Ett tecken från ovan?
En nära vän råkade ut för något hemskt här-om-dagen och min första reaktion var att packa väskan, ta barnen under armen och kasta mig på första bästa plan hem för att stötta och vara nära.
Precis som i filmerna.
Men det var inte så lätt.
Vi satt på flygplatsen hela dagen igår, STAND BY som det så fint heter. 4 flyg fanns det och vi kom inte med något av det, alla var fulla.
Så fick vi veta att ett plan hade platser kvar, men det skulle inte avgå förrens sent på kvällen, så vi åkte hem för att äta och vila lite.
Då ringde min vän och sa att vi behövde absolut inte komma. Det var för mycket nu och hon orkade inte med något besök.
Det var precis som om hela dagen varit ett tecken från ovan om att vi INTE skulle åka.
Eller jag vet inte vad jag ska tro.
Snopen sitter jag nu här med väskorna i hallen och vet inte riktigt vad jag ska tycka.
Det är verkligen inte min stil att göra något sånt här. Jag är en planerings- och organisationsmänniska och här sitter jag nu med baksmällan av vad som skulle blivit ett spantaninitiativ.
Det är svårt sådana här situationer. Man vet inte riktigt vad man ska göra.
Visst det är jobbigt att få besök och det kanske hade blivit jobbigare om vi hade kommit.
Eller
Så vill hon inte vara till besvär och säjer sådär för att vi inte ska behöva vända ut och in på oss för att komma.
Hur som helst: jag kunde inte åka när jag inte var välkommen. Även om jag innerst inne vet att jag borde ha gjort det.
Jag försöker att inte tänka på mig och hur besviken och orolig jag är. Utan tänka på dem som har det RIKTIGT svårt och vara nära och stötta per telefon.
Men det är dubbeltydigt detta när folk säjer: Lyssna på ditt hjärta, gå på magkänslan. Vad är det? Hur vet man vad som är hjärtats röst och vad som är förnuftets?
Eller är det en blandning hela tiden och att det till slut brukar ordna sig till det bästa vad man än väljer...
Fast vad händer om det INTE ordnar sig till det bästa?
Jag känner ÅK!
Men är det hjärtat som vill vara där eller känner jag så för att jag vet att jag borde?
Jag känner VÄNTA!
Men är det för att jag känner mig ovälkommen eller är det magkänslan eller för att det är ett tecken från ovan när jag inte kom med endaste ett av planen igår?
Jag vet inte.
Jag har aldrig haft det klart för mig vad som är vad...
Våra tankar är i alla fall med dem som har det svårt just nu och hoppas få hjälpa när det passar bättre.
Även om jag har svårt att tro att min vän kommer hit för att titta på vad jag har skrivit när hon har det så jobbigt.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Låter som ett jobbigt läge... och jag vet ju dessutom inte vad som hänt din vän. Så det är svårt att säga vad jag hade gjort i ditt läge.
Men visst är det så, det märker man ju mer och mer ju äldre man blir, att ibland (rätt ofta faktiskt) så förstår man meningen med saker som man från början tyckte gick snett.
Hoppas allt ordnar sig till det bästa för din vän!
Åh vilket läge, jag avundas dig inte. Ja det är inte ofta man bara känner att man ska ge sig iväg för att "hjälpa" någon, livet ser inte precis ut så. Vardagen, familjen, barnen och livet sitter emellan. Men eftersom du fick den känslan så antar jag att något riktigt jobbigt/hemskt har hänt din vän :(
Säkert är det så att du hjälper bättre över telefonen just nu, ibland är det jobbigt att få besök. För när man får besök så sätter man på sig en mask och då är man inte sig själv. Antagligen (om jag ska utgå från mig själv) känner din vän att han/hon behöver landa i det här själv först. Men vad vet jag, ingenting egentligen. Jag bara läser några rader och får en känsla... Hoppas allt ordnar sig på bästa sett. Varma kramar
