Hej!
Jag ska inte skriva någon lång förlossningshistoria nu. De smaskiga detaljerna och de blodiga bilderna kommer senare ha ha.

Vi åkte in till BB torsdagen den 22 mars kl. 14.30
Fredagen den 23 mars 2007 kl. 10.35 så föddes Alexander Octavio Medina Ode.
Han vägde 4185 gram och var 55 cm lång.
Söndagen den 25 mars, mitt på dagen fick vi åka hem från BB.

Idag är första dagen hemma och Octavio är ledig. Så jag lägger bara ut en bild och skriver några mail. Sedan ska vi mysa. Det har varit några jobbiga dagar. Jag återkommer med detaljer senare.

ALEXANDER 2 dagar gammal, när vi ska åka hem från BB

Jag satt och uppdaterade hemsidan när vattnet gick.
Det var ingen tvekan om vad som hände så jag ringde Octavio som var i Arinaga och lastade lastbilen.
Han är på väg hem nu och jag har duschat och packat väskan.
Jag är ganska lugn.

Vi åker till BB nu och kommer förmodligen inte hem förrens det är klart.
Barnmorskan sa till mig att eftersom jag hade ett prov som var för gammalt så får vi inte åka hem och vänta på att värkarna ska bli starka utan får vänta under observation på BB. Annars är det så att om vattnet går och allt är normalt så får man, efter undersökning, åka hem och vänta på att förlossningen ska starta.

Än så länge har jag inte några starka eller regelbundna värkar, så vi får se hur detta utvecklar sig. Här så åker man i alla fall in direkt till BB när vattnet går.

Jag hör av mig när allt är klart!

Oj då!
För att gå hemma och ha tråkigt så skriver jag väldigt sällan på denna blogg. Man borde ju förvänta sig att en person som inte har någonting att göra skulle ha en massa tid för att skriva varje dag på sin blogg, som man borde.
Men inte jag.....
Här går jag och gör ingenting och vips har det gått en och en halv vecka, utan att man märkt nånting.

Ja, jag är fortfarande hemma och inga tecken på annalkande förlossning.
Jag var hos barnmorskan i måndags och det konstaterades att jag nu gått 40 veckor (normal-längd för en graviditet) och att allt är bra.
Nästa vecka (27/3), om fortfarande ingenting har hänt, så ska vi till BB och få en tid för igångsättning i vecka 42. Det är ju lite nervöst att gå över tiden tycker jag. Man har ju hört att moderkakan har en begränsad livslängd och kan sluta att fungera eller fungera sämre efter fullgången tid. Det gäller att hålla koll på att Alexander rör på sig som han brukar så att det inte händer nåt nu på sluttampen.

Jag har lite värkar då och då. En del utan smärta och endel som gör ont. Varje gång de kommer så föds hoppet om att NU sätter det igång men de slutar alltid efter en stund.
Man vänjer sig vid det också.
Nu har jag kommit in i en period där det känns som om jag varit gravid i evigheter och kommer att vara så för all framtid. Det känns så avlägset att det ska hända något och att vi ska åka till BB för att få barn.
Vem vet?
Det kanske bara är luft.

Mina föräldrar kom hit i Lördags och vi hämtade dem på flygplatsen och åkte allihopa ner till Puerto Rico.
De hade med sig barnvagnen från Sverige.
Titta så fin den är.
Vi är helnöjda.


Octavio och jag åkte tillbaka till Las Palmas på söndagskvällen för vi hade kurs och barnmorskebesök på måndagen men på tisdagen kom föräldrarna upp till Las Palmas och vi gick på stan lite och umgicks.
I dag är det torsdag och vi ska äta lunch hos Octavios föräldrar och imorgon kommer mina föräldrar upp igen och vi ska alla gå på restaurang på kvällen.
OM inget sedan har hänt så åker vi ner över helgen till Puerto Rico igen.
Det känns väldigt konstigt att mina föräldrar är här och att jag inte är med dem hela tiden. Men så får det vara. Det tar en timme från Puerto Rico så om värkarna skulle sätta igång där nere så har vi en timmes resa till BB och jag antar att det inte är så bekvämt att sitta i en bil med värkar. Därför har vi bestämt att vi åker bara ner över helgen.

Vad har hänt annars?
Ja inte så mycket.
Solen skiner ibland och det regnar ibland här i Las Palmas.
En bil backade på oss häromdagen så vi fick en stor buckla i framskärmen. Inga personskador dock, förutom ilska över att det tar sån tid att ordna för att få bilen fin igen.
Det var fars dag här i måndags. Vi firade Octavios far med en rejäl kartong med bullar o kakor.

