Jag har inte skrivit på 2 veckor för jag såg på de som skrivit komentarer här att många var intresserade av mitt liv här på GC. Därför har jag jobbat med en karta över GC att lägga ut på hemsidan där jag ska kunna visa bilder från våra äventyr här och visa hur det ser ut på olika platser här nere.
Detta har tagit mig lite tid och därför har jag inte skrivit här. Men nu är kartan klar att beskådas på hemsidan men jag ska fylla den med innehåll också. Precis som sverigekartan som är där också.

Däremot ska jag skriva om en annan sak.
När man blir förälder (och annars kanske också) så har man / får man en massa barnfrågor som man vill ventilera med andra och få råd och svar. Då har jag hittat en del sidor där man kan läsa och en av dem är Libero.
Idag när jag gick in där så hittade jag en del frågor från en läsare som ville ha vi andra läsares åsikter om en viss Anna Wahlgren som har skrivit en känd bok "Barnaboken". Jag blev så till mig att jag höll på att skriva en hel roman som svar till henne. För jag har läst den boken och har en del åsikter.

Jag delar med mig mitt inlägg till er här och även om inte alla är föräldrar så kanske ni har åsikter och glädje av inlägget.

*********

Hej X!
Det var kul att du ställer dessa frågor. Jag hadde precis tänkt att ställa exakt dessa här när jag såg att du redan hade gjort det.
Du ska få mina åsikter och så vill jag ha dina. Tack!

Oj nu blev jag alldeles till mig och vet inte hur jag ska börja, jag är så förbannat på skit-boken. Jag börjar med att svara på dina frågor så ska jag berätta sen.

- Ja uppenbarligen har jag hört talas om henne.

- Vad jag har för uppfattning. Att hon är nån djäkla jag-vet-allt-för-jag-har-fått-många-barn-viktig-petter.

- Jag har har läst Barnaboken. Fram till 3-månaders-kapitlet.

- Jag har varit inne på hennes hemsida och tittat runt lite.

Det var så att när jag var gravid så letade jag efter nån bra barn-bok att köpa och läsa. Någon som hade allt från graviditet till några års ålder, som man kunde ha som nån slags uppslagsbok. En väninna lånade mig Barnaboken av Anna Wahlgren och själv köpte jag Stora boken om barn.
Jag började med BB (Barnaboken) eftersom den verkade så roligt skriven, personligt och med verkliga erfarenheter. Anna har ju 9 barn och en massa erfarenhet tänkte jag, hon vet hur det är och hon har skrivit en bok för att berätta hur man ska göra för att detta ska bli bra.

Jag läste och insöp alla tips, råd och ideer och det är sant att under graviditeten så kännde jag mig helt säker på att detta skulle gå bra. Jag visste precis hur man skulle göra med bebisar. och blev det något problem så fanns det förklaringar på det också och tips på vad man skulle göra.
Jag hade en väninna som fått barn för ett halvår sedan och jag tjatade på henne om hur hon skulle göra med sin bebis och hur enkelt det var att få bebisen att göra som man ville. Min mor log bakom min rygg och andra människor skrattade mig rakt upp i ansiktet men jag var helt frälst på Anna W. Hon var expert och jag var hennes lärjunge.

Så kom äntligen vår A och första veckan var OK. Det var matning från ena bröstet, rap, andra omgången, byte av blöja, socialt umgänge, mat från andra bröstet osv helt enligt hennes standard metod som man skulle sköta bebisar. Då skulle enligt henne bebisen sova i så många timmar efteråt osv.
Och rutiner skulle man ha. Inget att sova när man är trött och äta när man är hungrig. Nej allt enligt rutiner.
Jag satt med klockan och taimade allt.
Om det fungerade?
Nej!
Om vi blev lyckliga?
Nej!

En del saker fungerade men de flesta inte alls.
Men det har hon förlaringar på också. Om det inte blir som man tänkt...osv. Då har man inte gjort som hon sagt.
Om man inte tror att det fungerar. Alla barn är lika och fungerar likadant, då har man inte gjort som hon sagt.

