....utan hellre bara stoppar huvudet i sanden inför och skjuter på framtiden; raseriutrott.

 

Jag brukade ju skriva om skitungarnas alla faser och åldrar.

Brukade.

Detta var sista gången jag skrev om Lillksatten >>>

Och detta om Guldklimpen >>>

 

Ja, Guldklimpen har jag ju skrivit om som vanligt, men Lillkskatten har jag inte velat skriva om.

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Det är så tråkigt.

Jag vill inte skriva om allt detta tråkiga.

Men samtidigt så är det nog väldigt nyttigt att just skriva om det.

Få det på pränt.

Få lufta sig.

Få det dokumenterat, så man kan gå tillbaka till det nån gång i framtiden och faktiskt kunna peka på det och visa att SÅ HÄR VAR DET. Nån gång när Lillskatten kommer i den "hemska" tonåren och säkert kommer att bli förbannad på hur vi behandlat henne som liten och att vi var enna riktigt dåliga föräldrar.

Jag har varit med om det.

Jag vet hur det är.

 

Lillskatten påminner så mycket om sin moster och faster.

Både Älsklingen och jag är lugna som filbunkar.

....tills det brister.

Men både moster och faster har varit/är två tempramentsorkaner ;)

Hon brås på sin faster som kan explodera på tre sekunder och bli rasande. Men sen efter 5 minuter skiner som en sol och allt är rosaskimrande igen.

Och på sin moster, som blev så himla rosenrasande som liten, att det är helt omöjligt att få kontakt med henne och bara skriker tills hon får sin vilja igenom.

 

Lillskatten är hemsk.

Hon förstör våra liv (och det skär i hjärtat att skriva det).

Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Hur jag än gör så blir det fel, tycker jag.

 

Det började precis på sommaren när hon skulle fylla tre. Och när jag nu läser om 2-års-perioden ser jag att vi fick lite förvarningar även där.

Det började tvärt.

Raseriutbrotten.

Över ingenting.

 

Kommer ni ihåg köttbullarna på Ikea? >>>

Då var det en sak som hände lite då och då. Kanske nån gång om dagen.

Nu händer det flera gånger per dag.

OCH på natten.

Vi går som på nålar här.

När?

 

Förra sommaren kommer jag ihåg att hon kunde vakna på natten och skrika: VATTEEEN!

Jag hämtade vatten.

- Inte SÅÅÅÅÅÅÅNT vatten. Gas-vatten!!!!

Suck!

Jag hämtade gas-vatten.

Fortfarande skitförbannad och kastade vattenglaset i golvet.

Superarg kunde hon storma ut i köket för att själv ta vatten. Bli arg för något annat. Slänga sig på golvet. Skrika och yla.

Mitt.i.natten.

Vi bara stog och gapade.

Inget vi gjorde hjälpte.

Hon blev bara argare.

Försökte vi trösta och lugna så slogs hon bara.

 

Nu har vi en vattenflaska vid sängen. Den får hon. Sen får hon skrika så mycket hon vill om annat vatten. Jag springer inte mer på nätterna.

 

Hon kunde ha mardrömmar på nätterna och skrika:

- Neeeeeej! Jag vill inte.

- Inte såååååå!

Kasta sig i sängen. Dunka huvudet i stenväggen.

 

Nu händer det:

- när det ska tas på skor.

- om skrynklor på strumporna.

- när det ska tas på kläder.

- när det ska ätas.

- om vad som helst som kan vara en motgång.

(dock INTE vid tandborstningen >>>, tackar för det)

 

Det verkar som att hon har så mycket känslor i kroppen så att det bara bubblar över. Hon vet inte hur hon ska hantera dem. När hon blir arg så kokar det över i huvudet på henne.

Och det går inte att få kontakt.

 

Och folk bara säjer:

- Men hon är ju så söt. Hon är ju så liten. Låt henna vara. Låt henne få som hon vill.

Och säjer åt Guldklimpen att:

- Du som är så stor. Bråka inte med henne. Strunta i henne.

Men jag tycker inte att det är rätt.

