I går fick jag ett meddelande från min syster om att det nog var dags att skriva något nytt på bloggen. Hon var trött på att läsa samma inlägg från 2 veckor tillbaka.
Jag vet!
Men vad gör man när det bara händer tråkiga saker, man är lätt deppig och inte har något roligt att skriva?
Inte kan man skriva ett inlägg som bara är gnäll?
Vad ska folk tro om en?
Jag som har det så bra och får bo här nere i solen. Jag ska väll inte klaga.
Men nu är det så i alla fall och igår hade jag en depp-dag.
Men jag får göra en upp-till-date-redovisning.

Vi har fått nya fönster i lägenheten!!!!
Kors i taket för det har vi väntat på sedan julen förra året. Jag kommer i håg att O ringde mig när jag var i Sverige och meddelade, glad som en lärka att hyresvärden meddelat att han nu skulle byta fönster.
Det var ju inte en dag för tidigt för vi har haft fönster med träfoder som inte har blivit slipade eller målade sedan Hjälmarn brann. Det har varit omöjligt att rengöra fönstren för trät har sugit åt sig allt vatten och smuts när vi försökt (något som vi gjort varge år vid jul, innan det var dags att sätta upp julgardinerna). Mellan föstret och fönsterfodrena har det varit stora glipor där både kackerlackor och avgaser kommit in och rummen mot gatan har varit ständigt täckta av ett lager sot från bilar och rökare ute på gatan.
Ja vi bor ju i en lägenhet som vetter mot gatan, en halvtrappa upp. Gatan är inte bred men det är den enda gatan (kort, genväg) som tar boende i en slumdel nära oss ut till stora vägen. Därför passerar här utanför ett antal bilar, mopeder, motorcyklar och lastbilar motsvarande lätt motorväg och alla spyr de avgaser och oljud rakt in i vårt sovrum och kontor. (killen som planerade lägenheten hade inte många getter hemma eftersom han placerade ett sovrum mot en hårt traffikerad gata och gjorde vardagsrummet utan fönster).


(Vår gata med fönster, bilden tagen en söndag, den lugnaste dagen på vecka då det inte finns någon trafik)

Dessutom är det två bilverkstäder framför vårt hus, varav den ena är en tapitserarverkstad som öppnar klockan 7 på morgonen, kör ut alla bilarna på gatan, sätter på radion, ringer i en högtalartelefon och tar emot folk som kommer och tycker om att stå nedanför vårt sovrumsfönster och röka och tala högljut på spanskt manér. Även på spanskt manér beter sig folk som kommer och vill ha prisförslag. De stannar bara bilen mitt i vägen, tutar tills någon från verkstaden kommer och talar med dem, vilket har till följd att det bildas kö på gatan med andra bilar som tutar ilsket på spanskt manér.
Ibland när min mor ringer från Sverige så undrar hon:
- Har du fönstret öppet?
Men det har jag ju inte, det låter bara som det här inne.

Så nu har vi i alla fall nya fönster, ja nästan.....
Det gick snabbt. Killen kom på morgonen med de nya fönsterna. Vi hade plockat ihop allt i sängkammaren och kontoret (därför var datorn nedkopplad) och det såg ut som vi var nyinflyttade med prylar högt och lågt i de andra rummen (köket och vardagsrummet).
Han bankade ut de gammla fönsterna och skruvade upp de nya. Klockan 3 på eftermiddagen var han klar att åka hem.
Det som fattas nu är att spackla i de håligheter som gick sönder i väggen samt skruva på innerfodrena och mellanfodrena. Så nu har vi nya fönster, det syns ingenting på framsidan. Men på insidan är det ett stort mellanrum mellan väggen och fönstret som det blåser in genom samt låter det som om vi inte hade någre fönster alls.
När själva spacklingen ska ske samt foderiskruvning vet jag inte. Jag väntar på besked. När killen åkte sa han att han skulle komma tillbaka på måndagen och nu så är det tisdag och varken spackel eller fönsterfoder syns till.
Varje gång som en bil passerar så knyter det sig i magen av oro att Alexander ska vakna och på nätterna så får vi sova med filtar eftersom det börjat att bli kyligt här på nätterna. Och Alexander är expert på att sparka av sig täcket så jag får vakna varje timme för att lägga tillbaka det.
Jag är lite trött.....

Vi har betalat handpenningen på en lägenhet!!!
Efter mycket kikande på lägenheter så har vi bestämt oss för att satsa på en. Den är inte perfekt, den ligger inte i ett bra område och den behöver reformeras. Men gämfört med de som vi har tittat på så är den helt klart den bästa för de pengar som vi kan betala.
Ja vi kan ju inte betala dem. Vi måste ju be om lån från banken.
Det är inte klockt vad mycket skräp vi har sett. Ni skulle inte tro det om jag berättade, hur folk bor här.
Vi har gått till 3 olika fastighetsförmedlingar som sett på vår situation och räknat ut hur mycket pengar som banken skulle kunna ge oss och hur mycket vi skulle kunna betala i månaden. Från den summan så får man dra bort en del som är för arvoden, skatter, avgifter osv. Och från den summan får man dra bort en del eftersom banken bara ger för typ 80 % av bostadsvärdet. Då får man en summa som man kan leta bostad för. För den summan som de har räknat fram för oss så har vi varit och tittat på allt från lägenheter i rivningszoonen där det bodde uteliggare, till lägenheter 5 trappor upp utan hiss, till lägenheter utan fönster, till lägenheter där det låg drogmissbrukare i trappuppgången.
Ibland har jag blivit riktigt rädd.
Är det så här vi måste bo?
Tror verkligen de här människorna att vi kommer att ge en miljon kronor för en sådan här lägenhet?
Tror de verkligen att jag kommer att frytta in här med min nyfödda son? Det vore att i förväg bestämma att han kommer att bli både missbrukare, langare och kriminell (ursäkta att jag låter rasistisk men jag har inget till övers för sådana människor).