Inget mera.
Nu ska jag borsta tänderna o diska lite.
Vi hörs!

Y

Jag vaknar vid 6 med Octavio, går på toa, ordnar kuddarna i sängen så jag kan sitt-ligga och sova, har ont i höftbenen för att jag sovit på dem hela natten. Plasten i sängen rynkar sig och gör märken i huden och lakarnen i sängen är fuktiga av svett, jag har drömt oroligt igen men kommer inte ihåg om vad.

Vaknar vid 9, går på toa och dricker vatten, vaknar vid 10.45 och tycker att nu får det vara nog med sovning för idag. Gör cirkulationsövningar för benen + min vanliga morgongymnastik som nu minskat till ett minimum av övningar eftersom det gör ont. Endast arm- och axelövningar går att göra som förut.

Går upp, gör min frukost och sätter mig vid datorn. Tack för internet som kan förströ en under timmar. Tittar på min kompis Ulis blogg, inget nytt. Tittar på min syster Emmas blogg, inget nytt. Tittar i min mail, inga mail. Tittar på Aftonbladet och läser det mest intressanta där, melodifestivalen, föräldrar, mode, de senaste nyheterna osv. Fäller en tår över någon sorjlig historia, hormonerna......

Någon timme går. Bäddar sängen, borstar tänderna, småplockar lite i lägenheten, viker lite tvätt, tittar runt i hörnen om det behövs damsugas. Tänker på Octavio som måste jobba och känner mig otroligt lat och onyttig som går härhemma.
Tittar på en bok, har jag lust att läsa? nej.
Tittar på radion. Har jag lust att lyssna på musik? Nej.
Tittar på TV. Har jag lust att titta på TV? Nej.

Sätter mig vid datorn och skriver ett tråkigt inlägg på min blogg om hur tråkigt jag har det. Så att alla kan se hur patetisk jag är.

Klockan är 12.30. Klockan 2 börjar vänner på TV och håller på i 2 timmar. Det är dagens höjdpunkt. Sen kommer Octavio från jobbet och vi äter lunch.
Någon aktivitet på eftermiddagen.
Middag vid 21.
TV hela kvällen.
Och isäng vid 12.

Toa kl. 1.30
Toa kl. 3
Och vakna med Octavio klockan 6 igen.
Ny härlig dag då allt kan hända och full med överaskningar.

Tur att jag ska åka till Puerto Rico i morgon med Octavios föräldrar och ställa i ordning bungalowen inför mina föräldrars ankoms på Lördag. Då har jag nåt att se fram emot.

Yohanna

Ja än har ingeting hänt. Men titta så fin spjälsängen blev när vi väl bäddade den. Spöklampan uppe till vänster är från IKEA och för att ha mysig nattbelysning.



Jag är mycket bättre nu efter den förmodade magsjukan. Kan inte äta riktigt som vanligt och hade gått ner 1,5 kilo på senaste undersökningen hos barnmorskan igår men jag känner mig mycket bättre i kroppen.

På fredag är det dags enligt ultraljudet, den 22a enligt sista mensen och den 17e kommer mina föräldrar.
Jag ska förklara lite om detta kaos med datumen. Det är så man blir alldeles snurrig i huvet.
När man blir gravid så räknar man graviditeten från sista mensens första dag. Då är en graviditet 40 veckor lång. Men egentligen är man ju inte gravid de fösta veckorna, det blev man ju någon gång emellan sista mensens första dag och den mensen som fösvann när man började misstänka att man var gravid. Hänger ni med?
Enligt mitt datum ska jag då föda den 22a mars och är just nu i vecka 39 (38 veckor och 3 dagar).

Fram till och med vecka 20 så säjer man att alla foster växer lika mycket och är lika stora, därefter börjar de skilja sig. Därför gör man ett ultraljud innan vecka 20 för att mäta lårbenet och på skallbenet för att på så sätt få fram en säkrare ålder på fostret.
Vi gjorde ultraljudet lite sent (i vecka 23) och då vidade det på ett förlossningsdatum den 9e mars (på fredag). Det kan bero på att mensdatumet var fel, att fostret är stort för sin ålder eller något annat. Men det är UL-åldern som jag har angett på hemsidan. Då är jag just nu i vecka 40 (39 veckor och 6 dagar).

