I måndags så frågade Alexanders fröken mig om jag inte skulle vilja komma till skolan och berätta en typisk svensk saga för de små barnen.
Jo, det kunde jag tänka mig. Man måste ju ställa upp som förälder ;)
Och kanske sjunga en sång...
Och kanske leka en lek.....
Oj oj nu blev det avancerat här. Men jag sa ja.

I förmiddags (fredag) var jag alltså iväg till skolan med PIPPI-boken under armen och en sång i huvuder prelliminärt översatt till spanska.
Jag var jättenervös.
Ja, jag vet att det är fåningt, men jag var nervös.
Jag är ingen barn-vänlig person och ingen som kan "ta" barn. Och barn kan vara såååå ärliga, så det gör ont.

Men det gick jättebra. De var jättegulliga mot mig och Irma var som ett ljus där hon satt i vagnen.



Jag började med att berätta lite om Sverige och visa dem ett par ord på svenska. Sen läste jag lite ur Pippi-boken och visade overhead-bilder i taket (en lärarinna hade varit snäll och scannat in åt mig).
Barnen fick gnägga som en häst och låta som apor så fort som jag nämde Lilla Gubben eller Herr Nilsson.
Så sjöng vi En kulen natt, både på svenska och spanska och övade rörelser.

Tre omgångar gjorde vi. En för 5-åringarna, en för 4-åringarna och så en för 3-åringarna där Alexander var.
Jag hoppas SÅ att han inte skämdes över mig utan kände stolthet.
Det tror jag faktiskt.

Det var jättekul och jag kan verkligen tänka mig att ställa upp igen om de vill. Nu vet jag ju hur det går till och hur barnen reagerar. En klass fick jag till och med kramar av alla barnen när de gick ut. Och många vinkade till mig från skolgården efteråt.
Jag kände mig som en superstar. Skönt att få känna sig så nån gång ibland.

En stolt Yohanna...