Uli, min kompis, ringde igår och frågade om jag ville komma med dem till stranden för att komma ut lite.
- Wow, tänkte jag, det kan bli skönt. Alexander har aldrig varit på stranden på dagen.
Jag som har klagat på att alla dagarna ser likadana ut och att jag aldrig kommer ut för att göra något annorlunda. Den som har att skylla är förståss mig själv eftersom jag inte tar mig i kragen och hittar på något. Men jag är orolig för att ta bussen för det är så krångligt eller att amma utomhus för att folk tittar och Alexander vrider nacken ur led för att se allt eller att jag inte har någon peng att dricka kaffe för osv i det oändliga.

Men i alla fall, jag tittade ut genom fönstret och det var lite sol-molnigt men det var 30 grader så ingen fara att vi skulle frysa.

Uli kunde inte komma och hämta mig för hon hade bilen full i barn, annan kompis och surfingbräda. Jag skulle således ta bussen. Att ta bussen här är inte som att ta bussen hemma. Alltid är det något problem. Full buss, buss som inte kommer, buss som inte stannar nära trottoaren så att man inte kan komma ombord med barnvagnen, chauför som inte stannar för barnvagnar osv osv.

Nu packade jag i ordning oss och förberedde lunchen så att det bara skulle bli att äta senare när Octavio hämtat oss på stranden efter jobbet. Bar ner barnvagnen för trapporna i mitt hus och öppnade dörren, REGN!!!

Ingen fara, här regnar det inte många minuter i sträck så det sken snart upp så vi kunde gå. Då möter jag bussen. 17 också, nu är det ca 20 minuter tills nästa går. Jag tog och gick ett par hållplatser för att få tiden att gå. Då blir jag omkörd av en buss till. Alltså jag borde ha stannat och väntat.

Nu frågar jag vid nästa hållplats om mannen som står där vet någon buss som stannar närmare dit jag ska än den bussen som åkte förbi. Jo han vet, det är 35an, men då får jag gå till en annan hållplats. Jag går till den andra hållplatsen och frågar de som sitter där om någon ska ta 35an? Jo en tjej ska det och hon bekräftar att den bussen stannar där jag vill. Vi väntar 10 minuter, 15, 20 och efter 30 minuter kommer 35an. Jag suckar av besvikelse. Den bussen har trappor med räcke på mitten. Inte en chans att jag kommer ombord på den med barnvagnen. Vilket sekel är vi i? Om man inte kan komma ombord på bussen med barnvagn eller rullstol?

Nu är jag trött på att vänta. Jag börjar att gå, det tar en timme i stekande sol och med trottoar som ibland försvinner eller det står ett träd i, eller trappor utan ramp eller bilar som står parkerade på trottoaren där jag måste förbi med barnvagnen.

När jag kommer fram är jag trött och hungrig. Alexander har somnat en sväng i barnvagnen vilket är tur för honom. Nu vill jag åka hem och försöker att ringa Octavio som naturligtvis har fått batteritorsk på mobilen och inte går att nås förens han kommer hem, vilket han gör en timme senare än normalt. När vi väl blir hämtade kommer hem och får äta är jag nästan död av hunger och äter en ko, Alexander vill inte sova middag och alla är vi gnälliga av trötthet resten av dagen.

Jag ska vara försiktigare med vad jag önskar mig i fortsättningen...

Y