Jag dammsög häromdagen och tänkte för mig själv, som man så ofta brukar göra när man är hemma själv eller bara umgås med ett litet barn.
- Värst vad här är smutsigt, och inte var det länge sedan jag damsög heller, vem skulle göra detta om inte jag var hemma? osv...


Jag vet att jag borde vara glad och tacksam för att jag får vara hemma under Alexanders första år och att jag har det jättebra som får sova ut på morgnarna och få gå hemma i morgonrock så länge jag vill. Men det känns som om det fattas något.
Självkänsla.
Om man inte jobbar så har man inga egna pengar. Och har man inga egna pengar så är man inte värd någonting,
Ungefär så går tankarna.

Men varför hittar jag inget jobb om jag nu så gärna vill jobba? Anstränger jag mig? Jag har en massa ideér i huvudet om hur jag skulle kunna vara hemma och jobba hemifrån. Men gör jag något åt dem?

Och så vet jag att i samma veva som jag börjar att jobba så kommer jag att börja beklaga mig över det. Om att behöva gå upp på morgnarna, om att behöva lämna bort Alexander, om hur jag längtar til semestern, om hur jag inte har tid för någonting och om hur smutsigt det är hemma för att jag inte hinner att dammsuga.....

Så vad är det för fel med att vara hemmafru?
Varför kan man inte få vara hemmafru och få njuta av det?
Varför känner man sig mindre värd (för det är ingen som sagt det till mig, det klarar jag så bra av att säja till mig själv)?

Bara lite funderingar som jag går omkring med här hemma när jag inte har någon att tala med.

/Y