Jag satt och läste min systers blogg som jag gör varje dag under frukosten (hon skriver oftare och bättre än jag, http://emma-gron.blogspot.com/) och tittade på hennes foton på fotobloggen http://emmasfoton.blogspot.com/, alla fina foton från sommarsverige.
Ex


Detta är sommar-sverige för mig, sol, grönt och utomhus.

Jag insåg med ens att jag saknar sverige, något fruktansvärt. Det är så fint och det är en så skön känsla när sommaren, solen och värmen kommer. Då känner man att man lever. Här är det inte alls så.

Hoppas att det fina är kvar i agusti när vi kommer och hälsar på.

/Y

Innan jag fick barn så hade jag en massa ideér och principer om hur det skulle bli. Folk runt omkring mig som fått barn sa:
- Du kan aldrig förstå hur det är att ha barn förens du själv fått ett.
Jag tyckte att de var patetiska och tänkte för mig själv att så där ska jag aldrig bli eller säja. Jag hade åsikter och kom med råd till folk med barn och tyckte att jag såg med klara ögon hur saker och ting skulle göras. Jag kunde inte förstå hur folk daltade med sina barn.
Men stolthet går före fall, säjer ett vist talesätt. Nu sitter jag själv här med skägget i brevlådan.

~Jag skulle minsan bara ge bröstmjölk och inte ge något magthe eller magmedicin mot magknip. Barn som helammas kan inte bli förstoppade.
~Mitt barn skulle inte få napp. Om man inte börjar med napp så vänjer sig de aldrig vid dem eftersom de inte vet vad napp är när de föds.
~Jag skulle inte skämma bort mitt barn genom att komma springande så fort som det sa ett pip.
~Jag skulle träna bort mina graviditetskilon direkt efter förlossningen. Det skulle jag ha tid med för lite organisering av vardagen är bara vad som behövs.
~Jag skulle inte låta barnet bestämma över min vardag. Livet skulle fortsätta mer eller mindre som förut. Barnet skulle få följa med mig var jag än skulle. Jag skulle ju amma så det skulle bli hur lätt som helst att gå ut som innan.

Nu när Alexander bara är 2 och en halv månad sitter jag instängd i lägenheten för det finns inga bänkar med skugga utomhur att amma på, Alexander sover med nappen i munnen, bajsproblemen för ett par veckor sedan löste vi med gaslösande medicin, jag kommer precis tillbaks efter en promenad som fick avbrytas i panik för att Alexander började gallskrika och jag hade glömt nappen, jag har inte varit hos frissan och har inte gjort mina magövningar sedan.....för att när jag får en stund över så finns det så mycket annat jag vill göra och jag kommer inte i mina fina sommarklänningar från förra året på grund av att jag är så tjock, har håriga ben, vit fläskigt hull på mage ben o armar och jag har inte sminkat mig sedan jag var gravid.
Vad blev fel?????

När jag var gravid så läste jag Anna Wahlgrens bok Barnaboken. Anna är en kvinna som har 9 barn och en massa erfarenhet av att vara mamma som hon vill dela med sig av. I boken står det beskrivet precis hur man ska göra när man får barn för att barnen ska växa upp och bli självsäkra och trygga personer. Jag läste och blev så lugn av boken, detta skulle bli en enkel match. Det var ju bara att följa boken och det som stog där så skulle allt bli perfekt. Anna säjer i boken att många mammor inte vill följa råden i boken för att de säjer att de inte funkar för att deras barn är annorlunda. Och det höll ju jag med om, alla mammor säjer jämt att deras barn är annorlunda som ett svepsjäl för att inte "vanliga" råd och metoder inte fungerar på deras barn eller för att de inte vill följa dem.
Men inte jag inte. Jag skulle följa boken och få ett tipp-topp-barn. Jag höll med Anna om nästan allt i boken.

En månad efter att Alexander kommit var jag tvungen att lägga undan boken, glömma det mesta som stod i den och försöka att hitta min egna metod.
Jag höll på att få magsår av stress.
Och jag var verkligen övertygad om att detta skulle fungera, jag följde råden till punkt och trodde inte att min Alexander var annorlunda än andra barn. Ändå så funkade det inte som det stog i boken. Jag ansträngde mig mer. Ibland fungerade det, ibland inte, jag höll på att bli tokig av all stress för att få det att fungera.
Det är bara att inse det. Barn är olika eller Anna vet inte allt.