Om inget har hänt efter att vecka 42 så sätter man igång det hela här nere (vet inte hur det funkar i sverige). Det skulle vara om inget har hänt fram till den 5 april för mig.

Fattar ni? Det är en djungel detta med datumen. Så säjer man att förstföderskor brukar gå över tiden. Men i samma veva säjer man att detta med förlossningsdatumen ligger i familjen. Så man kan titta på hur sin mamma och mormor har fött för att få ett litet hum om hur länge man kan gå. Om man inte vill följa Octavios pappas teori och tro på månförändringarna. Att det blir när månen ändrar fas, vilket var i lördags eller kommer att bli den 19e.

Vi får se vilken teori som funkar bäst.

VARNING!!! För känsliga personer. Här berättar jag vad som hänt. Är det någon som har problem med kiss, bajs, smärta eller EU-kritik så läs inte detta.

*************************************

Stackars Octavio, han hade grus i ögonen i morse när han åkte iväg till jobbet. Till på köpet glömde han sin apparat som han jobbar med och fick komma tillbaka och hämta den. Det är inte lätt att gå och vänta på förlossning och att ha en flickvän som håller en vaken på nätterna.

Ja sista veckan har varit en pärs, och det är inte över än.....

I söndags var vi hos Octavios farbror på grillfest som vanligt. Jag hade ingen lust att åka. Jag var trött och lägenheten var smutsig efter allt byggjobb vi gjort på sista tiden. (Vi avslutade jobbet med matsalsstolarna i Lördags och satte på de nyklädda sittsarna, jag blev ganska nöjd. Sedan monterade vi spjälsängen och konstaterade att den inte går ut genom sovrumsdörren.) Men vi åkte i alla fall för att slippa tänka på att laga mat den dagen.

Efteråt åkte vi och tittade på fotboll och när vi kom hem på kvällen började jag känna mig konstig. Ingen matlust (inte så konstigt eftersom vi grillat på dagen men i alla fall.....), konstiga magsmärtor och trött.
Vi gick och lade oss.

Under hela natten så vaknade jag varje halvtimme av att jag fick smärtatacker i magen och var tvugen att sätta mig upp för att andas och försöka slappna av. Octavio vaknade självklart han också och blev orolig. Så pågick det hela natten.

På måndagsmorgonen hade vi tid hos förlossningsläkaren kl 8 så jag fick stiga upp med O kl 6 för att åka med honom i lastbilen tills det var dags att åka till läkaren ihop. Under hela den tiden hade jag värkar varje halvtimme men inte så långa kanske bara 15 sekunder.

När vi kom till läkaren så gick jag på toa för att skvätta lite men märkte att det kom den andra vägen också - diaré!!!!
Jaha tänkte jag då, då var det bara något olämpligt som jag ätigt i söndags och som nu kom ut. Då är det äntligen över.
Vi var inne hos läkaren i 3 minuter som vanligt som sa: hmm hmmm, tittade i papprena och sa att jag skulle fortsätta med vitamintabletterna som jag tar. Så åkte vi hem. Jag hem till mig och O för att fortsätta arbeta.

När jag kom hem försökte jag äta lite frukost men fick bara i mig lite smörgås o the, sedan var jag tungen att lägga mig på sängen för att vila lite. Värkarna fortsatte!!!! Varje halvtimme utan att förändras. Kl 10.30 hade jag tid hos socialen för att få reda på om jag hade rätt till någon form av bidrag här nere så jag fick gå upp och sakta prommenera ner till dem som har sitt kontor bredvid vårdcentralen, ca en halvtimmes prommenad från där jag bor. Under prommenaden fick jag ta det väldigt lugnt och stanna ibland och vila, jag märkte att jag började känna mig väldigt svag. Började så smått att fundera på att gå in på vårdcentralen och tala med barnmorskan men slutligen gjorde jag inte det.

