Här-om-dagen så svarade inte mina föräldrar i telefonen när jag ringde hem.
Konstigt...
De hade inte sagt att de skulle iväg någonstans.
Jag ringde på kvällen, vid en sådan tid så att det var för sent för att de skulle vara ute någonstans, men heller inte så sent att de skulle ha gått och lagt sig.
Typ nyhetstiden på TV.


Mina föräldrar, så nära men ändå så långt borta.....


Mina föräldrar är vanedjur och väldigt förutsägbara. När kvällen kommer så åker mysdräkten på och kaffebrickan fram framför nyheterna på TV. När jag var yngre så svor jag ve och förbannelse över denna vanan. Jag skulle minsann aldrig bli sån när jag blev stor...
Nu är det jag som sliter på mig mysdräkten alt. pyamasen så fort som ungarna badar på kvällarna och sjunker ner i soffan för att se på TV.
Äpplet faller inte långt...

Hur som helst när jag ringde. Jag blev väl lite orolig men tänkte att de har väl gått och lagt sig då. De kanske var trötta idag eller skulle upp tidigt i morgon.

Nästa dag så ringde jag tidigt på morgonen, inget svar.
De kanske har åkt iväg någonstans, tänkte jag. Men vad konstigt att de inte såg att jag ringt på nummenpresentatören, och ringt mig innan.
Men, de kanske inte ville ringa hit tidigt när vi var på väg till skolan.

Så gick dagen och jag ringde varje timme. Inget svar.
Vid lunchtid så ringde jag lillasyster som jobbade, och frågade om hon hört att föräldrarna skulle åka iväg någonstans.
Nej då det hade hon inte. Men hon tyckte det var konstigt att de inte svarade.
Så vi turades om att ringa under hela eftermiddagen.
Inget svar.

Nu började jag bli riktigt orolig.
Mina föräldrar är inga spontanpersoner som skulle susa iväg på en övernattningsresa utan att ta om det för mig låååångt i förväg.
Så det alternativet utelöt jag.

Jag provade den ena efter den andra teorin om vad som kunda ha hänt och förkastade dem allihopa.
Inget verkade speciellt troligt.
De visste ju att jag skulle ringa.
Och de vet ju att jag sitter här och är orolig.
Nej jag kom faktist inte på en enda förklaring som var speciellt logisk.

Istället så började mörka tankar tränga sig in i mitt huvud. Tankar som jag inte ville ha där.
Tänk om de gått och prommenerat och något hänt dem på vägen...
Tänk om det hänt något hemma och de ligger skadade där inne och ingen hör deras rop på hjälp...
Tänk om det kommit in en tjuv och rånat dem och bundit fast dem eller låst in dem...
Tänk om...

Ja, jag ska erkänna att jag faktiskt jagade upp mig ganska mycket här långt-bort-i-stan som jag är. Man känner sig ganska hjälplös när man inte bara kan sticka över och se vad som hänt.

Jag ringde lillasyser igen och sa att nu ringer jag grannarna så får de gå över och se om bilen står i garaget eller om det lyser i något fönster.
Lugn sa hon, min sambo är på väg dit i bilen nu.
Skönt!
Jag satt som på nålar och väntade.

Ni kan inte i er vildaste fantasi föreställa er vad som hade hänt.
I går eftermiddag hade de suttit och tittat på kort i kontoret när en tavla trillat ner. De hade inte tängt på det när det hände utan bara hängt upp den igen.
Nu när svågern kom och plingade på och frågade vad som hänt, varför de inte svarade i telefonen (de satt lugnt och drack kaffe och tittade på TV), så började de forska i saken. Då visade det sig att tavlan som fallit ner, fallit just på telefonjacket så det hoppat ut. De har en sån där fiberkabel med ett litet jack som klickar ur väldigt lätt.

En sån liten skitsak som orsakade så fruktansvärd ångest och oro.
Och jag känner mig så utlämnad här. Jag kan liksom inte bara sticka dit och undersöka saken själv. Jag måste ständigt vara beroende av andra som hjälper mig.

Och detta att aldrig vara på plats.
Nästan varje år så har det hänt någonting hemma i Sverige som jag skulle ha viljat vara på plats för. Men har inte kunnat vara det för det är ingen 10 minuters bilfärd hem. Planen går när de går och inte alltid finns det plats på dem. Dessutom kostar det inte så lite att åka med dem.

Jag har förlorat alla mina far- och morföräldrar och inte kunnat vara där eller på deras begravningar.
Min far blev svårt sjuk ett år och jag kunde inte vara där.
Ja, jag är ständigt denna personen som aldrig är med och ständigt har jag dåligt samvete för det. Och oroligare blir jag.
Med åren.
Nu är jag inte bara orolig för mina barn. Nu är jag det även för mina föräldrar. Jag vet att de kan ta hand om sig själva. Men som avkomma så ska man ju vara där och hjälpa och stötta när de blir äldre.

Ja vet!
De kan flytta hit och bo i mitt skräprum. Som en riktig spansk familj.....

Idag är det onsdag. Snart är det fredag IGEN!