....för i dag jobbar Älsklingen sin sista dag innan semester. Den första av TVÅ.

Vi väntar OTÅLIGT här hemma på att han ska komma hem så vi får fira ;)

 

 

 

Det är måndag.

Det är sommarlov.

I morgon är det också SEMESTER.

 

Den första 15-dagars-semestern av två.

Älsklingen har uppdelad semester i år. 15 dagar i juli och 15 i september.

Det hade varit hans tur att haft semester i september egentligen. Men vad ska han med semester i september till? När skolan redan har börjat?

Så han hade tur och kunde byta bort sista hälften i september mot den första i juli.

Så nu ska vi sola och bada här hela familjen, TILLSAMMANS, i sommarstugan.

Ja, just bada blir det väl lite klent med på grund av Guldklimpens öron.

Men vi får hitta på något smart.

Tänka, tänka, tänka....

 

Men det är också måndag.

Lite aktivitets-bakis efter evenemangs-stressandet i lördags.

Och en massa uttråkning här på skitungarna när jag måste köra race efter race med tvätt- och diskmaskinerna.

Så vi har kallat in förstärkning här i form av en klasskamrat som ska underhålla.

Jag vet inte om det var en sån bra ide.

Nu bråkar DE sins emellan och är uttråkade och vill UT.

 

Jag får ge upp och ta ut dem på bakgården och spela fotboll mellan alla hundbajsar här.

 

 

....och nu kan jag väl säja att jag är igång ;)

Feminine DINNER är officiell.

Ja officiell och officiell är väl att ta i. Men vi finns på Fejjan och DÅ är det ju allvar ;)

 

En gång är ingen gång. Två gånger är början på något väldigt spännande ;)

 

 

 

 

För två veckor sedan så hade jag ju dammidag >>>, något som jag gått och funderat på om jag skulle kunna göra som "JOBB" i framtiden.

Skulle jag kunna?

Skulle det kunna fungera?

Skulle någon vilja?

 

Det finns ju alltid en massa jobbiga frågot i skallen men TÄNK om man skulle kunna få chansen att jobba med något som man tycker om OCH som man är bra på.

En ynnest.

 

Så i går körde jag samma koncept fast med ett helt annat gäng.

Samma lokal, samma, dekoration, samma mat.

Lite bättre, lite godare, lite mer erfarenhet.

Det tar sig.

 

Denna gången med de härliga tjejerna/mammorna/kvinnorna från svenskan. Både de som har barn som studerar och de som studerar själva.

 

 

 

...OM jag hade tagit kort på oss i morse och lagt ut här.

 

 

 

Ja Herre Gud, det är inte lätt med sommarlov. Det avhandlade jag ju i gårdagens inlägg.

Men det är faktiskt inte lätt.

Jag kommer inte ut på mina morgonrundor.

 

Hur ska jag komma ut på dem?

Hur hinner folk att träna med ungar i huset?

Hur? Vad? Hur? Vad?

 

På morgonen är ju skitungarna hemma och på eftermiddagen är det alltid något som ska passas på att göras, eller så har jag svenskaklasser eller så har det blivit sent och jag har tappat sugen.

Så hur gör folk?

 

Jag måste ju passa på att bli av med de där kilona som hoppade på mig när jag började jobba i höstas, INNAN jag får det där DRÖMJOBBET som jag ska hitta precis när sommarlovet tagit slut.

Jag måste ju tillbaka till scratch så att säja.

 

Det blev att ta fram den däringa DVD:n som jag fick skickat till mig för väldigt länge sedan >>> och så PANG på rödbetan.

Värmde upp med lite damsugning och så på med skivan.

Skitungarna hängde ju på förståss. Fulla av överskottsenergi och förmiddagstråkighet.

 

Och det var nånstans där när jag såg oss i spegeln, skumpandes upp och ner i bara trosor och BH, kännandes mig MYCKET mer fräck i huvudet än vad jag såg ut, skitungarna trängandes med mig på mattan så jag antingen hade någons fötter i ansiktet eller någons rumpa i ryggen hela tiden.

Det går INTE att göra några vettiga övningar då ;)

Det var där som tanken på att ta en bild av oss och instagramma flög förbi i huvudet - av gammal vana ;)

 

Men den tanken stoppade jag raskt tillbaka längst in därifrån den kommit.

För ärligt talat, jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta.

Jag sattsade på skrattandet för det känns alltid bäst.

För vi såg ju för tragiska ut.

 

Så allihopa

 

Sen blev jag skitförbannad för att det gick så dåligt för mig.

Jag är VERKLIGEN inget bra på att träna.

