Jag har så svårt att göra mig av med saker.
Speciellt saker med affektionsvärde.
Som minner mig om någonting.

Det här är Alexanders nappar. Som han har slutat med.
Nu tänker ni att är hon inte klok den där. Sitter hon och håller på gamla nappar..
Men nej detta är bara ett exempel.

Vi försökte att sluta med napparna i julas. Alexander skulle ge dem till Jultomten. Det var vi ALLA överens om, även Alexander. När dagen kom så blev det inte så. Det blev gråt och tandagnisslan istället. Och sånt kan jag inte med.
Han fick ha napparna ett tag till.
Jag inbillade mig att han inte var redo än.

MEN sa vi. Till sommaren, när vi åker till Sverige, då får napparna stanna hemma.
Återigen var vi överens.

När vi då åkte till Sverige på semester, nu i juni, så var napparna kvar hemma.
Officiellt.
Jag hade naturligtvis med dem i packninge, I FALL ATT.

Det behövdes inte.
Han frågade efter dem ett par gånger.
Men de var ju kvar hemma.
Det gick så bra så.
Över ALL förväntan.

Och nu har han slutat med dem.
Jag borde slänga dem. Men jag stannade upp ett ögonblick och tänkte på allt detta som vi varit med om och som vi våndats över att tänka på att få honom att sluta.
Och så gick det så lätt.

Som så mycket annat här i livet och speciellt med Alexander. När vi väl har släppt ångesten över saker så har han fixat det mesta själv.
Duktig kille.
Tokig morsa.

Och NU så har jag slängt napparna.
Men sparat ett kort av dem, i fall att.

/Y