Skrivet den: 2014-07-04 Klockan: 01:04:21

Här går vi in i en ny era

...för här händer det saker som jag INTE riktigt var beredd på skulle hända så här snart och så här lätt.
 
Väldigt ofta så ska man inte gå omkring och oroa sig utan bara göra slag i saken. Något som händer allför ofta och som jag aldrig tycks verka lära mig.
Jag bara går omkring och drar på och oroar mig för saker och sen så visar det sig att det var hur enkelt som helst och inget alls att ha ångest över.
 
Till skillnad från, och inte att förväxla med, de saker som man tror ska vara en "klackspark" och sen går käpprätt åt fanders. ;)
 
 
 
 
Just nu har det hänt saker här.
I smårbarnsvärlden ;)
Inga världsomspännande nyheter om fred på jorden eller så ;)
 
Alexander sover utan....ja, stödhjul heter det på cykeln.
Vad heter det i sängen? Stöd-staket/nät/räcke?
Hur som helst det där räcket som man sätter på sängen så att de inte ska trilla ur när de är vana vid att sova i spjälsäng.
 
Och Irma har slutat med napp.
 
Bara så där.
Hipp som happ.
Bägge två.
 
Ja inte av sig själva då.
Och inte var det frivilligt.
Men jag gjorde slag i saken och provade något jag gått och oroat mig för länge.
 
Alexander.
Vi köpte ingen växasäng till Guldklimpen när han skulle flytta från spjälsängen. Han fick en stor, vuxensäng på en gång. Som vi köpte ?stöd-räcke? till.
Och där har han sovit bra.
Man jag har frågat mig hur vi ska kunna ta bort räcket eftersom han snor runt som en virvelvind om nätterna. Och sover nästan hängandes i det där stödräcket ibland.
 
Saken är den också att han har ett vasst hörn vid golvet precis vid huvudändan av sängen. Så jag var orolig för att, OM han skulle trilla ur, så skulle han kunna slå i skallen i hörnet.
 
Vi bullade upp med soffkuddarna vid det vassa hörnet och på golvet.
(Jag kan berätta att det är ganska så obekvämt att sitta i en soffa utan kuddan och titta på TV om kvällarna, om det nu är någon som funderat på att göra det.)
Och så fick han sova med huvudet åt andra hållet i sängen.
Inget alls bra för de däringa Yin och Yan-magnet flödena i rummet ;)
Men det har gått bra.
Visst har han trillat ur sängen ett par gånger. Men han har själv kravlat upp igen. Och nu tror jag att han har fått koll på vart sängkanten är och balansen i kroppen.
Lätt som en plätt!
 
Irma då.
Ja hur vi skulle få Lillskatten att sluta med napp har oroat mig länge. Det började bli dags.
Men hon var så himla fäst vid den.
Den var den enda som kunde lugna henne när hon fick sina raseriutbrott.
Inget annat.
Och nattsömnen.
Som vi slitit så med att få sova om nätterna.
Hur skulle det gå?
 
Men vi har samtidigt slitig med att hålla ordning på dessa nappar.
Lillskatten är nämligen väldigt påhittig om var man kan gömma nappar.
Och väldigt glömsk när det väl är dags att vilja ha tillbaka dessa gömda nappar.
Som vi letat.
 
Men så en kväll när det var dags att gå och lägga sig och napparna var borta så hade jag inte lust att leta mer.
Vi hade letat överallt.
ÖVERALLT!
Jag sa till henne att hon fick försöka att somna medans vi letade och att jag skulle stoppa ner dem i sängen när vi hittade dem.
Inget reservnappskokande inte.
 
Och när vi sedan hittade dem - i tidningskorgen UNDER vardagsrumsbordet, ja då körde jag på bara.
Då gömde jag dem ;)
Och Lillskatten sov.
Och fick sina raseriutbrott (men inte över att napparna var borta).
Men var allmänt med på noterna över att napparna var borta.
Och hon har inte frågat efter dem.
....så mycket ;)
Nu börjar istället stoltheten komma över att ha slutat med dem.
För de är ju borta....
 
Och Guldklimpen har gjort frukost alldeles själv och överaskat med här på sommarlovet.
Tiden går.
De börjar bli stora.
 
Och jag hänger inte med ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-06-13 Klockan: 15:07:00

Här ärs det avundsjukt

....för nyheten jag fick av en väninna igår var att hon är gravid och snart ska ha en liten. Och det var det som jag inte kunde sluta tänka på igår.
Och inte idag heller ;)
 
(Det är en mamma i Guldklimpens klass, en kassörska i mataffären där vi handlar varje vecka, så jag kommer inte kunna glömma det heller i framtiden ;)...)
 
Så självklart kom jag in på samma sak som tidigare (det blir en repris från förr här idag)...
 
* * * * * * * * * * * * * * *
 
ALDRIG MER.....
 
För ett tag sedan så ringde en väninna till mig och sa:
-En tjej som min mamma känner ska ha barn och de är lite oroliga för hur de ska kunna köpa allt till den lille.
De har det lite svårt ekonomiskt just nu.
Jag tänkte på dig, eftersom du sagt att du inte ska ha fler barn, att du kanske skulle vilja skänka dina barnkläder till henne.

Inget fel med det.
Jättebra tänkt.
Att allt som bara ligger och skräpar här hemma skulle kunna komma till användning.
Tilläggas ska väl att min väninna själv går och väntar på att kunna skaffa sig sitt andra barn. Hon har förhoppningar om att snart kunna få användning av sina barnkläder. Annars så är jag säker på att hon hade skänkt sina.

Men jag blev helt ställd.
Visst har jag sagt att fler barn blir det inte här hemma. Jag har nog med de vildbasar som jag har. De håller mig sysselsatt och MER därtill.
Dessutom var den sista graviditeten hemsk hela vägen igenom >>> och den sista förlossningen >>>, >>> skrämde slag på mig.