Speciellt inte hemma ;)

 

/Y

....och det är inte varje år man får det. Eller rättare sagt, under de 11 år som jag bott här nere så har jag aldrig firat midsommar på detta sätt här.

 

Men UJ, det är inte lätt detta med sommarlov.

Det är ingen dans på rosor

Gårdagen och idag har gått som i ett HUJ. Jag har knappt hunnit att sätta mig ner.

Jag är inte van vid att ha barnen klättrandes på väggarna här hemma om vardagarna.

Barnen är inte vana vid att få sitta hemma och roa sig själva om dagarna.

Det har blivit konfilikter.

Samtidigt som det har försökts att hinnas med LITE saker.

 

Och så slänger vi in lite NY öroninflammation på det så har vi sommarlovet som i en liten ask.

Öroninflammation, det var ju så länge sen sist >>> så det behövde vi igen....NOT!

Det blev antibiotika på en gång idag och nu är det HELFÖRBUD på all typ av bad. Så nu slipper jag tänka på det.

 

Midsommar ja.

Vad HÄRLIGT vi hade det.

Vad glad jag är att vi åkte.

 

Det var Svenska Kyrkan i San Augustin i södern som bjöd in till traditionsenligt svenskt firande av Midsommarafton med midsommarstång, dans och jordgubbstårta.

Vi var ganska många familjer från "svenskan" I las Palmas som bestämde oss för att åka ner och fira. Samt gjorde slag i saken och organiserade ett "spontant" (jag bara älskar det uttrycket: organisera något spontant, så svenskt på nått vis) midsommarsmörgåsborg.

 

Jag bidrog ju med sill & lax. >>>

Som blev jäkligt bra ;)

 

 

 

Det var ju första gången vi gjorde något sånt här så man får ju se sig lite som en nybörjare.

Nästa år har vi mer erfarenhet och kan "lyckas" lite bättre med upplägget. För det är klart att det blir en tradition av detta. Det var vi ALLA överens om.

1. Inte bra att börja äta precis när det ska dansas kring stången. Då missar man dansen.

2. Blommor från blomsteraffären går utmärkt att ta med. Funkar lika bra till stången som till kransar.

3. Kransar kan göras. OM man bara förbereder lite. Såg inte så svårt ut när jag tjuvkikade på dem som föreberett sig. Det hade inte JAG.

4. Det blev ENORM kö till jordgubbstårtorna. Ställa sig på en gång i kön eller ta med sig egen tårta är att fundera över till nästa år.

5. Det BLEV jättekul. Ingen bra ide att vara tvungen att åka hem när alla var mitt i feststämningen, fick några erfara som hade planerat in annat på dagen efter.

6. Poolbad fungerar BRA tillsammans med midsommarfirande. De smälte ihop bra och blev inte alls nån kulturkrock som jag befarat ;)

7. Lax gick utmärkt att grava med koriander. Det blev inte så mycket smak alls. Dillsmaken fixas ju med hovmästarsåsen i alla fall på sluttampen.

 

....men trevligt sällskap är ändå det viktigaste trotts allt.

 

/Y - som hade det så trevligt att hon önskar att det var midsommar igen....nästa vecka ;)

....för idag är sommarlovets allra första dag.

I morgon är det helgdag - spanska midsommaren .

Så vi tar inte i för hårt här ;)

 

Det kändes så konstigt att det var sommarlov idag. Jag var tvungen att kolla mobillarmet flera gånger för att se om det var avstängt.

Var det verkligen sommarlov?

Hade det gått så fort?

Nästa vecka är det JULI!

 

 

 

Midsommarfirandet blev UNDERBART.

Herre Gud vad glad jag är att vi gjorde det, att vi organiserade ihop oss och att vi åkte.

Det blev så BRA.

Laxen blev så GOD.

(Sillen blev inte 100 men jag får komma ihåg att justera det till nästa år.)

Och alla var så NÖJDA.

 

Nästa år är vi spikade igen.

Då vet vi hur det är, vad som ska göras, hur det går till och så vidare.

Då kommer vi bli proffs.

Tex blomsterkransar. De hann jag inte med.

Nu vet jag.

Jag återkommer med fullkomlig rapport om firandet naturligtvis.

Idag är jag bara tacksam ;)

 

 

 

....inför morgondagens PREMIÄR av svenskt midsommarfirande på Gran Canaria......för mig. 

 

 

....precis som utlovat.

Brukar jag inte hålla vad jag lovar kanske ;)

 

 

 

 

Det kom ju ett brev på posten >>>

Och jag planerade en dammiddag >>>

Och var sugen på att prova att få till en Operatårta.

