God Morgon!
Idag har jag gjort något som jag (tror) aldrig jag gjort tidigare i mitt liv.
På hemväg från Alex´s skola gick jag förbi 24-timmarsbutiken och köpte med färskt bröd hem till frukosten.
MUMS! eller numfillibbabba som Alex säjer.

I går, när jag fick krisen, hade jag egentligen tänkt att skriva om något annat än det som blev. En sak som jag gått och tänkt på men som jag inte vetat hur jag skulle formulera utan att låta för hård. Men så läste jag Ninas inlägg om samma sak (http://glamourmamman.blogg.se/2010/october/en-mandag-med-guld-och-leopard.html) och kände att vad skönt att hon går och tänker på samma sak....

Vi har alla här varit så upptagna med att ägna oss åt Alexander, så att han inte ska bli svartsjuk på Irma, att vi helt glömt bort att glädja oss åt Irmas födelse.
Ja, glömt och glömt är väl inte helt sant men hon har liksom kommit bort i villervallan.
Alex tar så himla mycket tid nu med treårstrotset, skolstarten och detta med att inte göra honom svartsjuk, att hon liksom bara får hänga med, och får ett ögonblick här och ett ögonblick där.

Jag ska faktiskt erkänna att med allt kaos som varit runt hennes födelse, väntan, förberedelser, förlossning, besök, kaos, få allt att fungera, As skolstart, den oundvikliga sömnbristen osv så har jag gått på högvarv.
Inte suttit mig ned att fundera, inte hunnit att refektera över den hemska förlossningen och vad som blev av den (därför har jag fortfarande inte skrivit min fölossningsberättelse på hemsidan, den kommer....)

Det var inte förens, och jag skäms över att erkänna det, Alexander började skolan och jag fick ett par timmar för mig själv, som jag satte mig ner på sängkanten meed Irma, såg henne i ögonen, och såg hennes svar, som det slog mig:
-Hon är här!
-Detta är Irma!
-Hon är min!
-Vi är samma familj!

Folk säjer:
-Njut av denna tiden, den går så fort, ta vara på den, den kommer inte igen.
Och man måste verkligen försöka, mitt i all stressen. För det går så fort. Irma blir snart tre månader och jag inser att jag missat hela hennes första tid som nyfödd, jag kommer inte ihåg, det var så mycket då. Och den kommer inte igen. Jag försöker verkligen njuta nu med henne på förmiddagen och inte oroa mig för mycket om tvätt som ska tvättas, hängas, mat som ska lagas, städning osv. För på em kör racet igång igen och det blir ingen njutning förens på natten.

Fastän det slog mig igår, på hemväg med bägge ungarna från skolan. Man måste ta sig tid och njuta av detta också. Solen som skiner, barnen som pladdrar (bägge på olika språk), ingen som är ledsen eller arg, allt förberett hemma osv. Om det är så bara varar i 5 minuter så måste man njuta och inte bara köra på som ett ånglokomotiv, för då förlorar man alla små ögonblick.
För:
Livet, det är det som passerar medans man antingen väntar på att något (livet) ska komma eller stressar förbi på jakt efter tid för just livet.

Men nu tror jag att jag kom lite bort från ämnet.
Alexander var det ju.
Alexander är ju min förstfödde, min guldklimp, the one and only Alexander.
Men han har en svår tid nu. Eller vi har en svår tid med honom nu. Och det började långt innan Irma. Jag tycker vi är arga på honom jämt, eller så är han arg på oss. Och tjat tjat tjat. Och hans NEJ! Jag vill INTE!
Ibland känner jag att det kanske inte är så bra att ge honom all uppmärksamhet på Irmas bekostnad. Han måste också lära sig att han är inte ensamt barn i världen. Alla kan inte hela tiden ge honom 100% uppmärksamhet. Man måste tänka på andra också, typ Irma.

Först när Irma föddes så ville han inte ha med henne att göra, han var inte intresserad helt enkelt. När hon grät så blev han irriterad och började skrika han också bara för att överrösta. Och när hon sov så skulle han just leva rövare bredvid henne och skrika så hon vaknade.
Vi hade tur. När Irma var nyfödd så körde hon typ: ju stökigare det är runt omkring mig, desdo bättre sover jag. Hon var väl van sedan magen. Fastän med tiden så har detta ändrats och hon sover inte lika bra bredvid Alexanders skrik. (Funderar på om man inte skulle vänja henne vid att sova sina stunder i sin säng istället för bredvid vårt liv.)

Men idag när vi skulle gå till skolan (jag hade glömt selen i bilen och fick ta barnvagnen idag), så kom A på att han skulle bli Irmas nappansvarig. Så han höll på med nappen hela morgonen, och stoppade in och stoppade in. Och så deklarerade han stolt:
-Jag är Lill-pappa nu.....(vart får de allt ifrån?)




Nu för tiden så ser man honom klappa stolt på sin syster och pussa på henne. Han har fått en medveten blick nu och verkar, i alla fall ibland, tänka på att vara lite försiktig bredvid henne.
Han berättar stolt för andra att detta är IR-man, min syster. Och när farmor säjer att hon ska ta med Irma hem till sig så ryter han att Irma stannar här, hon är våran!!!!

Ja det blir bättre!
Det vet man ju, det är bara så svårt att komma ihåg det.
Glöm för 17-singen inte bort att njuta i vardagen....
Nu är det dags att gå och hämta hem illbattingen, the one and only Alexander, MIN GULDKLIMP!!!!!

/Y