Ibland, allför sällan, försöker jag att strunta i alla måsten och allt som jag vill hinna med INNAN..., och sätta mig ner på golvet med mina busungar.
Sätta mig ner och leka med dem, busa med dem, komunicera med dem försöka vara en i gänget.

Alexander, som det känns som jag är arg på hela tiden, slänger jag ner på golvet och kittlar så att han storknar av skratt. Så att han ska komma ihåg att man kan skratta med mamma också. Inte bara skäll från mamma och kul med pappa.
Nej, JAG är rolig jag också :).

Tiden går så fort och vipps är de stora och man har missat allt det där som aldrig kommer tillbaka. Även om det INTE är mycket som, när det väl passerat, kommer tillbaka.
Förrutom tåget då ;)

Som detta med amningen.
Irma vill inte amma längre.
Eller vill och vill. Hon har inte tid. Hela tiden är det nya saker som måste tittas på, lyssnas på, letas efter eller ställa sig upp på.
Varje gång vi ska sätta oss ner och amma så blir det tre sug och så vidare på något annat kul/spännande.

Jag menar, om man inte ens har tid med att LÄGGA sig ner för att sova. Hur ska man ha tid med att suga på ett par tråkiga bröst då. Speciellt om man inte gör det för att få mat nu för tiden. Utan den kommer på ett annat sätt.

För att Irma ska somna nu för tiden så får jag hålla fast henne i sängen, trycka ner henne i madrassen. Annars så kan hon inte ligga stilla tillräckligt länge för att sömnen ska hinna få sitt grepp om henne. Hon reser sig på en gång. Fastän hon är så trött så ögonen faller ihop.

Hur som helst, mjölken har sinat. Och det gör mig så sorgsam.
ALDRIG mer kommer mina bröst att användas på just DET sättet. På många ANDRA sätt, men aldrig så.
Snyft...

Det var det.
En era är förbi, en ny stundar.
Det gäller att ta vara på det som är NU.
Sitt på golvet en stund, fånga dagen.

/Y

PS Välkommen augusti! DS