Bara för att man är liten och söt ska man inte få bete sig hur som helst och komma undan med det.

Jag tycker synd om Guldklimpen.

 

Och jag kommer ihåg hur det var.

Min lillasyster var likadan.

Och så liten och söt.

Och elak.

Och skrek tills hon fick sin vilja igenom.

Ingen trodde på mig när jag försökte berätta hur hemsk hon var hemma.

Ingen trodde att min lillasyster kunde vara så hemsk och elak.

Hon som var så liten och söt.

Och trevlig mot ALLA utanför familjen.

Och det kändes som jag ALLTID fick ge med mig.

Så att hon inte skulle skrika, få raseriutbrott, sparka hål i dörren osv.

Och jag var så arg på henne.

Och är fortfarande.

Och jag vill inte att Guldklimpen ska få samma känslor för sin lillasyster när han växer upp.

 

Senare så sa min lillasyster upp bekantskapen med mig och våra föräldrar för hon tyckte att hon blivit fel behandlad av oss.

Så nu slipper jag att vara arg på henne mer.

Men jag säjer, och fortsätter att upprepa för mina barn och för alla andra som talar om att vara söt, att:

- Det är MYCKET viktigare att vara trevlig och snäll, än att vara söt.

 

Men jag är så orolig för att vi ska få allvarliga problem med Lillskatten när hon växer upp. Att hon ska bli lika arg och tycka att hon blivit felbehandlad av oss.

Att hon ska säja upp bekantskapen med oss.

Därför skriver jag detta, för att du ska förså Irma, och för att du ska veta att jag älskar dig mer än du kan förstå.

Och jag vill att du ska växa upp och bli en snäll och trevlig person.

Men du driver mig till vansinne ;)

 

För jag har bestämt nu att vi får sätta en gräns.

Det ska inte acepteras vilket beteende som helst.

Jag är ingen tjänare som man kan köra med.

Jag är en förälder, jag vet bäst och jag bestämmer hur vi ska göra.

 

I lördags så skulle vi gå till stranden.

Vi smöjde in oss och skulle ta på badkläder.

Lillskatten har 20 badbyxor. Hon vill bara använda de nyaste.

Vi måste rotera och använda alla.

Jag tar fram två, så hon får välja.

Ingen duger.

(Och ärligt talat så är jag inte säker på att, när hon väl kommit på det humöret, skulle ha accepterat NÅGON av sina badbyxor just då. Jag hade kunnat erbjuda nya tills jag blivit blå i ansiktet.)

Jag sätter på, hon tar av. Jag sätter på de andra, hon tar av. Osv.

Hon får gå i trosor till stranden.

Väl på stranden föredrar hon att sitta i EN TIMME och skrika och gråta för att ingen tar på henne badbyxor. Istället för att ta på sig dem själv.

 

Jag hade bestämt mig.

Jag skulle INTE hjälpa henne efter att ha satt på och hon tagit av så många gånger.

Vi ignorerade henne och lekte i sanden.

Hon skrek.

Hela stranden tittade på oss.

Vi försökte att tala om för henne hur hon skulle göra.

Hon ville INTE lyssna.

Tills det kom fram en liten tjej och frågade varför hon satt på stolen och grät och sedan hjälpte henne att ta på sig badbyxorna.

Jag vet inte riktigt om jag vann just det slaget ;)

 

Och så håller det på hela dagarna.

Jag ska inte ha på mig de kläderna.

Jag ska inte sitta på den stolen.

Jag ska ha det där som Guldklimpen leker med.

På kvällen var det ketchupen på grillkorven råkade rinna ner på tallriken.

 

Vad ska man göra?

Jag kan inte låta henne få sin vilja igenom hela tiden för då blir vi överkörda här hela bunten och hon blir en odräglig diktator.

Vi är faktiskt FYRA personer i denna familjen som ska leva tillsammans.

 

Och så går dagarna.

Och jag är så ledsen i själen.

Men jag tycker innerst inne att jag gör rätt.

