Jag dammsög häromdagen och tänkte för mig själv, som man så ofta brukar göra när man är hemma själv eller bara umgås med ett litet barn.
- Värst vad här är smutsigt, och inte var det länge sedan jag damsög heller, vem skulle göra detta om inte jag var hemma? osv...


Jag vet att jag borde vara glad och tacksam för att jag får vara hemma under Alexanders första år och att jag har det jättebra som får sova ut på morgnarna och få gå hemma i morgonrock så länge jag vill. Men det känns som om det fattas något.
Självkänsla.
Om man inte jobbar så har man inga egna pengar. Och har man inga egna pengar så är man inte värd någonting,
Ungefär så går tankarna.

Men varför hittar jag inget jobb om jag nu så gärna vill jobba? Anstränger jag mig? Jag har en massa ideér i huvudet om hur jag skulle kunna vara hemma och jobba hemifrån. Men gör jag något åt dem?

Och så vet jag att i samma veva som jag börjar att jobba så kommer jag att börja beklaga mig över det. Om att behöva gå upp på morgnarna, om att behöva lämna bort Alexander, om hur jag längtar til semestern, om hur jag inte har tid för någonting och om hur smutsigt det är hemma för att jag inte hinner att dammsuga.....

Så vad är det för fel med att vara hemmafru?
Varför kan man inte få vara hemmafru och få njuta av det?
Varför känner man sig mindre värd (för det är ingen som sagt det till mig, det klarar jag så bra av att säja till mig själv)?

Bara lite funderingar som jag går omkring med här hemma när jag inte har någon att tala med.

/Y

Det var ju Eurovisionsfinal i lördags och som vanligt så hade jag bjudit in lite vänner på småplock, dryck och röstning. Jag hade bjudit in dem tills klockan 18, klockan 20 kom de och då började också finalen. Det är så det är i Spanien. Även om de flesta inbjudna inte var spanjorer utan andra européer.

Det var Uli och Sandra och Kai från Tyskland.

Jag från Sverige.

Och Octavio och Cele från Spanien.

Och så två blandisar svensk/kanarier = Alexander och tysk/kanarier = Lukas.
Octavio hade sin Sverigetröjja på sig och Alexander sin Spanientröjja, så det var riktig stämning.



Vi satt koncentrerat och tittade på varje bidrag och fyllde i poäng och kommentarer under ca 4 låtar. Sedan försvann koncentrationen och diskussionerna flög högt.

Men vi kom i alla fall fram till ett resultat som vi tyckte.

Sverige och England fick 3 femmor av 5.

Norge och Spanien fick 2 femmor.

Portugal, Island, Ryssland och Tyskland fick 1 femma.

Vi röstar 1 till 5, där fem är det bästa alltså vinnare.

Men så blev det alltså inte.

De enda länderna som vi hade rätt blev Norge som vann och Island som kom tvåa.

Jag kan inte låta bli att bli lite besviken. Hur röstar egentligen Europa? Bra låtar som Sveriges, Spaniens och Tyskland kommer långt ner på listan. Medans låt som den från Azerbaijan, som i mina ögon bara var ett skämt, kom på tredje plats. OTROLIGT!

Ja ja det är bara att ta nya tag och se fram emot nästa år. Men vad är det egentligen för typ av låt man ska skicka egentligen ?!?

Nästa år kommer väl alla att ha fiolspel i låtarna och hembygdsdräkter på sig...

Mina föräldrar var ju här under två veckor.
Det var jättekul, men vad tiden går fort.
Det var första gången som de var här i två veckor. Alla andra gånger har de kommit en vecka. Förutom då Alexander föddes, då de stannade i en månad.

Mys i sängen på morgonen.

Vi åkte på ett par utflykter, vi åkte på sol och bad semester och vi var hemma och mös.

Man hinner så mycket mer när det är två veckor. En vecka, då hinner man knappt packa upp resväskan.

De bodde hemma hos oss och det gick jättebra, vi kunde samsas.

Utflykt upp i bergen med picnic.


Sol och bad på nya platser.

Föräldrarna gick upp varje morgon och gjorde frukost, mamma diskade efter varje mål och satte på tvättmaskinen så fort hon kom åt. Det var jätteskönt att få slappa lite.
Pappa tände ljus varenda kväll i alla rummen så att fukten skulle torka ut och det kändes lite gran som att vara tillbaka i juletider.

Men jag ska faktiskt tala om att jag lagade mat alla gånger så jag låg inte bara på latsidan, fast lite gjorde jag ju, man måste passa på när det ges tillfälle.

Det var så sorgligt att skjutsa dem till flygplatsen. Jag hatar verkligen flygplatsen i Las Palmas. Förr så tyckte jag att det var spännande att åka till flygplatsen men nu för tiden så känner jag att det bara händer sorgliga saker där. Man kommer dit och alla sår med tårar i ögonen och bara väntar på att timmen ska slå så man får gå ombord. Ingen säjer något för man har en klump i halsen. Jag önskar att man kunde hoppa över den stunden och vara direkt hemma.

Nu ska vi se om jag inte kan locka hit min far igen (som är sjukskriven och bara går hemma och återhämtar sig). Så han kan hjälpa mig att skrapa färg, täta vattenkranen och lite annat smått och gott som aldrig blir gjort.