I natt fick jag mig en riktig skrämning och ingen rolig sådan, om det nu finns roliga...
Jag låg och sov som vanligt vid 00:30-tiden (länge sedan är de tiderna då man inte ens hade kommit ifrån FÖR-festen vid den tiden...).
Plötsligt så vaknade jag.
Det var nåt som var fel.
Jag låg still och lyssnade.

Jag hörde att Irma var på G att vakna i sin säng och låg bara och väntade på startsignalen, man vet aldrig hon kanske skulle somna om igen utan att jag gjorde någonting. Nån gång måste hon ju lära sig det också.

Men det kom inget.
Jag hörde hur det prasslade i hennes säng men jag hörde inget gnäll.
Vad konstigt.
Jag gick upp och tittade ner. Där låg hon, och var vaken, som jag såg det. Iskall om armarna som var ovanför täcket (helt omöjligt att få en bebis att ligga med armarna under täcket) och skakade.
Hon sa fortfarande ingenting.

Nu blev jag orolig.
Kände på pannan, glödhet.
Jag tog upp henne och lade henne i min säng, tände lampan (man ser inte så bra i mörkret) och inspekterade henne.
Hon reagerade inte och hade ögonen halvöppna. Kroppen skakade som något mellan darr och kramp. Såg väldigt otäckt ut.

Nu blev jag väldigt orolig och väckte Octavio. Vi klädde av henne och tog tempen i rumpan och hon reagerade fortfarande inte. Jättekonstigt för normalt sett så vaknar hon av minsta pip.
Men hon hade "bara" 38,5 grader, det lugnade mig lite.
Men jag var orolig över att hon skakade och inte reagerade.

Hon sover, sa Octavio.
Men jag var inte så säker.
Hur vet man att någon är medvetslös?
Vad är skillnaden på att sova och vara medvetslös?
Ska jag åka till akuten?
Nåt är fel sa jag till Octavio och ångesten kramade om mitt hjärta. Tänk om något allvarligt håller på att hända och här sitter jag och inte gör någonting.

Någon har lärt mig att när ett barn gråter så är det bra. Det betyder att barnet i alla fall har krafter att gråta. Men om det bara är apatiskt och slappt så är dett allvarliga saker på G. Då ska man söka hjälp.

Octavio försökte lugna mig. Hon sover bara sa han, hon sover djupt. Hon skakar för att febern håller på att gå upp och hon fryser.
Men jag var jätterädd. Hon ville inte ens ta bröstet och det är konstigt.
Hur som helst, jag gav henne febernedsättande och så satt jag med henne i mina armar och det verkade som Octavio hade rätt. Hur otroligt det än var så sov hon nog, djupt.

Jag satt där till klockan 02, då hade febern gått ner och hon sov lugnt och avslappnat. Då lade jag henne bredvid mig och halvslummrade resten av natten, ständigt vakande.
När morgonen kom så var febern borta och hon var helt som vanligt, förutom jätteförkyld, precis som jag.

Men vad otäckt detta var. Jag blev ordentligt skrämd.
Hur vet man egentligen när det är riktigt allvarligt?
Det är svårt...


De små är ju så söta när det sover....som de ska göra....när allt är normalt.