Och det blir liksom ingen ork att korka upp den där 12-års-firande-skumpan, eller måla de där ögonfransarna, eller ta den där egentiden, eller vara trevlig mot Älsklingen.

 

Men så kommer hon och kastar sig i mina armar och överöser mig med pussar och säjer:

- Jag älskar dig....fast på spanska.

Och det blir som bommul i hjärtat och jag orkar lite till.

Och HOPPAS SÅ att detta bara är en fas som kommer att gå över....

 

......SNART!

Tack.

Annars så går vi under här ;)

 

/Y

Vi började söndagen idag med att åka på loppis. Få komma bort från sommarstugebråken ett tag och tänka på annat. 

Fynd, till exempel. 

Och startade med bakluckefrukost. 

Sånt känns alltid speciellt. 

Fast det var inte här jag hittade det där jag hittat. 

Det var på spanska blocket som jag hittade den. 

Min blommiga kimono. 

Där var den. 

Jag såg ett par sånna cirkulera på några bloggar förra sommaren om jag inte missminner mig. Och förälskade mig visst utan att veta om det. 

En SÅN vill jag också ha. 

Så när jag såg denna på nätet så slog jag till direkt. 

Inget att tveka på. 

Prislapp kvar och allt. 

Ibland blir jag så himla glad över att handla kläder så jag blir riktigt rädd för mig själv. 

Vad himla ytligt. 

Jag är inte riktigt säker på vad jag ska ha den till än bara......

/Y

Älsklingen och jag firar 12 tillsammans i natt. 

Vi firar inte förlovningsdag eller bröllopsdag, vi firar första kyssen och första soluppgången tillsammans. För sedan dess har det alltid varit vi. 

Visst har det funnits tvivel. För hur stor är egentligen chansen för ett "long distance relationship"? Som vårt var första året innan jag tog klivet. 

Och vilket kliv....

Men Lillskatten har varit ÖVERJÄVLIG hela dagen så lusten för att öppna flaskan som ligger på kylning är noll. Jag känner mest för att storböla och gå och lägga mig. 

Och det ska jag nog göra. 

Förlåt Älsking. 

Och det jag hatar mest är, att efter att ha behandlat oss som skit hela dagen, så har jag ändå dåligt samvete över att ha varit dåliga mamman när jag stoppar henne i säng för kvällen. 

Suck!

/Y

 

 

Är det inte så att man får tårar i ögonen?

 

 

/Y

 

....fortfarande.

 

Ha ha. Ni behöver inte vara oroliga. Även om det känns jädrit fint att ni saknar mig litegrann ;)

Det är lite svårt bara att få ihop det just nu.

 

Semester, ni vet.

Lata dagar. Som egentligen inte alls är så lata utan ett ständigt springande hela tiden.

Men lat stämning.

Ingen riktig fart i mig.

Sånt där som gör att man slappnar av och kommer ifatt i både kropp och själ.

Återhämtning.

 

 

 

 

 

 

Vi är hemma igen efter ännu en helg i sommarstugan.

Idag är sista dagen innan Sverige-besöket åker hem igen.

Vi umgås med dem, leker och snackar skit.

Ungarna bråkar och stojar.

Jag försöker komma ikapp i hemmet efter bortatiden.

På kvällarna har jag svenskakurs med kanarier som vill lära sig svenska.

 

På sen-kvällarna försöker vi få till lite egentid, jag och Älsklingen. Och hålla fast vid den där känslan att VI fortfarande finns. Den känslan som brukar komma fram igen under semestern. När det finns tid för att hålla handen, pussas i vågornas brus, dricka vin tillsammans, prata om livet och allt sånt där som man inte riktigt har tid till när man jobbar. Eller inte orkar när ögonen far ihop på kvällarna.

MEN som är så viktigt för just VI-känslan.

 

Så jag finns här.

Kommer snart tillbaka.

Ska bara suga ut den sista musten först.

.....av FÖRSTA halvan av semestern.

 

Nu ska jag kila över med ungarna till svärmor där Sverigensesöket är för att ge mig ut på en fettbrännartur i parken.

