Oj det är ju svårt att svara enkelt på nästan allt detta. Helst skulle jag vilja skriva en hel bok, och det kanske jag gör nån gång i framtiden (när jag avslutat de tre som jag håller på med nu ...).

Vi tar det väl pö om pö. Om det är något som ni inte förstår eller som genererar följdfrågor så får ni väl kommentera så skriver jag mer.

-Hur länge ni har bott där?
Det var jag som flyttade hit och det gjorde jag i oktober 2003. Det blir alltså 8 år i år. Helt otroligt...
 
-Hur kommer det sig att ni flyttade?
Ja som sagt, det var ju jag som flyttade och det gjorde jag för att jag träffat Octavio och han inte ville flytta till Sverige. Fast ärligt talat så var jag bra sugen på att prova på det som man bara hört talas om att andra gör. Stcka ifrån regn och rusk till solen och salsan...


Jag och Octavio på den tiden då det begav sig, unga och oskyldiga med hela framtiden framför oss...ha ha.


-Din man är han från Canarie öarna, hur träffades ni?
Ja Octavio är härifrån, han är bror till en granne som jag hade när jag bodde i Göteborg.
En sommar när jag inte hade några semesterplaner så sa min granne (och bästa väninna), "kom med mig när jag åker hem på semester, du får träffa min familj."
Och så gjorde jag. Jag åkte med henne en vecka till Las Palmas och träffade hennes vänner OCH hennes storebror.
KLICK! sa det och så var det, det.

Jag åkte tillbaka en vecka i oktober, åkte tillbaka 2 veckor över jul, han kom till Göteborg och hälsade på hela april och så åkte jag hela den kommande semestern, 5 veckor.
Därefter så bestämde jag mig för att jag ville prova på att flytta dit.

Jag sökte och kom in på den officiella språkskolan i Las Palmas, hyrde ut min lägenhet i andra hand för ett år och åkte ner för att studera spanska medans jag bodde hos Octavios föräldrar. Han hade, 32 år gammal fortfarande inte flyttat hemmifrån, det är jättevanligt här.

Vi letade på en lägenhet och så blev jag kvar här. Åkte hem för att säja upp lägenheten och sälja av allt jag hade. Och så flyttade jag ner, till min mors stora sorg...Men till Octavios mammas stora glädje. Hon hade redan "förlorat" ett barn till Sverige.

-Jobbar du?
Nej jag jobbar inte och har heller aldrig jobbat här nere.
Först när jag kom ner så studerade jag spanska, alla 5 nivåerna. Och sedan kom Alexander. Och så körde vi på med Irma. Det har liksom inte blivit av.

Jag jobbade lite hemmifrån med att skriva blogg för en reseportal och jag håller på att skriva på tre böcker som jag hoppas kunna ge ut innom kort.
Vi har tur som kan leva som vi gör. Jag tycker att de är en ynnest att kunna få vara hemma med barnen. Mammaledigheten här är bara 4 månader. Därefter får du lämna bort ditt barn, dagis eller till mor- eller farmor är vanligt.

-Barnen har de barnomsorg?
Nej eftersom jag har varit hemma så har vi inte haft råd att lämna bort dem på dagis och det har känts lite onödigt också.
Barnen här börjar skolan när de är tre år och där har ju Alexander börjat, i höstas. Jag hade vissa tvivel förut för jag tycker att det är för ungt med tre år.
Obligatoriskt blir det inte förens vid 6 års ålder, så jag hade vissa tvivel. Men man övertalade mig och det har gått bra. Fastän jag tycker fortfarande att tre år är för ungt. Man kräver mycket av barnen. Men de små lär sig fort om de måste, det är helt klart.

 
Jag ser här att det blir ett väldigt långt inlägg så jag avrundar här och återkommer med de andra svaren i ett annat inlägg.

God natt!

/Y