Till slut. Jag blev ett nervvrak och man var tvungen att slita boken ur handen på mig. Jag slet mitt hår för att det inte fungerade som hon sa.
Jag var tvungen att avgiftas som en alkolist från boken.
Vi la undan den och körde vårt race och jag började fråga mina väninnor hur de gjorde och jag började komma in hit för att läsa och ställa frågor.

Det gick bättre med A, jag började känna mig säkrare som mamma. Men hela tiden hade jag hennes förmaningar i huvudet och hörde hennes varningar. Gör inte si och inte så för du förstör du barnet.
Mina väninnor (kompisar från förr som jag tagit kontakt med igen för att få deras mamma-råd) sa till mig:
Ta det lungnt, du är en bra mamma, inget du gör kan förstöra A, om det känns rätt för dig och för A så är det rätt osv. Jag satt framför datorn och läste deras mail och grät så det skvalade.

Nu har vi det bra men för ett par veckor sedan så fick jag för mig att jag skulle ta och titta i boken på det kapittlet där vi var i ålder, bara för att se vad hon hade att säja.
Men jag trillade dit igen och började känna mig som en dålig mor för hon skrev bla. Om du nu inte har ett barn som sover hela natten.....bla bla bla
Jag kände hur paniken kom krypande. Jag fick lägga undan boken och lova mig att aldrig mer öppna den. Jag ska skicka tillbaka den till ägaren för här kan jag inte ha den.

Saker går bättre men fortfarande så har jag problem med mig själv.
A är helt underbar och vi har haft väldig tur med honom. Han skriker inte, har aldrig gjort, han har inte varit sjuk, han är nästan alltid glad osv.
Men jag har en liten Anna på axeln som hela tiden förmanar mig:
- Du borde inte sova med A i sängen.
- Något är fel för han sover inte hela natten.
- Du borde inte vagga honom till söms.
- Han borde äta mera.
- Du ska inte rätta hela ditt liv efter A.
- Han borde vänja sig vid andra människor.
- osv osv.

Jag försöker att inte lyssna utan försöker att se på A vad han behöver och vad som är bra för oss. Och det går bättre och bättre.
Tack vare er alla här inne och mina väninnor i mamma-expert-panelen som jag rådfrågar ibland.

/Y
Förlåt att det blev så långt.

*****************

Förlåt om jag trampar någon på tårna med detta inlägg men såhär var det/är för mig.

Jag sitter här framför datorn och stirrar på en tom skärm, jag har inte lust med någonting, känner mig måndagsmör i huvet.
Vi har haft långhelg här, fredag-lördag och söndag tillsammans hela familjen, underbart. Men nu är det måndag igen och det känns tråkigt. Även om jag inte jobbar så är en måndag en måndag. Jag trodde att om jag inte jobbade så skulle alla dagarna vara lika roliga, men det är de inte.
En måndag är en måndag och en fredan kommer alltid att vara en fredag, om ni förstår vad jag menar.

Alexander sover och jag borde göra något vettigt, men jag har ingen lust. Inte med någonting. Jag har slötittat lite på diverse bloggar och bland annat på min egen blogg statistik. Det står att jag har mellan 10 och 18 besökare på min blogg varje dag.
Vilka är ni?
Skriv en komentar vetja, så att jag vet att ni varit här.
I dag när jag startade datorn så hade jag inte ett endaste mail. Det var deprimerande.

Vi gjorde en massa roligt i helgen.
På fredagen åkte vi till Agaete med Octavios föräldrar för att fira Octavios mammas födelsedag. Där åt vi på restaurang och flanerade. Sedan åkte vi till Os farmor och visade upp Alexander. Kom inte hem förens på kvällen.
På lördagen var det födelsedagskalas hos Uli som fyllde 30. En massa folk och barn. Vi kom inte hem förens på kvällen.
På söndagen var det grillning hos Os farbror på dagen och på kvällen gick vi ut en sväng och promenerade.
Fullt hela helgen. och nu känner jag mig mör.