Sedan ska mat lagas.

Skitungarna kommer väl tillbaka hit och ska stöka runt.

Vi ska äta.

Sen har jag klass.

Och så ska det tagas farväl av familjen som åker hem i morgon bitti.

Dagen är planerad.

 

Vi får höras.

 

/Y

.....nästan två veckors semester, med "släkten" nere i sommarstugan i Puerto Rico.

 

Tiden går förfärligt fort.

Speciellt när man inte har en lugn stund.

Dessa dagar har gått i ett och jag har varit fruktansvärt frånvarande här.

Men nu är jag tillbaka.

Tror jag.

Jag är inte riktigt med i svängarna än ;)

 

Vi åkte tillbaka till Las Palmas i tisdags eftermiddag.

Älsklingen började jobba igår.

Jag håller på att plöja igenom tvättberget här.

Ungarna håller på att gå åt av uttråkning här i soffan ;)

Men jag måste komma ifatt här.

Och när Älsklingen kommer hem på eftermiddagarna så hittar vi på saker.

 

Fast inte i eftermiddag. Då får de hitta på saker utan mig. Jag ska ha min andra vuxensvenskgrupp som jag startat och inte berättat om.

Jag har så mycket att berätta och filosofera om så jag vet inte vart jag ska börja....

 

I tisdags när vi kom hem möttes vi av en konstig lukt i lägenheten.

Jag hade inte lämnat den så fin som jag velat.

Renstädan och i ordningplockad ;)

Jag fick överge den drömmen.

Vad jag kommer ihåg så städade alltid min mamma innan vi åkte på semester så att vi kom hem till rent och snyggt hem efteråt.

Det var min intention också.

Den gick bet.

Men jag tog ut soporna.

ÄNDÅ luktade det konstigt.

 

Jag hade ett par vaser med blommor som fick stå kvar när vi åkte och de luktade ju peck när vi kom hem.

De åkte ut.

Soporna med dem åkte ut.

Jag har bytt toasoporna.

Jag har tvättat potatishinken och köpt ny potatis.

Jag har skrubbat sopskåpet och rensat ur avloppet.

Jag har vädrat och tämt doftljus.

ÄNDÅ är det något skumt.

Jag kan inte komma på vad.

 

Jag går och snusar med näsan överallt och ibland så luktar det, ibland inte.

Vad, vad, vad???

Mystiskt.

 

 

 

Mysteriet fortsätter men nu måste jag köra igång här.

Helgen väntar runt hörnet och då bär det av ner till sommarstugan igen för födelsedagskalas för Sverigekusinen innan det är dags för dem att åka hem igen nästa vecka.

Guldklimpens figursydda öronproppar har kommit och ska hämtas.

Det ska bytas rent i alla sängar.

 

I´ll be back!

 

/Y

Ja det är semesterhögtryck här. Semester, släkt, sol & bad, familjemiddagar, sena kvällar, bråk med ungar, picnic och allt som hör semestern till. 

Ikväll ska det till och med bli utgång för tjejerna. 

Jag har inte tid att blogga. 

Eller jag har inte haft möjlighet att sätta mig ner i lugn och ro. Ifred och få tänka själv. Och MED en fungerande dator OCH wifi. 

Alltid är det något som strular. 

Så idag blir det turistreportage från vår utflykt till Mogan, hamnbyn Puerto de Mogan där det var marknad idag (fredag). 

Jag kom hem med TRE fynd: nya glajjor, ny solhatt och ny beachväska. 

Inte dåligt alls ;)

Åka till Mogan, med båt, och gå på turistmarknad på fredagar är något som jag verkligen rekommenderar om man vill höra något turistigt. 

Familjen Kaos på nya äventyr....

Hemma igen. 

Nöjda och trötta. 

Nu gäller det att svida om snabbt som attan. Nu väntar utgång med tjejerna. 

Vi får höras.....

/Y

Familjen Kaos är i sommarstugan för två veckors semester tillsammans med Sverigebesöket samt svärföräldrar. 

En vecka har redan gått. 