 

Det kunde väl knappast ges något bättre tillfälle att göra slag i saken.

 

Sagt och gjort, det skulle provbakas tårtbotten och försöka få till en tårta. Men först var det tvunget att efterforskas lite. Frågan hade ju kommit upp om VAD är en Operatårta och VAD är en Prinsesstårta.

Google fick som vanligt ställa upp med svaret ;)

Så nu vet ni det >>>

 

 

 

 

 

Det var ju lite skillnad i detta recept mot det som jag normalt sett brukar använda >>>: ett ägg mindre och två tsk bakpulver mindre.

Men det är spännande med nytt.

Man vet aldrig vilka skatter man kan upptäcka.

 

 

 

 

Denna tårtform skulle bröas med BARA smör och mjöl. Det var nytt för mig men skulle visst vara för att få en slätare yta på botten.

Slätt är bra ;)

 

 

 

Så siktar jag ner mjölet i den vispade smeten för att det inte ska bli några klumpar. Jag har haft mjölklumpar i tårtbotten och det ser INTE fint ut.

Visst ser det proffsigt ut ;)

Och inte tar det lång tid heller.

Man får visst inte röra för mycket i den redan vispade smeten.

Då blir den platt.

 

 

Och så sjuss in i ugnen.

Denna skulle ta en kvart kortare tid än den andra.

 

 

 

Men POFF!

Denna sjönk ihop på SAMMA sätt som den andra tårtbotten.

Jag vet inte vad jag gör för fel.

Eller så uppför sig tårtbottnar så.

Ska man ha hög tårta får man alltså göra TVÅ bottnar och ha ovanpå varandra.

Denna gång var det dock bara en tårta för 10 personer som skulle göras. Så det behövdes inte dubbelbottnas.

 

 

 

Och så kavla ut ett block marsipan som färgats lila.

Lila är MIN färg ;)

Annars var det vaniljkräm och sylt mellan bottnarna. Och så MASSOR med grädde högst upp så den blev lite bollig.

Men för-1000:av. Kom ihåg att bre ner grädden på sidorna också. Det glömde jag. Och då sitter inte marsipanen fast där.

Kom ihåg!

 

 

 

 

 

 

Ser nu att jag inte tog ett endaste kort på den färdiga tårtan, utan bara en efter bild.

Efter provsmak.

Fast det gör inget för denna skulle ha garnerats med en guldkrona och florsocker och det blev varken det ena eller det andra av när livet kom emellan...

 

 

 

 

Ja, vad tycker jag då?

Jo, jag tycker nog att detta INTE är väldens bästa tårtbotten.

Den som jag brukar köra med är bättre. Mer fluffig på något sätt. Och högre.

 

Dock fattas det att göra en och en halv satts av denna för att prova om det skulle kunna vara något. Men jag är inte SÅ imponerad än så länge.

 

Tårtan blev dock SKITGOD.

Jag är en hejjare på tårtor.

Inte på att garnera dem... ;)

 

/Y

...i lördags och startskottet gick för något nytt jag suttit och pulat med.

 

Tjejmiddagar.

Jag tänkte över vad jag är duktig på att göra och vad jag skulle vilja pyssla med i framtiden och kom fram till detta.

Jag tycker om att laga mat och jag är duktig på att ordna kalas.

Så då fick det bli det.

 

Vi får se hur det går i framtiden.

Första middagen gick av stapeln i lördags och vi var sex "flickor" som åt och snackade fram till halv fyra på morgonkröken.

Jag är nöjd.

Nu mot nya erövringar ;)

 

 

.....för jag har ju längtat och väntat så på denna måndagen att det kändes som att den aldrig kom.

Men det gjorde den ju ;)

 

De valde INTE mig.

Jag fick INTE jobbet.

:(

 

När jag kom in från morgonrundan idag så hade jag ett missat samtal från okänt nummer i mobilen.

Det kunde bara vara från ett ställe.

Stället där jag ville jobba >>>

Jag kastade mig på telefonen och ringde tillbaka. Lika bra att få det gjort. Det fick vara nog med att gå omkring och vänta och vara nervös nu.

 

När jag hörde:

- Vi har beslutat för att inte anställa dig.

Så fattade jag inte.

Poletten trillade inte ner.

Jag trodde att de skämtade och skulle straxt lägga till, äh det är så klart att vi valde dig. Kanske inte riktigt något sådant man skulle skämta om, jag vet, eller jag insåg det sedan. Men hjärnan fixade fram en aneldning fort som tusan så jag inte skulle behöva ta in nyheten på en gång.

 

För det kändes helt absurt.

Hur skulle de inte kunna ha valt mig?

