmor.

/Y