Inne hos socialen tog det 3 minuter att få reda på att jag inte har rätt till något bidag eftersom jag bor med någon som tjänar pengar. Det är ju väldigt svårt att bo själv när man inte tjänar något alls tyckte jag men socialassistenten förstog inte alls min logik i det hela.
Tidigare har vi varit och kollat upp om jag skulle ha rätt till att få föräldrapenning här i Spanien. I en broschyr från Försäkringskassan i Sverige om att flytta innom EU, står det nämligen att om man flyttar från ett EU-land till ett annat EU-land så har man rätt till samma ersättning som invånarna i detta land. Om det då finns ett krav på att man ska ha jobbat eller varit bosatt en viss tid i landet för att få föräldrapenning så kan man med hjälp av intyg E104 få tillgodoräkna sig de åren som man jobbat/bott i sitt gamla land. Så jag hade införskaffat mig det intygen mha en kompis som jobbar på FK.
Men när vi visar detta intyget här så visar det sig att detta inte gäller i Spanien. Man måste ha jobbat här för att få rätt till föräldrapenning. Tvärtom däremot, om Octavio skulle flytta till Sverige så har han direkt rätt till både sjukvård och föräldrapenning.
Jag vet inte om detta med EU var så bra egentligen??? Jag tycker att jag blev lite lurad i valet. Hittills har jag inte haft någon hjälp av EU när jag flyttat hit. Inget studiebidrag, svårigheter med sjukkortet och ingen föräldrapenning. Det enda är att jag inte behöver visa passet när jag flyger, men hur jobbigt är det !?!

Nåja jag tog bussen hem och gick direkt och lade mig och sov en halvtimme, hade värk, sov en halvtimme, hade värk osv ända tills O kom hem från jobbet. På måndagar har vi föräldrakursen med barnmorskan så vi besämde oss för att åka lite tidigare för att fråga henne om det jag hade kunde vara värkar eller maginfluensa för jag började känna mig lite orolig över det som jag kännde. Det var inte alls som jag föreställt mig värkar.
Sagt och gjort jag förklarade för henne och hon lyssnade på Alexanders hjärtljud och det var bra. Hon sa att jag skulle försöka äta lite smått och lätt mat för att få bukt med diaren och vila så mycket som möjligt och dricka. Så fick vi se. Det var troligtvis värkar jag hade och det var inget farligt, Alexander kunde födas nu. Jag skulle åka till BB om jag fick feber, om vattnet gick, om värkarna blev tätate och kraftigare eller om Alexande slutade sparka. OK jag kännde mig lite lugnare efter att hört att A var opåverkad av det som jag hade.

Hela måndagsnatten fortsatte det som förut, sova en halvtimme, vakna med värk, försöka sova osv...
På tisdagen var jag i sängen hela dagen, ingen matlust, diaré och nu började jag känna mig sjuk. Som att ha maginfluensa. Svag i kroppen, lust att spy men inget som kom, atacker av smärta i magen varje halvtimme och däremellan småkramper som när man ätigt något dåligt. Skillnaden mot maginfluensa är att under flunsan så spyr du eller det som du har i magen kommer ut den andra vägen och så är det bra sedan. Men detta verkade inte bättra sig. Nu började jag även få ont i kroppen som av feber och i huvudet, axlarna, magen och benen av all spänning.
Nu började vi bli oroliga. Så här kan det inte vara meningen att det ska vara. Om detta är vanligt värkarbete så kommer jag inte ha några krafter kvar när det väl är dags. Jag måste ha fått salmonella eller något på grillfesten tänkte jag.
Jag tog mig i alla fall ett bad på kvällen för att se om det skulle hjälpa men jag blev istället helt utmattad. Nu tog jag febern och det visade sig att jag hade 38,5. Då besämde vi oss att åka till BB.

Jag fick packa BB-väskan som inte var packad och kl 21.30 åkte vi iväg. Man fick anmäla sig i receptionen och få ett inskrivningspapper som skulle lämnas in i dörren på förlossningsavdelningen, sedan sätta sig och vänta på sin tur i entréväntrummet tillsammans med en massa annat folk som tittade konstigt på en och naturligtvis undrade vad jag gjorde där (eller var det bara i mitt huvud?). Vi hade tur och blev uppropade efter 10 minuter. Jag fick gå in MEN O fick stanna kvar utanför !!!! Inga karlar på forlossningen om de inte är där för att assistera vid förlossning. (Som tur var hade vi varit på studiebesök där med föräldrakursen veckan innan (utan karlar då med) så vi visste mer eller mindra vad som gällde).

Jag kom in fick sätta mig i ett mindre väntrum med bara kvinnor och där tog man tempen, blodtrycket och frågade för vilka problem jag kommit. Därefter visades jag in i ett undersökningsrum med två unga tjejjer som visade sig vara läkare (typ 25-30 år). Jag fick redovisa mina problem, visa min gravidbok, svara på om vattnet hade gått, om jag var snuvig/hostig, hur täta värkar, alergier osv. Så fick jag klä av mig och de gjorde en gynundersökning och kände om jag hade öppnat mig och så tog de ett fostervattenprov. Jäklar vad ont det gjorde!!!!