Vi solar och badar samt umgås. 

Det borde inte behövas nån måndagslista i semesterparadiset. 

Men tre familjer ska samsas på en yta gjord för en familj. 

Två barnfamiljer med varsina regler och rutiner. Samt ett par mor/far-föräldrar som vill lägga sig i allt. Visserligen bara i gott syfte och tror att de hjälper till. Men i slutänden bara trasslar till allt så allt blir huller om buller och slutar med irritation. 

Jag har redan märkt konfliktsituationer och att jag inte uppför mig som en tacksam svärdotter bör. Och jag känner ibland att det bubblar upp saker och hoppar grodor ur munnen på mig som jag inte borde säja. 

I slutänden är det ju bara jag som får skämmas. 

Idag är jag extra tacksam över att vi inte rykt ihop än och att jag varje dag får öva mitt tålamod och att öva mig i att inte säga elaka pikar som får mig att framstå som en bitter och sur person. Sån vill jag inte vara. 

MÅNDAGSLISTA

Idag är jag tacksam över...

- att vi har en sommarstuga att åka till. 

- att vi har en stor härlig och kärleksfull familj att umgås med. 

- att vi beställt figursydda öronproppar till Guldklimpen. 

- att när denna semester är slut så är den inte riktigt slut. Gör vi har 14 dagar till i september. 

- att vi ska ha tjejmiddag på fredag igen och det verkar som mitt projekt business kan komma att fungera. 

- att jag har två nya bikinis. 

- att jag har börjat en ny vuxengrupp i svenska som verkar lovande. 

Att gott!

/Y

...och det är ett VÄLDIGT enkelt sätt att få lite "lycka" i några sekunder ;)

 

 

 

Det är onsdag - semesterdag nr 2 - och vi tar det lugnt.

Jag sitter här framför datorn.

Resten av familjen sitter i soffan och slötittar på mobil/TV/dator.

Vi har ännu inte bestämt vad vi ska göra idag men det lutar åt att lämna in den bärbara på undersökning och försöka fixa figursydda öronproppar till Guldklimpen.

 

I går hamnade vi på REA.

Det var inte alls meningen.

Älsklingen tog med sig skitungarna till närmsta köpcentrum för att titta på en djurutställning som de har där. Medans jag skulle planera veckans vuxensvenska.

 

Det är alldeles för varmt att vara ute på dagen.

Vi har fått sommarens första värmebölja och även om min termometer har gått ut i strejk så känner jag att det är alldeles uppåt väggarna att ge sig ut i parken för att leka mitt på dan.

Dessutom ser man ingen ute på gatorna.

Kanarierna VET hur de ska bete sig.

Antingen så roar man sig på REA:n inne i något svalt köpcentrum eller också så ligger man på stranden. Leka i lekparken eller gå ut och gå är det bara tokiga turister so ägnar sig åt mitt på dan ;)

 

Men REA:n ja.

Jag hamnade ju där och det var inte alls meningen.

Inte alls bra.

Bättre att ha pengarna på banken ;)

Men Älsklingen rapporterade från djurutställningen att det var REA i hela Las Palmas och då var jag ju TVUNGEN att ta mig en titt.

 

Jag kom hem med två par nya skor, ett par vita knä-tights (som bara är ett MÅSTE för ljumma sommarkvällar, en ny väska (ja men det går ju bara inte att komma hem utan och denna var bara pytteliten så den räknas nästan inte), ett nytt halsband, ett set med trosor och BH (från den svindyra underklädesbutiken för bara 100 kr. så det gick nästan inte att bara gå förbi) och en hel påse med krimskrams (mest diadem med blommor på som verkar att ha blivit min nya nisch).

Och allt detta för bara 500 kr.

Det GÅR ju bara inte att stå emot ;)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och idag verkar inte bli bättre.

Där den bärbara ska lämnas in är i mitt favvo-shoppingcentrum (Las Arenas vid Las Canterasstranden) och då måste jag ju undersöka REA:n där också.

Det går ju inte bara att gå förbi ;)

 

/Y