Här funderas det på sånt som jag inte vill tänka på
Sänder dig miljoner kramar <3
Skickar massor av kramar och hoppas att det ska vända.
Tror helt säkert att du/ni tänker rätt i hur ni ska få en vändning. Ni får hjälpa varandra att vara starka mot henne för hon mår ju heller inte bra av det här.
Och som du säger, ni är fyra i familjen och ni kan inte vara prinsesspassupper och slagpåsar, det är inte rättvist mot någon.
Gissar att konsekvens är det enda som fungerar på sikt. Men avundas verkligen inte er situation! Så jobbigt!
Kramar
Åhhh vad jag känner igen mig. Så väl. Fast min kille är sex år och har kommit in i någon slags trotsig period som är utöver det vanliga. Det spottas, bråkas, skriks och vrålas från morgon till kväll. Jag försöker förklara, muta, hota, lyssna och tillslut brister det och jag skriker och beter mig nästan lika illa som han. Känns som jag inte vet vad eller hur jag ska göra? Är trött så trött. Känns så hopplöst...vill ju inte att han ska växa upp och tro att det är ok att skrika och spotta är ett ok beteende. Så när du skriver om Lillskatten känner jag mig iaf mindre ensam. Att det finns andra föräldrar som känner som jag. Tack för att du alltid skriver så ärligt. Och även om jag inte har lösningen så kanske det är en tröst att i Wales finns det också en mamma som kämpar på. Precis som du!
En dag vänder det!!!! ;)
Jenny i Wales
Ojojoj, massor av styrkekramar kommer ifrån mig!!! Ja, de kan vara riktiga monster, de där små, och självklart ska hon inte få göra "hur som helst" för som du skriver så är ni en familj och det är viktigt att man liksom visar att "det du gör nu är inte ok för oss andra". Men det är svååårt - jag vet !!!
kramar i massor !!!
Min son var likadan. Det var hemskt. Jag ville inte ens gå utanför dörren med honom för jag orkade inte bråka ute bland folk. Vi gick till BUP som föreslog utredning för ADHD/autism. Han har båda. Vi medicinerar inte men fick gå en lång och utförlig föräldrarutbildning för det. Vi fick lära oss hantera honom. Sen dess har han inte på tre år haft ett sånt utbrott (det gick inte att nå honom när han var arg, det varade timmar åt gången och flera ggr om dagen). Nu bråkar vi om spnt som föräldrar och barn bråkar om. På en normal nivå. Nu för tiden förstår jag varför vi bråkar när vi bråkar, det gjorde jag aldrig förut. Då var han bara rasande flera timmar om dagen.
Menar inte att ditt barn kanske har samma sak som min son - bara att kursen var fantastisk och har räddat våra liv!
Å.... Yohanna det gör ont i hela själen när du skriver så där, minnena kommer tillbaka o jag minns alla jobbiga år. Tror inte att andra kan förstå hur det är, alla som har små söta, rara o väluppfostrade barn. Men jag vet vad du går igenom. Kramar i massor vi älskar dig
Kan vara att det inte bara är trots, men det finns på nätet något som en dansk skrivit om problemskapande beteende- GOOGLA och läs men ta det inte som att dottern har något behov av diagnos. Detta sätt att bemöta har hjälpt mig att hantera även "trotsiga" pensionärer och ANDRA VUXNA. MVH Eeva-Maija
Min dotter var ganska lik. Vägrade, blev arg, slogs. Jag vet inte hur många gånger jag hämtade på dagis och försökte brotta på henne overallen innan vi gick ut i minus 20 grader. Hon brukade boxa mig rakt på struphuvudet, eller köra upp sitt huvud i min haka. Båda grejorna gjorde ONT!
Hon hade ett ilskeskrik som var obeskrivligt, det skar genom märg och ben och när hon väl skrek det så visste jag att det var kört. Så många gånger som jag stuvade ner overallen i en påse och tog ungen under armen och bara bar iväg med henne. Väl ute i kylan brukade jag, oftast, få sätta på henne overallen.
Det var alltid nått som var fel enligt henne. Vi försökte allt. Vi försökte förutse att det var på väg och då distrahera henne, vi trodde det kanske var blodsockret som var lågt och började ge henne bananer när vi såg signaler. Men det genomskådade hon. Hon vägrade äta bananerna för att hon "inte var hungrig" och fem minuter senare var hon superhungrig och arg för att hon inte fått en banan i tid...
När jag tänker tillbaka nu fattar jag inte hur vi orkade och överlevde... Det vi ändå gjorde var det du gjorde nu. Vi var konsekventa. Hade vi sagt att en sak gällde så försökte vi hålla fast vid den, men vi valde noga vilka saker vi satte ner foten om. Och om vi gav efter för henne såg vi till att vi gav efter även för storebror, som var superlydig, aldrig arg, och därmed lätt kom i skymundan.
Ju större hon blev desto mer tydliga var vi med vad som gällde och vilka konsekvenser det blev. Hon fick själv vara med och ta fram scheman för hur morgnarna skulle se ut, och sen kunde vi peka på det när det körde ihop sig (men det var när hon hunnit bli 8-9 år).
