I går blev det inget datorande för jag var på stan och shoppade. Får visa vad jag kom hem med en annan dag när jag fått det på mig och fottat. För idag ver det en annan sak som jag ville skriva om.
Om det blir något, för lillskatten sitter här bredvid och vill inte sova.

Normaltsett (normalt o normalt, om man kan snacka om något är normalt eller som har rutiner som bara är 2 månader gammalt...) så brukar Irma somna i mina armar, tuttandes på mig framför TVn, runt 22-tiden. Sedan sitter jag med henne en stund tills hon riktigt somnat in och så kan jag lägga ner henne i sin säng där hon brukar sova till 1, halv 2. Därefter får jag ta henne i min säng och köra amma, sova, amma, sova resten av natten. Jag har provat att lägga tillbaka henne i sin säng efter första amningen, men då vaknar hon som ett spjut.

Det är lite tröttsamt. Jag sover inte speciellt bra med henne där. Spänd som en fjäder och så måste jag ligga konstigt för att amma. Och mörkret, jag ser ju ingenting i mörkret. Stoppar in bröstet i örat på henne känns det som ibland. Jag hittar liksom inte rätt med bröstet och rätt vad det är så suger hon till, fel, och det gör jätteont.

Med Alexander så satt jag upp i sängen och ammade. Och så lade jag tillbaka honom i sin säng. Inga problem. Han fortsatte att sova. Och han har aldrig heller sovit i våra sängar. Folk tyckte att han var jätteduktig. Men det vara bara så det var och funkade för oss. Han sov inte bra hos oss och vi sov inte bra med honom där.

Men med denna så är det annorlunda. Efter första sovstunden så somnar hon alltså inte om, om hon inte ligger hos mig. Och jag håller med om att man ska inte ha dem gråtandes i spjälsängen och om de vill ha närhet så ska de få det. Det är bara det att hon inte gråter. Hon ligger och gruffar och vrider sig i sin säng, så ingen kan sova. Och ammar gör jag så hon är inte hungrig. Flera gånger på raken.

Så igår så somnade hon vid sagostunden och låg i våra sängar och sov tills vi lade oss. Ja lade över henne i sin säng o vips så vaknade hon, tyyypiskt. Jag ammade och tänkte:
- Jag ska försöka lägga över henne igen för att se om hon sover i sin säng. Så jag i alla fall får några timmar själv i min säng.
Men se det gick inte. Hon vaknade.
Jag tog upp henne och ammade och lade tillbaka henne, sovandes.
Hon vaknade igen.
Nu försökte jag med nappen. Men det gjorde henne bara mer nervös.

Nappen fungerar jättebra på dagarna, när hon blir orolig i opassande stunder. När jag är på toa, eller duschar eller måste gå ett ärende och någon sköter barnvagnen under tiden. Men när hon ska sova så blir hon nästan bara mer nervös. De små armarna fäktar och slår ut nappen och hon suger så det smackar och hon slappnar likson inte av med den.

Men jag stoppade i den och höll i de små händerna så de inte kunde pilla ut nappen och så stog jag där och väntade på att hon skulle slappna av och somna. För jag visste att om jag lade mig ner i sängen så skulle nappen trilla ut och hon börja att gråta.
En timme stog jag där.
Sedan tog Octavio över och jag lade mig.
Efter en timme vaknade jag och han stog fortfarande kvar, stackaren som ska upp klockan 5, då var klockan nästan 12.
Då tog jag henne till sängen.
Det är inte värt att kämpa så. Men jag kännde mig fruktansvärt irriterad och nästan började gråta. Nu kastar jag ut hene genom fönstret tänkte jag i en sekund.
Sedan somnade vi bägge två.

Idag känner jag mig lite ångerfull att jag tänkte så. Det är ju min lilla skatt. Jag borde ha mera tålamod. Men ibland blir mammor irriterade också....


De är ju så söta, de små liven, när de sover. Och Irma, precis som de flesta
andra barn, sover bäst på magen. Men så törs man ju inte ha dem.
....eller gör man det?

/Y