Bland annat så skriver hon gör så, så reagerar barnet så. Inte då. Ibland ja men inte alltid, och vad gör man då? Det har hon lösning på. Fungerar lösningen? Inte, ibland ja men inte alltid osv.....
Ex har hon en metod som man ska sköta barnet med för att tillgodose alla behoven och tillfredställa dem innan barnet börjar att skrika och be om det. Om man gör hela skötningen så ska barnet sova i 2,5 timme efteråt. Det gjorde inte A. Tillslut får man bara bara acceptera att han vill bara sova en timme och inte två och en halv.

Dessutom skriver hon en massa saker som man inte får göra. Låt inte barnet somna i dina armar. Amma inte barnet till söms utan han ska somna i sin säng. Låt honom inte bestämma dina tider utan låt honom anpassa sig till din rytm. Använd inte napp när han skriker utan ta reda på anledningen till skriket. Babyn skriker inte för att den vill ha nappen, den vet inte vad det är. Barn skriker bara för att det vill ha mat.
En del saker låter bra, en del saker låter bra tills man ska testa dem och en del saker är direkt motsägande så jag vet inte på vilket ben jag ska stå.

En sak har hon i alla fall lärt mig och det är att alltid prova med mat vid skrikning och det har visat sig vara genialt. Man kan inte tro hur ofta ett barn vill suga om det får möjlighet och hur många problem man löser genom att hålla barnet mätt och nöjd.

Nu mera har jag gjort mina egna rutiner som fungerar för att jag provat dem på Alexander. Vi har testat si och så och sett vad som fungerat och vad som inte fungerar. Han har försökt att visat vad han vill och jag har gissat och tolkat hans signaler. Alla kunskaper kommer inte till en bara för att man har fött barn. I verkligheten så kommer inga kunnskaper automatiskt, man får gissa, prova och öva för att bli mamma.

Men varför blir jag så stressad? Måste allting vara så himla perfekt? Måste man vara proffs på en gång? Vad händer om jag gör alla de där felaktiga sakerna? Förstör jag honom för livet?
Vad händer om han somnar med nappen för att den är det enda som får honom att somna efter att han har ätigt fått ny blöjja och ligger skönt? Kommer han aldrig att bli normal då?
Och vad händer om jag ammar honom till sömns i min säng varje kväll? Kommer han aldrig att kunna somna av sig själv i sin säng?
Och kommer bajseriet aldrig att fungera om han får lite hjälp att fisa när det kör ihop sig nån gång ibland?
Jag tror inte det.
Jag tror att allt kommer att bli bra och det är en bra start om både mamma och barn mår under tiden.
Så nu gör jag som jag vill men tar till mig en del saker som jag ser fungerar.

Men jag ber om ursäkt till alla dem som jag kommit med råd till utan att ha den blekaste aning om vad jag talar om och försöker att vara mer ödmjuk i fortsättningen.
FÖR det ÄR sant. Du vet inte vad du talar om förens du själv har fått barn. Det är inte samma sak att tala om en sak som att leva det och med moderskapet kommer det en massa nya känslor som inte går att beskriva.
SOM:
Mitt barn är det sötaste i välden.
Man kan inte låta barnet skrika en stund. Man kryper ur skinnet.
Man kan slå nån på käften för att den får babyn att gråta.
Man gör vad som helst för att hjälpa den lilla.
Man gör vad som helst för att få den lilla att bajsa.
Man gör vad som helst för att få den lilla att sova.

Därför är jag enomt tacksam för personer som säjer saker som att det inte går att skämma bort en baby för det går helt enkelt inte att stå emot.

Y

I helgen har det varit full håll-i-gång.
På Lördagen så var vi bjudna på poolparty i San Felipe på norra delen av ön. Där växte Octavio upp under sommrarna när han var barn och där har min kompis Celestes föräldrar ett hus vid stranden.
Det var hur lyxigt som helst. Folk var klädda i bikini och drack drinkar och åt småtugg, precis som på film.



