....och det kan bara bli bra (peppar, peppar...lite försiktigt).

Ja a ni.
Jag skulle ju berätta om fiaskot igår.
Det var så hemskt, jag tror inte att jag njöt en endaste sekund. Men jag antar att vi kommer skratta åt detta någon gång i framtiden.
Det känns som om jag är inne i ett stimm av dåliga händelser nu eller också så är det jag som har för höga förväntningar på dessa högtider...

Jag är en gaska bra festfixare, om jag inte ska vara blyg så är jag rejält bra och mina fester brukar vara mycket lyckade. Jag brukar inte kunna njuta så mycket av själva festen för det är ju svårt när man ska dra i alla trådarna. Men jag älskar att förbereda, planera, duka, handla, laga osv.
Och så älskar jag ju berömmet jag brukar få efteråt när alla blir så nöjda ;)

Men igår...
Allt gick fel, eller det kändes bara helt fel. Hur ska jag förklara utan att någon blir sårad eller trampad på tårna.
Det var en kombination av:

- prestationsstress över att få allt klart och fungerande. Fast jag var färdig, nyduschad, sminkad osv när gästerna kom (en timme försenade, min svärmor har den vanan :)...)

- jag hade bjudit in för många. Det var familjen + en kompis som var själv med sina två barn över nyår. När hon sa att hon var själv så kunde jag inte undgå att erbjuda henne att komma hem till oss. Det blev för många...

- dålig nattsömn och dålig siesta-sömn = tålamod nere i botten.

- jag och kompisen har inte liknande uppfostringsvärderingar. Hon har en mer "ledig" syn på regler och gränser och när hennes son kommer ihop sig med min så drar han med sig alla på upptåg.

Eller det är väl ingen idé att gå som katten...
Så här var det. Det var kallabalik. Kompisens son L är som en virvelvind. Han far upp och ner, skriker och gapar, klättrar på möbler, slåss med kompisarna, äter inte, sitter inte still på stolen, kastar mat på golvet, äter chips i sängkammaren, hoppar i sängarna, överröstar alla som pratar (sa till och med åt min svärmor att hon skulle hålla tyst för att han skulle prata). Och min kompis säjer inte ens åt honom, det är det som irriterar mig mest. Och om hon säjer till honom så gör han inte som hon säjer.
Klart när han får göra som han vill, då vill de andra barnen också göra så och beter sig från sin sämsta sida.

Det tillsammans med att jag for som en skottspole mellan kök och matsal, försökte amma och söva Irma som var övertrött pga att det var för sent och för mycket oväsen, kaos vi matbordet, Alexander som betedde sig som han såg att L gjorde och tålamodet nere i skorna + att jag inte kunde njuta och såg hela min fest gå om intet, det blev för mycket.
Jag blev snäsig och irriterad och det syndes säkert på mig.


Kaosmiddagen...

När sedan barnen satt lugnt och tittade på TV och L började skojj-slå Alexander och jag sa till att inte ens på skoj så slåss man och L fortsätter. De går in på As rum och han fortsätter att slå A som tycker det hela är mycket roligt men jag ser att det hela kommer att mycket snart gå över styr.
Då sa jag infrån att nu är det nog. In med er i vardagsrummet där jag kan se er och jag sa till min kompis att det där vill jag inte vara med om.

Så kommer min kompis efter en stund och säjer att hon ska nog åka hem nu. Att jag är väldigt stressig och arg och hon känner sig inte välkommen här. Hennes son är ett barn som inte kommer sitta still och titta på TV så det är bäst att hon åker...

Och jag bara kände innombords, skam ja visst , men en lättnad: ÅK bara ÅK hem tänkte jag i huvudet. Det har blivit så fel och det kommer inte att bli rätt.

O hjälpte henne ner med barnvagnen och då hade visst sonen hoppat upp på bilen, trillat ner och stukat foten.....suck!

Jag är ledsen kompis, men detta funkade verkligen INTE!

Sedan fortsatte vi andra med efterrätten, nyårsskålen och godiset. Lugnare, men jag hade skammen i kroppen över att ha skickat hem en kompis mitt på nyårsnatten utan att ha skålat in det nya året.

Hoppas att ni hade det lugnare än jag. Gott nytt 2011 igen!