Allt var bra, vattnet var klart, barnet rörde på sig, jag var bara öppen 1 cm. Men man skulle lägga mig under monitorbevakning under en timme och ge mig något för febern. Så jag fick gå ut och informera O om detta och lämna väska och ytterkläder till honom. Då var kl ca 22.30.

Man lade mig i ett rum med 2 andra tjejjer och fäste två dosor på magen, en som mätte barnets hjärtljud och en annan som mätte värkarna i livmodern. Så satte man dropp i armen med den förmodade febernedsättande medicinen. Så fick jag ligga där i lite mer än en timme och lyssna på hjärtljuden och känna hur livmodern drog i hop sig med olika intervall, jättemäktigt!!! Efter ett tag märkte jag också hur medicinen började verka för huvudvärken försvann, värken i kroppen likaså. Jag började svettas och känna hunger.

Vid 23.45 kom en annan läkare än den som hade undersökt mig (även denna en ung tjej på typ 30). Hon tittade på mina remsor från maskinen, min feber och sa att jag kunde åka hem nu. Jag hade värkar men de var svaga och glesa och febern var borta. Jag skulle äta lätt mat (typ fisk, kyckling, ris, vitt bröd osv typisk maginfuensamat) och komma tillbaka om febern återvände, om vattnet gick eller värkarna blev tätare.

Jag kännde mig så bra, som en helt annan människa fastän jag svettades och gick ut för att informera O. Därute hade stackarn fått en typisk spansk dam på halsen som frågat ut honom om mig och nu ville veta allt om vad som hänt mig därinne. Hennes dotter hade de minsann lagt in på sjukhuset och jag kan förstå att hon var orolig men detta är typiskt spansk att lägga sig i andras affärer och inte låta den som är mest berörd (i detta fallet Octavio) få redan på svar först utan kräva information först.

Vi åkte hem och O fick äta middag och jag åt en smörgås med banan för att inte chocka magen och så gick vi och lade oss vid 1. Jag sov bättre denna natten men vaknade med jämna mellanrum av värkar och att jag svettades men mådde mycket bättre. Ocktavio stackarn var tvungen att åka och jobba vid 6 medans jag fick ligga kvar i sängen.

Under onsdagen försökte jag göra lite saker i lägenheten som fattas för att känna mig riktigt lungn inför den stundande ankomsten men jag fick lägga mig ner med jämna mellanrum för att vila och för att ta det lugnt under värkarna. Jag ringde även mina föräldrar och informerade dem om situationen så att de skulle vara beredda på ifall det skulle bli någon förändring. När O kom hem så lagade vi mat och han fick lägga sig ett tag för att vila. Sedan tyckte jag att jag mådde så bra att vi kunde åka iväg och göra ett par ärenden för att utnyttja tiden som jag mådde bra. Så vi åkte iväg och lämnade in täcken på kemtvätt och för att handla de sista IKEA-baby-prylarna.

På kvällen så spelade Barcelona 8-delsfinal i Kungscuppen på Canal+ och det ville naturligtvis O gå och titta på, så vi åkte till vår vanliga bar Choi´s. Jag tyckte att jag lika gärna kunde sitta där som hemma så det var ingen fara. Barcelona vann med 1-2 så vi var på gott humör.
Då hände något konstigt.
Värkarna försvann!
Jag hade inte en endaste värk under hela matchen och sedan dess har det inte kommit någon heller.
Sov bra under natten förutom att jag svettades som ett vattenfall, fick gå upp och kissa och dricka och vaknade kl 6 med O och kunde inte sova.

Nu sitter jag här, torsdag lunch och äter en smörgås och dricker the och känner mig ganska bra. Lite svag i kroppen som efter en sjukdom, fortfarande ingen matlust men diarén är nästan borta.
Jag känner mig pigg och ska försöka städa undan det sista (inte överdrivet), bädda spjälsängen och försöka updatera hemsidan (ifall det händer något).

Men helt lugn kan man ju inte vara...
I dag och igår har det kommit en massa brunt slem i trosorna, som smält choklad. Kan det vara den omtalade slemproppen???? Eller är det efterdyningar efter gynundersökningen som man gjorde på mig???
Så känns det som om jag läcker lite, inte mycket bara några droppar. Kan det vara vattnet som går som inte kan komma ut för att huvudet är fixerat i bäckenbenet???? Eller är det bara svett???

Ja än verkar det inte vara dags som vi trodde. Men bäst att vara förberedd!!