I bland är jag bara så löjlig så jag blir alldeles trött på mig själv. Jag beter mig så tokigt så jag vet inte vad.

Det var igår när vi hade varit och veckohandlat.
Jag får gå dit och hem med Irma i barnvagnen, för vi får inte plats alla i vår skokartongsbil. Jag Irma, barnvagn, Alexander, Octavio OCH svärmor.
Alla dessa plus maten får inte plats.
Så då går jag. Egentligen är det inte så synd om mig för då får ju sig stegräknaren en extra omgång och det är ALLTID bra.

Hur som helst.
När jag gick hem så brukar bilen alltid komma före mig till parkeringen. Inte SÅ konstigt ...
I går gjorde den inte det utan jag kom först. Jag fick stå och vänta ett bra tag.
Tankarna började ta form i hjärnan på mig.

Tänk om något har hänt.
Tänk om någon bil har kört på Alexander när de skulle plocka in varorna i bilen.
Han var lite springig i dag och det är lätt hänt att han springer ut i vägen för någon bil.
Det är lätt hänt att pappa och svärmor tappade koncentrationen för ett ögonblick när de skulle lassa in påsarna i bilen.
Här kör ju folk som galningar, även på parkeringsplatser och jag kan på fullt allvar tro att någon kan köra över ett litet barn på en parkering.

Det blev ju inte lättare för att en ambulan körde förbi i affärens riktning med pådragna sirener och i full karriär.


Min lille Alexander som har så mycket spring i benen ibland.

Men så kom ju bilen förståss. Med hela konkarongen i. Det var svärmor som glömt att köpa ägg och fått gå tillbaka in i affären.
Så enkelt var det.
Så enkelt skenar fantasin i väg med mig.

Men TÄNK om det skulle hända någonting med min Guldklimp. Det gör det ju faktiskt, där ute i världen. Mammor och pappor förlorar sina barn.
Huvaligen.
Det måste vara det hemskaste som kan hända.
Hur kan man någonsin gå vidare?
Och hur ska man någonsin kunna förlåta någon som kanske för ett ögonblick brustit i tillsynen?

Usch vad sorjligt det blev och vilken ångest som kramade om mitt hjärta tills jag såg den lilla blå skokartongen komma körandes in på parkeringen.

Ja, ibland beter jag mig riktigt konstigt. Skrämma upp mig själv sådär för ingenting...