Jag var ju som klippt och skuren för detta jobb.

Och jag är ju skittrevlig. Intevjun gick ju jättebra.

Det fanns liksom inte i min värld att någon annan skulle kunna ha varit bättre.

 

Javisst! Självförtroendet på topp ;)

Men inte längre.

 

Jag föll på att jag visat mig svag.

Att jag talat om hur det var.

Jag har aldrig pendlat förut. Jag visste inte hur det skulle vara. Men jag var villig att prova.

Att jag jobbat halvtid innan och jag helt velat haft en halvtid eller i alla fall 75% för att mitt liv med barnen skulle gå ihop sig. Men att jag var villig att försöka och leta lösningar för att få det att fungera.

Jag berättade det.

Jag berättade som det var.

Jag var ärlig.

Allt var ju så trevligt så jag trodde att jag kunde det.

 

DET.KAN.MAN.INTE.

 

När någon söker en peson att anställa så vill de ha den personen som de kan få ut mest av. Inte nån sönderstressad småbarnsmamma som inte vet hur hon ska få ihop det med skolhämtning, ungar och VAB.

Och jag förstår det.

Men det känns så himla bittert.

För jag hade redan ordnat allt detta i mitt huvud och var inställt på att försöka.

Nu fick jag aldrig visa hur duktig jag var....(med min cape och mitt svärd, som en berömd tjurfäktare på Kalle Ankas jul)

 

Och nu känns det så tomt.

En dröm som jag drömt ett tag och nu måste lämna tillbaka.

 

Och än en gång gå igenom det här irriterande när folk börjar ojja sig att:

- Det kommer något bättre ska du se.

- Det är de som förlorar.

- Deppa inte ihop nu, bara att försöka igen.

Osv.

Och jag är så jäkla trött på att höra.

Kommer Älsklingen hem nu och antyder nåt i den stilen....ja då #¤%jä#½=&&.

 

 

Idag. Extra viktigt.

 - att tjejmiddagen som jag ordnade i lördags blev jättebra och jag inte var ett dugg bakis på söndagen ;)

 

- att jag fått drömma ett litet tag om ett jobb.

 

- att jag fått fira nationaldag >>>

 

- att vi ska fira midsommar på fredag. Det blir spännande. Har aldrig gjort det på svenskt maner här tidigare.

 

- att det är varmt och soligt här idag och sommaren verkar ha kommit.

 

- att det är skolavslutning på fredag och SOMMARLOVET väntar runt hörnet.

 

/Y

....för nyheten jag fick av en väninna igår var att hon är gravid och snart ska ha en liten. Och det var det som jag inte kunde sluta tänka på igår.

Och inte idag heller ;)

 

 

Så självklart kom jag in på samma sak som tidigare (det blir en repris från förr här idag)...

 

* * * * * * * * * * * * * * *

 

ALDRIG MER.....

 

-En tjej som min mamma känner ska ha barn och de är lite oroliga för hur de ska kunna köpa allt till den lille.
De har det lite svårt ekonomiskt just nu.
Jag tänkte på dig, eftersom du sagt att du inte ska ha fler barn, att du kanske skulle vilja skänka dina barnkläder till henne.

Inget fel med det.
Jättebra tänkt.
Att allt som bara ligger och skräpar här hemma skulle kunna komma till användning.
Tilläggas ska väl att min väninna själv går och väntar på att kunna skaffa sig sitt andra barn. Hon har förhoppningar om att snart kunna få användning av sina barnkläder. Annars så är jag säker på att hon hade skänkt sina.

Men jag blev helt ställd.
Visst har jag sagt att fler barn blir det inte här hemma. Jag har nog med de vildbasar som jag har. De håller mig sysselsatt och MER därtill.
Dessutom var den sista graviditeten hemsk hela vägen igenom >>> och den sista förlossningen >>>, >>> skrämde slag på mig.

Nej deta gör jag inte om.

(Hela förlossningsberättelsen finns på hemsidan www.yohanna.se, som är lagt på is just nu, men till vänster under Irma eller till höger under förlossning, kan man läsa hela den långa historien.)

Jag fyller snart 40 och känner att MITT liv måste komma tillbaka nu. >>>
Jag känner att detta med ungarna tar så mycket tid att det blir liksom ingen Yohanna kvar. >>>
Nu är det dags att ungarna växer upp och "livet" får börja.


MEN så tänker jag ALDRIG MER?
Ska jag aldrig mer få uppleva känslan av att se två streck på stickan, känna hur det växer någonting inne i mig, känna lyckan över att lära känna en helt ny nyfödd, snosa bebis och gosa med ett litet knytte?
Aldrig mer?

