Jag gick hem från skolan i dag och tog den där extrasvängen för att påbörja mitt "nya"liv. Solen sken och jag kände mig så glad. Alexander hade varit så glad i dag på morgonen efter sin bästaste födelsedag och han bar med stolthet sin nya ryggsäck till skolan.
Detta är en UNDERBAR dag tänkte jag och hade stora planer inför dagen.

Det första jag gör när jag öppnar mailen är att läsa ett trevlig kommentar från en ny läsare på bloggen och kikar in på hennes blogg för att se hur hon har det.
Då får jag se det där klippet om mamman som bestraffar sin son med att äta tabasco och duscha honom kallt.

Jag har undvikit att se på det där klippet, för jag har kommit förbi det förr, på fejjan. Men jag har undvikit att titta på det för jag vet att jag kommer att må pest och gråta floder. Om jag gråter när jag ser nyheterna, hur ska det då inte bli med detta.
Så jag har låtit bli.
Av självberarelsedrift.

Nu, idag i alla fall så får jag för mig att jag ska titta på det. Klippet. Med alla glädje som jag har i kroppen idag så känns det som jag är oövervinnerlig.
Jag klarar allt. (se det själva om ni VILL, strunta i det annars)



.....men inte detta.
Jag klarar inte av att se barn som far illa. Jag börjar att storböla här framför datorn. Mitt i frukosten. Och Irma tittar storögt på mig.
Vad händer?
Lugn, lugn, det är ingen fara Irma. Mamma ÄR glad.

Men nu sitter jag här med sot i själen igen och har blivit fundersam. Tankarna som vanligt kommer över mig och jag kan inte låta bli att fundera och grunna.
Visst är mamman i klippet hemsk. Och visst gör hon hemska saker mot sitt barn. Jag skulle gärna vilja se hur hon förklarade detta hos Dr Phil. Hon skulle visst vara där idag och prata om detta. Vi får se om jag lyckas komma över ett klipp nånstans på nätet.

MEN jag gör också hemska saker mot mina barn. Ja INTE ger jag dem tabasco eller duschar dem kallt. Men jag gör saker som jag, i efterhand, inte tycker var så bra. Och jag har jättedåligt samvete för så här var inte den typen av mamma som jag hade tänkt bli.

Tex:
Jag kommer ihåg förra året när jag var sjuk av illamående i graviditetens första skede. Vi var ute på stan för att byta några saker och jag försökte att förklara för expediten vad jag ville. A satt i sin vagn och skrek och gormade och förstörde varje försök till prat. Jag var tvungen att gå i från butiken och när vi träffade pappa så försökte jag förklara vad som hänt. A forfarande skrikandes i kärran. Då skrek jag högt och ljudligt så att hela köpcentrumet kunde höra mig:
- Håll käften unge!
Alla tittade på mig. Och jag blev så ledsen över mitt beteénde att jag bara sprang därifrån och satte mig att gråta i ett hörn.

Eller det här med Alexander och maten. Jag blir så arg ibland på honom när han sitter där och spottar ut sin mat. Av någon konstig anledning. Men tror att han ska få godis efteråt.
Då kan jag inte låta bli att hota:
- Det blir inget godis efteråt om du tror det...
Aj aj aj. Så VILLE jag ju inte säja.

Eller när Irma kör sitt 1-timmesrace på natten. När man har gått upp 100 gånger på natten och inte fått sova mer än 10 sekunder i sträck. Då kanske mina händer inte är SÅ mjuka när jag tar upp hemme för 70-11 gången. Och tanken om att få kasta ut henne genom fönstret far förbi i huvudet.

Många situationer där jag inte föregår med gott exempel och agerar som en "bra" mamma ska göra. Och därför blir jag så ledsen över att se detta klipp.
Jag är också en sån där dålig mamma som får håret att resa sig på huvet på folk. Eller är det bara i mina tankar....? Men jag lär mig, pö om pö, och förhoppningsvis blir jag bättre med erfarenheterna.

Jag tar alla tillfällen i akt, när vi är glada och lyckliga och har några sekunder över, att pussa på mina barn och tala om för den, gång på gång, hur mycket jag älskar dem. För att de, de dagar då jag inte har så mycket tålamod och skriker åt dem, ska känna sig trygga i att jag älskar dem och att jag aldrig kommer ge dem tabasco eller duscha dem kallt.

/Y