Ja, då var det dags igen, dags för en till liten Ode Medina.



Jag är redan i vecka 14 (av 40 hela graviditetsveckor) vilket betyder att jag är i 4:e månaden (av totalt 9) och ha paserat de första farliga/oroliga 3 månaderna.
Vi ville inte säga något innan för vi förlorade en liten en i augusti och vi var inte säkra på att denna skulle vilja stanna hos oss. Det är ledsamt när sådant händer, men inte ovanligt har jag märkt nu när jag själv är en i denna skaran.

För första gången i mitt liv så säjer jag:
- Skönt att denna julen äntligen är över!
Det har varit en skitjul, i alla fall har det kännts så för mig.
Jag har mått illa, jag har varit trött, jag har varit som värsta PMS-häxan (stackars Octavio och Alexander) = 0 tålamod, jag har inte gjort en enda sak i tid (slog in paketen och lagade köttbullar och klädde granen på självaste julaftonen), har skrikit och gormat och bara velat lega i sängen och stirra i taket OCH inte en endaste julskinkesmörgås eller chokladpralin har jag njutigt av. Jag har faktiskt sparat en liten julskina i frysen som jag ska ta fram och njuta av så fort som illamåendet gått bort och Octavio har lovat mig att vi ska gå på en restaurang då och bara njuta, äta och njuta.
Nej, skönt att julen är över. Nästa jul ska jag kompensera i massor för min lilla familj.

Allt var bra tills vi flyttade. Jag var någorlunda pigg och hade inte så mycket illamående. Men så verkade det som att flytten tog alla mina kraften och efter att allt var inflyttat i nya lägenheten och urstädat i den gamla så rann krafterna bara av mig. Jag blev helt utmattad. Det känndes som jag gick in i väggen.
Jag som hade sett så mycket framåt att nydekorera den nya lägenheten och inreda och fixa nya kreativa lösningar.
Ingenting!
Det ser praktiskt taget likadant ut som när vi flyttade in.

Och besök kom det i samma veva. Besök från Sverige i flera omgångar. Och man vill ju passa på och njuta och umgås, det är inte så ofta som det kommer någon hemmifrån, så man vill ju passa på och umgås.
Men det var inte lätt!
Jag måste få be om ursäkt och förklara varför jag såg så trött ut och kom osminkad och okammad till träffarna. Jag var så trött och ville bara ligga i sängen. Fast jag ville ju innerst inne träffas och umgås, det var bara kroppen som inte ville.
Hav överseende, snälla!

Så här var det inte när jag väntade Alexander. Jag kommer i håg att jag mådde lite illa och att jag somnade på de mest konstiga ställen. Men inte så här. Det är ju så att man blir lite orolig. Men vi har varit på första ultraljudet och allt såg bra ut, inget att oroa sig för, det går över.

Men det har inte gått över.
De säjer ju att när de första 12 veckorna passerat så ska man blomma upp och känna sig som den vackraste kvinnan i världen. Men det kan jag försäkta att så är inte fallet just nu.
Visserligen så känner jag mig bättre än vid julas och jag får endel gjort på mornarna innan tröttheten slår till vid ett. Då sover jag middag med Alexander (vilken underbar tur att han forfarande sover middag, men det kommer inte dröja länge innan han vill slute med det, det vet jag ju) och sedan på eftermiddagarna så brukar illamåendet slå till och det blir ingenting gjort tills jag slocknar i sängen efter att jag lagt Alexander men innan han hunnit att somna. Stackars Octavio, ingen romantik och passion här inte....ha ha

Fram emot början av augusti kan ni räkna med en till.

/Y