Just detta ALDRIG kan sätta griller i huvudet på en. Precis som när man bantar och tänker: Jag får ALDRIG mer äta choklad. Man blir ju störtsugen på en gång och måste ta sig en bit ;)

Och just när man mammabloggar och läser andra mammabloggar, så kommer det upp en massa tjejer som är gravida eller har små bebisar och de berättar hur UNDERBART det är.
Det är klart att man blir sugen.
Det är klart att tanken smyger sig in att:
-Vi kanske skulle ändå....
Älsklingen suckar och tittar på mig.
-Kommer du ihåg Yohanna? Kommer du ihåg?

Så behövs det bara att Irma har en sån där inte-kan-somna-om-natt >>> eller vad man ska skylla på. Att Alexander får ett av sina raseriutbrott >>> eller jag tittar i min garderob fylld av fina kläder, fina men för SMÅ. >>>
Så tänker jag att jag har gjort mitt.
Jag är nöjd med min familj som den är nu.
Vi har det bra som vi har det och kommer få det skitkul i framtiden när allt detta med bebis, tänder, 4-årstrots och raseriutbrott lagt sig.

Jag ska nog sälja av allt skräp som står och dammar igen.

Men man vet ju aldrig. De kanske uppfinner nån mojäng i framtiden, som garanterar att bebisen sover HELA nätter och ALDRIG blir arg.

Man vet aldrig . . .

/Y

 

* * * * * * * * * * *

 

Det var DÅ.

Nu är jag bara avis.

Rent och skärt avis och det skäms jag så för.

 

Inne i huvudet poppar åsikter upp som:

- Ska ni ha en till? Men ni har ju redan TVÅ barn.
- Har ni verkligen tänkt över detta?
- Är det inte att förhasta sig?

 

Jag vet!

Helt idiotiska saker att säga och som tur var så sa jag inte det ;)

Skaffar de sig barn så har de väl bestämt sig för det och har de inte tänkt över det så är det väl inte mitt problem.

Herre Gud, folk är ju vuxna.

Hur som helst så är det ju försent NU ;)

 

Och jag som bara vill vara glad, säja grattis och fundera på hur mycket av mina bebissaker jag kan kränga till henne ;)

Ibland blir jag riktigt rädd för dig Yohanna.

Var glad Yohanna!

Du kanske kan få tillfälle att snusa bebis snart och få komma ihåg hur jäkla JOBBIGT det var och vara glad för att det är över för din del ;)

 

/Y

....för första gången i mitt liv....tror jag.

 

 

 

 

 

Sveriges nationaldag är ju helgdag sedan år 2005.

Men då hade jag redan flyttat till Gran Canaria.

 

Talade med min svenska väninna om detta med firandet av nationaldag och det enda som hon kom ihåg var att man tog paus i skolarbetet och gick ut på skolgården för att hissa flaggan och sjunga nationalsången.

Det var det.

Det hade jag till och med glömt bort.

Så viktigt var det.

En paus i skolarbetet...

 

Men aldrig blir man ju så svensk som när man är utomlands ;)

Så vi gjorde slag i saken i detta med nationaldagsfirande, jag och den andra svensklärarinnan Sofia, och tog med våra familjer och åkte till San Augustin på södra delen av Gran Canaria, där de hade ett firande hade vi hört talas om och en massa andra svenskar som håller till.

Där finns den Svenska Skolan >>> som har heltids-svenska-undervisning i en "riktig" skola, till skillnad från oss som har kompletterande svenska, alias modersmålsundervisning, 1,5 timmar i veckan i en hyrd lokal i Las Palmas.

 

Vi var ju lite tveksamma till att åka.

Blyga.

Tänk komma instormande där bland en massa främmande människor, precis som några spioner på vift ;)

Inte känna några och vara tvugna att presentera sig och ta kontakt.

Sånt är alltid svårt.

 

Men det blev så bra så.

Och jag är så glad över att vi åkte.

Alla var så trevliga, och tog väl omhand om oss, det fanns flera "kändisar" på plats så vi kände oss aldrig bortkomna, det sjöngs så fint så vi fick tårar i ögonen, såldes svenskt FIKA (höll på att köpa upp alla besparingar på en gång i iver, över speciellt kladdkakan), det kändes så bra att få se denna skola och prata med andra som håller på med svenskaundervisning, bra att få se fler svenskar från ön för ibland glömmer jag bort att vi är JÄTTEmånga här nere.....

.....och FRAMFÖR allt så kändes det bra att få fira SVERIGE.