Ska nog lägga mig på sängen ett tag och läsa IKEA-katalogen för här blir inget vettigt gjort.

Ha det!
/Y

.... kan se fotochic ut.
Detta kort är tagen av min jättesöta syster Emma i min andra jätteduktiga systers designhem (säj nu inte att du tar illa upp att jag kallar ditt hem för det, jag vet att du är jättestolt över ditt hus) i somras när vi var på besök.
Jag vill minnas att jag var rätt okammad, osminkad, trött och allmänt tjock och sladdrig. Men här på kortet ser jag riktigt chic ut och nästan stylad som inför en fotosesion.
Min Emma har verkligen en höjdarkamera och hon är jätteduktig på att ta kort. Jag har fått erbjudande om att byta Alexander mot kameran och har allvarliga funderingar :)

I dag fick jag detta mailet av min syster, ett sådant där mail som slutar med:
Skicka detta till 10 av dina bekanta annars så får du evig olycka.
Jag vägrar bestämt att följa uppmaningar som är sådana, men är mailet bra så skickar jag det vidare i ett nytt och utan uppmaningen på slutet. Man vet ju aldrig, det kan vara ett virus och så är det upp till var och en om de vill skicka det vidare.

I alla fall, jag skulle inte blogga om just detta ämne idag......

Just detta mailet passade mig som handen i handsken, jag kännde igen mig till 100%.
Detta är jag!

Jag blev nyligen diagnostiserad med ÅNK ( åldersbetingad nedsättning av
korttidsminnet).

Så här visade sig symptomen:

Jag bestämde mig för att tvätta bilen. När jag är på väg ut till garaget
upptäcker jag posten i hallen.

Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig själv.
Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i papperskorgen och märker
att den behöver tömmas.

Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet
och bestämmer mig för att tömma papperskorgen först.

Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till
pappersinsamlingen kan jag lika gärna posta svarsblanketten. Men då behöver
jag en penna.

Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit och
hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån. Jag ska börja leta efter
pennan, men först måste jag flytta juicen så jag inte råkar spilla på skrivbordet.

Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen.

På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken.
Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet.

Då ser jag mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen.

Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först ska jag vattna
blommorna.

Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten. Då
får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n. Någon har lagt den på
köksbordet.

Ikväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, men
ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet.

Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna blommorna.
Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet.
Jag lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta en trasa. Så går jag ut i hallen
igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra.

Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har inte
blivit postad, det står en flaska med varm juice på bänken, blommorna är vissna,
jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta fjärkontrollen till TV:n,
jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var jag lagt
bilnycklarna.

Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag. Det är
förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela dagen och jag är helt FÄRDIG.
 
Jag förstår att detta är ett allvarligt problem och jag ska söka hjälp för
det, men först ska jag kolla min mail.


********
När Alexander sover på förmiddagen så har jag om det är en bra dag 1 och ½ timme på mig för mig själv. Då är det så mycket som jag vill hinna att jag blir alldeles vimmelkantig. Jag börjar på en sak, kommer på en annan och börjar på den, ser något annat som behöver göras och börjar på det....osv.
När väl Alexander vaknar så har jag 100 bollar i luften och har inte avslutat en enda.
Frustrerande.
Just nu så började jag kolla min mail...
Fick syn på detta mailet och skickade det vidare till mina vänner.
Kom på att jag skulle lägga ut det på bloggen.
Har förberett en tvätt att tvätta men inte kommit fram till att sätta på maskinen.
Väskorna från i helgen står halvuppackade.
Jag borde förbereda lunchen....
Jag håller på med 100 uppdateringar av hemsidan.
osv

Jag har i alla fall borstat tänderna och gjort morgongympan.
Vi får se vad jag hinner avsluta mer.

Har ni det så?
Lisa har redan svarat och sa att så var hennes liv också, så det känns skönt att man inte är själv.

/Y