I alla fall, denna lägenheten är på tre sovrum, salong, kök, badrum, tvättstuga och en stor entre. Ligger 4 våningar upp i ett hus som har två hissar. Det ligger inte in något fint område men jag såg inga uteliggare i trappuppgången. Bara ett par fullegubbar ute på gården. Alla rummen har fönster, utom köket som ligger inåt, och de har inte utsikt över motorvägen utan mot ett industriområde och grusslänt. Men man får inte begära förmycket. Jag är glad att den har fönster.

Förra måndagen var vi och betalade handpenningen på lägenheten. Nu väntar vi på besked från banken vad de kan erbjuda oss. Det skulle ta mellan 10-20 dagar att få besked. Hittills har vi inte hört något.
I och med att vi betalade handpenningen så lade sig en kall sten i magen på mig.
Tänk om det händer något så att vi inte kan betala.
Tänk om räntan går upp.
Tänk om O blir av med jobbet.
Tänk om vi inte kan sälja den sen.
Tänk om värdet sjunker.
Allt blir så mycket allvarligare när det handlar om stora pengar. Även om vi aldrig får se pengarna eller kommer att kunna betala av den helt. Det blir ungefär som nu, hyra. Fast hyresvärden blir banken. Och mer oroligt om man inte kan betala.

Och allt som vi måste göra om vi får/kan köpa den. Nytt kök behövs. Ta bort gammalt kakel. Slipa alla väggar och tak. Måla om. Köpa kyl, frys, tvättmaskin, varmvattenberedare, spis osv.
OCH en soffa. Vi har inte ens en soffa. Vilket raskt leder mig vidare till nästa deppighet.....

Jag känner mig ful, fet och fattig.
Jag är så fattig. Ja fattig är inte ordet. Jag har inte ett öre. Fast det är ju inte så konstigt. Jag jobbar ju inte. Då får man inga pengar. Jag skulle kunna jobba. Alexander är stor nog att bli passad av någon (svärmor är som galen på att jag ska åka nån stans eller få ett jobb så att hon kan passa Alexander). Men det är något konstigt i mig. Jag vill inte lämna bort honom, inte ens för en stund. Från och med att han föddes så har vi varit tillsammans, nästan 24 timmar om dygnet och det är klart att det blir svårt att vara ifrån honom. Jag vet inte vad jag är rädd för men det är jag. Jag får väl jobba på det för jag måste ju börja jobba. Så här kan det inte fortsätta. Jag kan ju inte ens köpa några julklappar. Inte ens ta en the på stan.
Och ful.
Jag såg mig på kort från i helgen.
Chock!
Det är inte alls så jag vill se ut eller känner att jag ser ut.
Allt hänger på mig. Allt från håret till tuttarna.

Vi håller ju på med MåBra-livsförändringarna och jag tycker att jag har förändrat så mycket i mitt liv. Ändå så ser man ingen skillnad på vågen. Det som gick så lätt förra gången vi gjorde det. Jag är trött på att ständigt gå och vara sugen på bullar och kakor. Det är ryggsäcken som jag fått från graviditeten. Innan den var jag inget kakmonster och hade inte speciellt svårt att hålla mig från godis. Men så i slutet på graviditeten så fick jag sådana lustar efter bakverk och åt en mängd sådana. Jag trodde att det skulle förvinna efter födseln, som alla begär. Men inte då. Nu går jag och är ständigt sugen på doughnuts, winerbröd, bullar och kex.

Och håret ska vi inte prata om. Jag som var så fin förra sommaren och nu så ser jag bara trälig ut. Inte orkar jag blåsa håret och inte sminkar jag mig, och varför ska jag göra det? För att gå ut en vända med barnvagnen?
Och alla fina kläder jag har i garderoben. När ska jag ta på mig dem? Och när jag tar på dem så sitter de inget fint på mig.
Det är bara att kämpa på med diet och motion. Jag vet ju att det kommer att ge effekt nån gång. Det är bara det att jag vill ha det nu!
Och varför uppfinner ingen kakor som man kan äta utan att bli tjock?!?



Därför har jag inte skrivit här på ett tag.
För detta var väl inte kul att läsa?!?
Men sånt tänker man när man går själv och funderar.

Ja nu har jag skrivit av mig lite. De som vet säjer att det hjälper. Att man ska skriva av sig, skriva ner allt man vill förändra i sitt liv.
Vi får se om det hjälper.
Jag är lite mer av en handlingen person. Jag vill göra konkreta förändringar som jag kan se. Annars blir jag deppig och nedstämd.


Just nu så håller man på och burna med en bil i verkstaden här tvärs över och oväsendet är otroligt. Jag hör att Alexander vrider sig i sängen och gråter för att han vaknat efter bara 45 minuter. Jag kämpade i 30 för att få honom att somna. Ekvationen går nästan ihop.
Nu måste jag sticka och vysha lite.

/Y