Igår skickades Alexander i säng utan middag, och utan lunch också för den delen.
Ursch vilken hemsk mamma tänker ni säkert nu. Men det var hans egna val.

Jag är så himla trött på matsituationen här hemma. Så här ska det ju inte vara.
Det ska ju vara kul och gott att äta och just nu är det bara ångest.
Varenda gång, tre gånger om dagen.
Suck!

Så jag tog ett beslut om att här skulle det bli ändring. Jag skulle passa på nu under lovet när man inte känner någon press på sig att de måste äta och sova bra för att orka med skolan.
Men nu sitter jag här med mitt vanliga tvivel.
Vad är igentligen bäst?
Hur gör jag?
Vad är logiskt och normalt?
Som vanligt vet jag varken ut eller in och börjar tvivla på mina tankar så fort jag tänkt dem.

Det är inte det att Guldklimpen äter dåligt. Nej han äter bra, med god aptit och är inte såååå kräsen, äter det mesta.
OM han sätter sig vid bordet.
OM han äter.
OM jag inte givit upp redan vid första eller andra om:et.

För det första är det ett riktigt ståhej varenda gång som vi ska sätta oss vid bordet.
-Varsegoda, kom å ät, ropar jag en liten stund innan allt är klart. Så att det förbereds lite för svaret brukar alltid bli. Neeeej, jag håller på med ditten o datten.
Då kan jag svara, OK gör färdigt det då och kom å ät sedan.

Eftersedan, så ropar jag igen:
-Varsegoda och kom å ät.
Och så får man hålla på. Bråk, lock, hot osv.
Eller också tar man bara ungen och sätter honom på stolen punkt slut. Med resultat att det blir bråk vid bordet. Eller gråt och tandagnisslan.

Sedan kommder det andra.
-Jag tycker inte om detta. Jag vill inte ha. Jag är inte hungrig.
Nu kan man ta två vägar:
alt.1 - Du behöver inte äta, men du sitter kvar på stolen tillsammans med resten av familjen. Det brukar resultera i att han brukar börja äta av rena farten tillsammans med oss andra.
alt.2 - Smaka i alla fall på maten, du kanske tycker om den. Vilket resulterar i att han tycker om det och börjar äta.

Problem 3.
Efter ett par tuggor har den värsta hungern lagt sig och det finns andra saker som är roligare att göra än att äta. Prata om allt eller inget bara för att avbryta oss andra som försöker föra åtmindstånde någon konversation om dagen. Fippla med servetten elller smulorna på bordet.
Eller en massa andra saker.
- Ät nu Alexander. Kom igen och ät nu. Kom ihåg att äta nu Alexander. Nu är vi snart klara Alexander osv.
Vilket brukar resultera i att han säjer att han inte vill ha mer och att vi matar honom med resten av maten.
Det är ju inte det att han inte vill ha mer, för han äter ju om vi matar honom. Det är bara det att det finns massa andra saker som han vill göra istället för att äta, han är lat.

Fröken i skolan har också sagt att hon har problem med Alexander. Han äter så långsamt att han inte hinner bli färdig till det är dags för dem att börja med något annat. Och då har han BARA en färdigskalad och färdigklyftad mandarin att äta upp.

Nu till huvudbryt:
Under denna veckan som det inte är någon skola så tänkte jag att jag skulle prova ett nytt grepp. Vi kan ju inte ha det på detta sätt. Han måste lära sig att vi äter när vi äter, man äter för att det är gott och för att inte bli hungrig och när vi tar bort maten så finns det inte mer. Då är måltiden slut.

Så jag bestämde att jag bara skulle säja till när maten är klar. Inget tjat och inget tvingande till bordet. Jag och Irma sätter oss och äter och när vi är klara så tar jag bort maten. Då är måltiden slut. Har han inte kommit då så ville han inte äta.
Där har jag fått frångå mina principer att alla ska sitta vi bordet tillsammans vid måltiderna, även om man inte vill ha. För att det ska bli en gemensam stund av mys och prat.
Det gick inte. Det kostade på för mycket och vi blev osams varenda gång när det skulle tjatas hela tiden, kom nu då!

Och kommer han och sätter sig vid bordet och säjer på en gång:
-BLÄ jag tycker inte om detta, jag vill inte ha, så får det vara så då. Jag ska inte truga. Detta har varit svårt för jag är ju mamma, jag vill ju att han ska äta. Prova åtmindstånde har jag sagt ibland.
Jag vill ju att han ska lära sig att äter man inte så blir man hungrig sedan. Och jag tänker INTE laga speciell mat åt någon. Jag lagar det jag lagar, inget konstigt, vanlig mat.

Sedan om han under måltiden säjer:
-Jag är mätt nu, vill inte ha mer, eller bara slutar äta, så ska jag inte truga, påminna eller börja mata honom. Jag tar bara bort tallriken när vi andra är färdiga. Och då har jag verkligen gett honom tid. För först matar jag Irma, det tar TID. Och sedan äter jag. Så han har fått sin chans. Men detta var verkligen svårt. Matar-armen går sin egen väg och sätter igång av sig själv när han inte äter.

Allt detta tycker jag verkar väldigt logiskt, pedagogiskt och bra på alla sätt.
Måltiderna ska vara glada stunder där man njuter av maten och äter för att det är gott och man är hungrig.
När måltiden är slut så plockar man bort och då är det ingen mer mat förens vid nästa måltid.
Alla äter samtidigt och samma mat, tillsammans = trevlig familj.

Situationen är nu att han inte äter och jag kan inte låta bli att bli nervös och orolig. Jag kan inte låta honom vara. I går så åt han bara halva frukosten, ett bra mellanmål, ingen lunch och ingen middag.
That´s it!
I dag på morgonen var han så slö och kände sig dålig sa han.
Engergibrist tänker jag.
Men ändå så åt han bara halva frukosten.....hmmm.

Så börjar jag att tänka, att tvivla.
Han är ju bara 4 år. Han vet inte hur det ska vara. Jag är mamma jag vet hur det ska vara, jag vet att det räcker inte att äta som han gör. Han blir trött och gnällig.
Jag borde visa honom hur man ska göra för han är för liten för att veta själv. Även om han tror att han är stor.

Så nu sitter jag här med tvivlet igen.
Men jag orkar inte ha det som vi hade det.
SÅ?