Vi var där från ca klockan 3 till 11 på kvällen.
Det var Alexanders första riktiga party som han var på och han var extremt uppspellt hela dagen och somnade inte förräns klockan 10 i pappas famn när vi skulle åka hem. Han var jätteduktig och grät inte alls fastän hela välden ville hålla i honom och väckte honom när han väl skulle ta sig en paus (så gör man här, ingen hänsyn till ett barn som sover eller gråter, det bryr sig man inte om).
På kvällen blev alla fulla och Octavio och jag kännde att vi fått nog och ville åka hem. Det är liksom inte samma sak när man inte själv dricker, man tröttnar ganska snart på att se och höra alla andra som o-nyktrar till.

På Söndagen var det babyshower för Sandra som ska ha barn i juli.
Jag var där själv utan Octavio, med Alexander och som vanligt var Alexander hur snäll som helst. Men jag blir hur nervös som helst och stressar upp mig.
Vi var där från klockan 3 till halv 7 då Octavio kom och hämtade oss.
Vi drack kaffe och åt sötsaker och Sandra öppnade sina presenter.



Jag vet egentligen inte alls varför jag blir nervös och stressad. Jag oroar mig för att något ska hända fastän det går hur bra som helst. Jag blir obekväm av att vara i mina kläder och att amma i främmande miljöer och längtar bara hem för att ta på mig myskläderna och ligga på sängen och amma i lugn och ro. Jag vet inte varför. Alexander är pigg och nyfiken och vill vara uppe och titta på det som händer. Så går det en två timmar så gnäller han lite för han är hungrig och då får han mat och sedan vill han umgås lite till. Somnar gör han inte och det är det som är lite jobbigt när man är själv, att man måste underhålla honom lite och byta från ena armen till den andra när han blir orolig och så en sväng i stolen.

Nej inget är som hemmets lugna vrå. Fastän jag inser att jag måste öva mig att komma ut och kunna umgås med folk igen.

....det väl om man hade en kabel från hjärnan direkt in i datorn. Varför har ingen uppfunnit det?

Det och så hemhjälp förståss!!!!

Ingen fara, jag är fortfarande här. Jag lever och mår bra. Men jag hinner liksom inte med allt som jag vill göra.
Jag ska inte skylla på barnet, barnet är bra och skriker inte, är inte så jobbigt, det är bara mamman som har svårt att få tummen ur.
Som en bekant sa:
- Det är svårt att få någonting gjort, den mesta tiden går åt till att sitta och titta på underverket, när han sover, när han leker osv.
Det är sant. Det går åt väldigt mycket tid till att studera Alexander. Jag är väldigt imponerad av att vi kunnat gjort något som han.
Han är så söt, och jag är mycket medveten om att alla mammor tycker att deras barn är det finaste som finns. Och det ÅR de ju också!!! Allihopa.

Jag vill göra så mycket, hinna med så mycket att det gör mig så stressad att bara planeringen av allt tar så mycket tid att jag aldrig hinner med att göra det som jag planerar. Hänger ni med?

Varför måste allt vara så perfekt???
Varför vill jag vara så perfekt och göra allt som man borde?
Borde uppdatera hemsidan, borde svara på mailen, borde städa, borde damsuga, borde hinna ut med Alexander i friska luften osv osv

När jag går här hemma så tänker jag på allt som jag vill skriva om och författar texter i mitt huvud. Men jag kommer liksom aldrig till skott med att skriva ner dem och så vips har jag en ny text i huvet och då vill jag ju skriva bägge två och så blir det kö och så blir det stress....
Har ni hört talas om dagboksångesten????
Man skriver dagbok. Så går det ett par dagar utan att man hinner skriva. Så börjar man skriva om de dagar som gått och medans man gör det så hinner det gå flera dagar som man inte skrivit om och så vips är det en massa att skriva om som man inte hinner med och så får man ångest och inte skriver något alls för att det är så mycket att skriva om och man vill skriva om det första först och inte om det som kommer sedan. Till slut får man göra ett stort hopp och börja om från där man är eller helt enkelt kasta dagboken....

Nu vaknade han. Dags att byta blöjor. Skriver mer sedan.

Y