Jag har absolut inga tips, mer än det du redan nu gör. Det ska inte löna sig att vara söt och minst, när en bryter mot det som är sagt så får det konsekvenser, och de konsekvenserna behöver inte innebära arga föräldrar, utan att sitta på stranden och inte bada förrän en tar på sig de badbyxor mamma valt, inte en själv.
HÄRDA UT. Det blir bättre! Nu är min mitt i puberteten, fortfarande en bestämd person som har nära till att bli arg, men kan hantera sin ilska mycket bättre och som är så där underbart kärleksfull där emellan. Framförallt verkar vi få en så mycket lättare tonårstid än jag hör från andra, säkert för att hon klippte navelsträngen redan som liten och behöver inte frigöra sig nu...
Du, det kommer att gå över. Förstår att det är jättejobbigt och tror att det känns ännu värre eftersom du har erfarenheter från din egen familj. Det behöver inte bli likadant. Många barn beter sig så där och jag är helt säker på att ni gör rätt som inte låter henne styra allt. Ljuvligt att hon har de där stunderna när hon är go emot dig också. Kom ihåg att hon förmodligen lider minst lika mycket. Det är hemskt för dem och jag är övertygad om att de måste få känna att det hela tiden är de vuxna som styr och ställer. De behöver den tryggheten, vad de än säger själva. Massor av kramar till dig!
Hej, detta låter kanske lite konstigt men har du funderat på att ändra i kosten? Själv äter jag sedan ett år tillbaka LCHF (Low Carb High Fat). Jag vet att det är kontroversiellt och jag tänker inte gå in i diskussioner om att kroppen måste ha kolhydrater eller inte för där börjar experterna vända. Det jag tänkte på var att någon nämnde ADHD och jag säger inte att hon har någon diagnos men vad man har upptäckt vid några tillfälle är att barn som tidigare fått diagnos, många år senare blivit bättre när dom minskat på kolhydraterna. Själv så kunde jag efter 3 månader med lchf minska min diabetesmedicin till hälften. Och sedan jobbar jag på en grundskola med en autismavdelning och där har man börjat titta på kosten inverkan och i vissa fall blir barnen lungnare. Jag tänker att det måste vara lättare att prova med att ändra kosten innan man gör en massa dyra utredningar.
Är detta intressant så börja med att kolla på kostdoktorn.se sedan finns det också många lchf-grupper på facebook. Du får gärna maila mig så kan jag leta upp fler länkar till dig. Själv har jag inga barn så på den biten kan jag inte hjälpa till mer än skicka en massa styrkekramar ;) /Stefan
Jag har också läst om att vad barn
äter kan ha stor inverkan på
uppförandet. Det kan vara värt ett
försök att leta rätt på artiklar om ämnet.
Hur handskas pappan med hennes utbrott?
Du är ju inte ensam.
Kram och sympati!
Oj, det måste vara jätte jobbigt. Det finns en kvinna som heter Petra Kranz (googla) hon har givit oss en massa verktyg. Ser att någon skrivit om en dansk, kan vara Jesper (?) Petra jobbar efter hans metoder. All lycka till. Hoppas att ni hittar en väg så att hela familjen kan få må väl.
Käre nån så ni får slita! Jag tycker du är inne på rätt spår........orka stå emot och att det är du och Älsklingen som är vuxna! Har inte haft bara små söta barn själv....Nu är de 29 och 26 och klarar sig bra. Sen ska du komma ihåg att du gör så gott du kan som mamma. Visst blir det fel ibland men man gör banne sig så gott man kan ! Heja dig och din man ! Kram
Åh herregud så jobbigt för er, barn och deras viljor är galna när de väl sätter igång.
Vår numera 5-åring är ju lite liknande Irma, har varit länge. Det började ju där vid 2 års åldern när främmande människor fick hjälpa mig att spänna fast henne i bilbarnstolen pga VILL INTE (och jag kan inte stå och vänta en timme på att hon ska sluta skrika - sorry - men det är jag som bestämmer). Hon kan inte riktigt hantera sina känslor, det blir för mycket (extra mycket om det saknas mat, sömn) drar hennes larm igång och hon gallskriker. Då, runt 2-3 år mycket mer än nu (även om hon hade en period runt 4 då hon skrek 90 minuter VARJE KVÄLL- vi höll på att bli galna).
Tricket för oss? Ett nej ÄR ett nej. Det är jättetrist, men har vi sagt nej kan vi inte ändra oss - för då får vi kämpa 100 gånger nästa gång situationen uppstår. Hon har dessutom aldrig fått sin vilja igenom för att hon skrikit. Blickarna från andra är många, men vi är ju fler som lider och det måste ju ta slut någonstans. Vi är tydliga med att helst inte använda ordet nej, utan berätta varför det inte funkar just nu. Blir hon rosenrasande får hon gå iväg och skrika någon annanstans där ingen behöver lyssna på henne, när hon lugnat ner sig pratar vi långt och länge om vad som hände och varför hon blev så himla arg. I början sa hon bara "vet inte" så var det med det, men numera är hon ju mycket mer medveten om vad som går fel och det går också att "bryta" henne innan hon bli okontaktbar.
Men just då, förut - då trodde jag på allvar att det var så livet skulle vara - att hon skulle skrika och jag skulle gråta.
Heja er - stå på er och hitta er väg - alla barn funkar ju inte likadant men det måste ju fungera att leva i vardagen och inte bli överkörda dagligen!
Kram