 

Att fira Sverige, sjunga nationalsången och vara stolt över att vara svensk har länge varit "fult" i Sverige. Redan på den tiden som jag bodde där började ju nationalsången avskaffas från skolavslutningarna.

Och på senare tid har jag ju även läst om att det blivit allt mer "rasistiskt" att fira att man är svensk.

 

Så synd.

 

För det har ju inget alls med rasism att göra.

Jag tror inte att jag är bättre än andra "raser" för att jag är svensk.

Jag är bara STOLT över att jag är från landet SVERIGE.

 

Jag är stolt över att jag är från ett land som folk VILL flytta/fly till, läste jag någonstans (kommer ej ihåg vem eller vart - förlåt), och det är ju sant.

Jag är stolt över att vara svensk.

Jag är stolt över mitt hemland Sverige.

Jag är stolt över det rykte som svenskar har utomlands (när de inte är på fyllesemester då ;)...)

Jag är stolt över de saker som folk berättar för mig att de tänker/har hört om Sverige.

Sverige och svenskar har ett OTROLIGT bra rykte om sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi var i bilen,på väg ner kom jag att tänka på nationalsången:

"Ja jag vill leva jag vill dö i Norden."

Och det kändes som att hjärtat skulle brista. För jag är ju inte där nu. Jag lever inte där. Och har heller inga planer på att flytta tillbaka (även om jag inte heller säjer att det inte är helt omöjligt i en framtid) och det är heller inte så troligt att jag kommer att dö där.

I mitt hjärta är jag alltid svensk.

 

På nationaldagsfirandet så sjöng barnen "Du gamla du fria" som de hade mixat ihop med Kanarieöarnas hymn.

Och det är ju så vi är.

En blandning av allt detta.

 

 

 

 

Det känns bara så himla svårt ibland. För jag har liksom inte vant mig vid att vara utlänning.

Det SKULLE ju inte bli så.

Fast nu blev det så.

 

......och det blev ganska så bra ändå.

 

Hoppas att ni firade Sveriges nationaldag, för det är vi/den värd.

 

/Y

...för SWISH!,

Hörde ni?

Det var helgen som flög förbi. OCH måndagen.

Allt bara sa poff så var det borta.

Fredag, lördag, söndag OCH måndag.

Poff!

Borta.

 

 

 

Men det har varit så mycket kul att jag haft "häcken full" om man får säja så. Och huvudet fullt också.

Lite otäckt faktiskt att det hänt så mycket kul på en gång.

Eller så är det EXAKT så som livet ska vara.

Kul!

 

I fredags hade vi tid hos örondoktorn, Guldklimpen & Jag. Allt så bra ut. Men det får användas proppar resten av sommaren.

Dock bara i ETT öra.

Och doktorn SA faktiskt att han fick bada med öronproppar.

Yes!

 

Och så lämpa in Guldklimpen i skolan igen och dra iväg på nästa uppdrag som var den äldre damen som behövde hjälp på sjukhuset med översättning.

Vi hade bestämt en tid.

TJUGO minuter innan ringer hon och frågar vart jag är...

Jag hade glömt hur svenskar, och framför allt äldre personer är ;)

Jag fick en utskällning för att jag kom prick på utsatt tid och inte innan.

Men allt gick bra och damen var mer än nöjd på slutet.

 

 

 

 

Hem, hämta ungar, packa och dra i väg söderöver på firandet av Sveriges nationaldag i Svenska skolan i San Augustin.

Vilka känslor!!!

Jag får återkomma om just den upplevelsen men jag är så GLAD att vi tog oss i kragen och åkte dit.

Dels fick jag träffa Annelie som är här på semester just nu >>>.

Dels fick jag sitta på stranden och dricka vin efter själva firandet. (Något som nog låter som en dröm i andras ögon men som kanske, när det väl kommer till kritan, inte är så himla romantiskt som det låter ;)  )

Och dels fick jag kolla upp San Augustin, där jag inte haft tillfälle att utforska så utförligt tidigare, inför jobbintervjun som skulle ske just där på måndagen.

Men jag återkommer om just det som sagt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På kvällen drog vi vidare till Puerto Rico och installerade oss i sommarstugan.

Lördagen började vi med loppis i Arguineguin och jag får rätta mig lite på den punkten från i påskas >>>. Den var lite större än jag trott. Dock inte lika stor som INNAN byråkratin tog hand om den.

 

 

 

Åh så var det dags att ta Annelie och hennes familj till Betongfabriken och käka lunch där. Man kan inte ha varit en massa gånger här på ön utan att ha varit på Betongfabriken och ätit ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och efter lunch, naturligtvis besök på playan. Fastän det mulnat ihop och blåste lite kyligt.

Men i vattnet var det varmt.

Så avslutades lördagen med att Älsklingen fick 40 graders feber och fick hoppa i säng samtidigt med ungarna. Jag fick fira lördag själv med ett glas vin i soffan och en dålig amerikansk romantisk komedi.

 

Söndagen var LUUUUGN och det tackar jag för.

Eller lugn och lugn.

Själv, med två skitungar som bara bråkar, vid poolen och ingen som smörjer in en på ryggen.

Ja ni fattar ju ;)

 

 

 

 

 

Och så kom måndagen då.

Med ANSTÄLLNINGSINTERVJUN - huvaligen!

Jag var så nervös på söndagskvällen att Älsklingen blev lite orolig för mig.

Men när jag analyserade nervositeten lite så kom jag fram till att den nog berodde mer på att jag skulle ratta Oceanångaren själv ner mot syd och inte så mycket på själva intervjun.

Så då erbjöd sig Älsklingen att åka ner med mig - vilken kille!!!

Fast han var ju fortfarande skitdålig och skulle inte kunna gå och jobba i alla fall dagen efter.

Men ratta Oceanångare kan han ;)

Då blev det bättre i nerverna.

 

Det blev att fixa till sig -

- VAD I HELA FRIDEN HAR MAN PÅ SIG PÅ EN JOBBINTERVJU??? -

Samma visa hela tiden ;)

Fixa in ungar i skolan.

Fixa in chaffisen i Oceanångaren.

Och försöka fixa ner oss I TID till San Augustin.

Som tur var hade vi ju redan rekat stället fredagen innan.

 

 

 

En och en halv timmes TOTAL spänning och koncentration.

Med TVÅ personer.

Jag var alldeles darrig i benen när jag gick där ifrån.

Och full av lycka.

Detta vill jag ha.

Men KAN jag?

Det blir många organisationsfrågor som måste ordnas i mammalivet.

Heltid med pendling.

Om det var jobbigt med förra jobbet så undrar jag hur detta kan/kommer att gå.

 

På hemvägen brakades det iväg till IKEA för NU ska det förberedas TJEJmiddag tills på lördag.

Och man kan inte ha tjejmiddag utan RIKTIGA vinglas och sånt fixas bäst på IKEA.

Så bra (eller så ICKE-bra) var det att vi var tvugna att återvända igen på eftermiddagen.

Fast då kunde vi avsluta traditionellt med varmkorv till middag ;)

 

 

 

 

 

 

Nu full fart genom veckan.

 

/Y

....men jag kommer bara på superseriösa ämnen att skriva om. Och jag är INTE på ett superseriöst humör idag.

 

Det är ju fredagsvarning ;)

 

Och så rinde de från ett jobb jag sökt, mitt i min frukost, och ville bestämma tid för en jobbintevju. Det var nästan att hela frukosten kom upp på en gång.

Jäklar vad nervös jag blev.

Så där var den helgen förstörd.

Nu kommer jag att ligga och tänka på det ;)

Och inte blev jag på seriösare humör av det heller med alla dessa fjärilar i magen.

 

Här-om-dagen ringde det en dam som ville ha tolk-hjälp vid ett läkarbesök.

Mystiskt.

Jag kan inte komma ihåg att jag anmält mig till en sådan tjänst.

Men scout som man är så ställde jag ju upp och i morgon ska vi synas.

 

Det som var så mystiskt var att hon inte kunde förklara vart hon fått mitt namn och nummer ifrån och då känns ju allt mycket mer......mystiskt ;)

Hur som helst så skrev jag runt till lite kontakter och TILL SLUT så kom det fram vem det var som gett mitt nummer till nån annan, som i sin tur gett det till damen.

NU känns allt mycket lugnare.

Men inte blev jag mer seriös av det ;)

 

Så ska det visst vara svenskt nationaldagsfirande i San Augustin nere i södern i morgon.

Jag borde åka.

Men jag har aldrig varit där.

Känner ingen där.

Men är nyfiken.

Dessutom hörde en "svenska på semester" av sig och ville träffas >>> (igen) och då verkade det jippot som en naturlig mötespunkt.

Med SVENSKT fika och allt ;)

Så nu MÅSTE jag nästan åka dit.

Och det blev jag ju inte MINDRE nervös av.

 

Och igår var jag i parken med ungarna.

Älsklingen hade månadens långmöte (alias torsdag-fron-hell) så jag stog för hela barnpassningen den dagen.

Vi spetade iväg i solens sken och det kändes så KONSTIGT på något sätt.

Vad, vad, vad? undrade jag. Vad har jag glömt?

Så kom jag på att det var EFTERMIDDAG och jag var LEDIG. Det var länge sedan det hände. Och länge sedan jag tog ungarna till parken också.

Kändes nästan lite högtidligt.

 

Visserligen tog det en halvtimme att komma ut för Lillskatten bråkade om att strumporna satt fel. Och visserligen så tog det en halvtimme att komma hem för Lillskatten ville inte sätta på sig sin kofta. Men HEY, det är ju Irma.

Yrvädret. Kaoset. Treåringen.

Jag återkommer om det temat.

 

Så själva tiden i parken blev inte lång. Men vi hann med att binda en krans av vitklöver. Måste ju öva upp mig inför Midsommarfirandet snart. Och passa på nu när det finns vitklöver i kanariska parken.

Känns så svenskt.

 

Ja ha ja. Så det blev inget seriöst idag heller.

Vad hade ni väntat er ;) ?

 

/Y

....nu kommer, på skolavslutningen för svenskan i förra veckan.

 

 

 

 

Det är väl lika bra att köra igenom med bildkavalkader från alla jippon som vi var på veckan som var.

Så här kommer en till.

Skolavslutning

 

Skolåret för modersmålsundervisningen i spanska i Las Palmas slutade för läsåret 2013-2014. Många åker till Sverige under sommaren. Några stannar kvar och har sommarsvenska med exempelvist mig.

Det är som det ska.

Skulle bara firas av med en ordentlig avslutning först.

 

Alla som har något med Sverige och svenskaundervisningen var inbjudna till Skandinaviska klubben i Las Palmas. Barn, lärare, föräldrar, syskon, mor/far-föräldrar, konsuln, prästen, kantorn ja, nästan hela världen var där, som min man säjer som tycker att Gran Canaria räknas som nästan hela världen. Ja man ska inte vara blyg ;)

 

Barnen sjöng, det hölls tal, barnen läste verser, det informerades, barnen började bli uttråkade, det berättades skolminnen, ungarna höll på att gå bärsärk där inne och vi fick avsluta i största hast.

Smörgåsbord alias knytkalas.

 

 

 

Förra året som var min första skolavslutning här höll jag nästan på att börja storgråta när "Den blomstertid nu kommer" sjöngs. I år hann jag inte med det. Yrvädret Lillskatten höll på att riva lokalen redan under inledningsminutrarna så jag fick sätta mig framme på scenen med henne i knät.

 

Det var Lill snigel akta dig, Litet hus i skogens bryn, Huvud axlar knä och tå, Idas sommarvisa och en massa annat som vi övat på.

Naturligtvis fanns det en grupp med tonåringar som egentligen ville vara med och sjunga men på grund av sin otroliga tuffhet inte kunde nedlåta sig till sådant, utan nöjde sig med att snacka högt och kasta skor på varandra.

Ni vet, sånt där som man ångrar så otroligt mycke när man blir vuxen.

Och jag står helt lamslagen.

Jag kommer ju ihåg hur det var - men jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

Dagen efter var det ledigt och det var tur. För vi kom hem sent efter att ha plockat undan och jättetrötta efter att ha börjat dagen med kanariedagsfirande >>>. Och dagen efter var det dags för långhelg och storbesök i sommarstugan >>>. Ingen rast ingen ro ;)

 

/Y

....förra veckan >>> och jag var inbjuden som förälder i Lillskattens klass att hjälpa till med arrangemanget.

 

Vi har ju gjort det förr:

...när vi efter en långhelg i sommarstugan i trevligt sällskap både har fått fräknar på näsan och brända axlar.

Sommaren är här?!?

 

Och även om jag kör på brun-utan-sol på benen så ger det en ENORM känsla av sommar när benen inte är likbleka alt. grönskimmrande.

Vad spelar det för roll om den inte är äkta, brännan?

Jag blir ju aldrig brun om benen annars.

 

Men som vanligt så ger en fullspäckad vecka med avslutande fullspäckad helg en bakiskänsla på måndagen.

En känsla av - jaha det var det.

En känsla av att man inte vilat upp sig alls under helgen.

En känsla av att vilja ha mer.

 

Tur att det snart är sommarlov ;)

 

Fast här börjar nästan sommarlovet idag. Ungarna går reducerad tid i skolan (sommartid?) och slutar en timme tidigare. Svenskaklasserna är avalutade för sommaren och nu tar sommaraktiviteterna vid. Vi ska ha några barn i veckan under sommaren och leka och busa för att hålla svenskan vid liv, även om man inte har möjlighet att åka till Sverige på semester.

....som vi :(

 

Lista blir det naturligtvis.