Nej deta gör jag inte om.

(Hela förlossningsberättelsen finns på hemsidan
www.yohanna.se, som är lagt på is just nu, men till vänster under Irma eller till höger under förlossning, kan man läsa hela den långa historien.)

Jag fyller snart 40 och känner att MITT liv måste komma tillbaka nu. >>>
Jag känner att detta med ungarna tar så mycket tid att det blir liksom ingen Yohanna kvar. >>>
Nu är det dags att ungarna växer upp och "livet" får börja.


MEN så tänker jag ALDRIG MER?
Ska jag aldrig mer få uppleva känslan av att se två streck på stickan, känna hur det växer någonting inne i mig, känna lyckan över att lära känna en helt ny nyfödd, snosa bebis och gosa med ett litet knytte?
Aldrig mer?

Just detta ALDRIG kan sätta griller i huvudet på en. Precis som när man bantar och tänker: Jag får ALDRIG mer äta choklad. Man blir ju störtsugen på en gång och måste ta sig en bit ;)

Och just när man mammabloggar och läser andra mammabloggar, så kommer det upp en massa tjejer som är gravida eller har små bebisar och de berättar hur UNDERBART det är.
Det är klart att man blir sugen.
Det är klart att tanken smyger sig in att:
-Vi kanske skulle ändå....
Älsklingen suckar och tittar på mig.
-Kommer du ihåg Yohanna? Kommer du ihåg?

Så behövs det bara att Irma har en sån där inte-kan-somna-om-natt >>> eller vad man ska skylla på. Att Alexander får ett av sina raseriutbrott >>> eller jag tittar i min garderob fylld av fina kläder, fina men för SMÅ. >>>
Så tänker jag att jag har gjort mitt.
Jag är nöjd med min familj som den är nu.
Vi har det bra som vi har det och kommer få det skitkul i framtiden när allt detta med bebis, tänder, 4-årstrots och raseriutbrott lagt sig.

Jag ska nog sälja av allt skräp som står och dammar igen.

Men man vet ju aldrig. De kanske uppfinner nån mojäng i framtiden, som garanterar att bebisen sover HELA nätter och ALDRIG blir arg.

Man vet aldrig . . .

/Y
 
* * * * * * * * * * *
 
Det var DÅ.
Nu är jag bara avis.
Rent och skärt avis och det skäms jag så för.
 
Inne i huvudet poppar åsikter upp som:
- Ska ni ha en till? Men ni har ju redan TVÅ barn.
- Har ni verkligen tänkt över detta?
- Är det inte att förhasta sig?
 
Jag vet!
Helt idiotiska saker att säga och som tur var så sa jag inte det ;)
Skaffar de sig barn så har de väl bestämt sig för det och har de inte tänkt över det så är det väl inte mitt problem.
Herre Gud, folk är ju vuxna.
Hur som helst så är det ju försent NU ;)
 
Och jag som bara vill vara glad, säja grattis och fundera på hur mycket av mina bebissaker jag kan kränga till henne ;)
Ibland blir jag riktigt rädd för dig Yohanna.
Var glad Yohanna!
Du kanske kan få tillfälle att snusa bebis snart och få komma ihåg hur jäkla JOBBIGT det var och vara glad för att det är över för din del ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-06-05 Klockan: 17:53:14

Här vill jag ju vara rolig

....men jag kommer bara på superseriösa ämnen att skriva om. Och jag är INTE på ett superseriöst humör idag.
 
Det är ju fredagsvarning ;)





 
Och så rinde de från ett jobb jag sökt, mitt i min frukost, och ville bestämma tid för en jobbintevju. Det var nästan att hela frukosten kom upp på en gång.
Jäklar vad nervös jag blev.
Så där var den helgen förstörd.
Nu kommer jag att ligga och tänka på det ;)
Och inte blev jag på seriösare humör av det heller med alla dessa fjärilar i magen.
 
Här-om-dagen ringde det en dam som ville ha tolk-hjälp vid ett läkarbesök.
Mystiskt.
Jag kan inte komma ihåg att jag anmält mig till en sådan tjänst.
Men scout som man är så ställde jag ju upp och i morgon ska vi synas.
 
Det som var så mystiskt var att hon inte kunde förklara vart hon fått mitt namn och nummer ifrån och då känns ju allt mycket mer......mystiskt ;)
Hur som helst så skrev jag runt till lite kontakter och TILL SLUT så kom det fram vem det var som gett mitt nummer till nån annan, som i sin tur gett det till damen.
NU känns allt mycket lugnare.
Men inte blev jag mer seriös av det ;)
 
Så ska det visst vara svenskt nationaldagsfirande i San Augustin nere i södern i morgon.
Jag borde åka.
Men jag har aldrig varit där.
Känner ingen där.
Men är nyfiken.
Dessutom hörde en "svenska på semester" av sig och ville träffas >>> (igen) och då verkade det jippot som en naturlig mötespunkt.
Med SVENSKT fika och allt ;)
Så nu MÅSTE jag nästan åka dit.
Och det blev jag ju inte MINDRE nervös av.
 
Och igår var jag i parken med ungarna.
Älsklingen hade månadens långmöte (alias torsdag-fron-hell) så jag stog för hela barnpassningen den dagen.
Vi spetade iväg i solens sken och det kändes så KONSTIGT på något sätt.
Vad, vad, vad? undrade jag. Vad har jag glömt?
Så kom jag på att det var EFTERMIDDAG och jag var LEDIG. Det var länge sedan det hände. Och länge sedan jag tog ungarna till parken också.
Kändes nästan lite högtidligt.
 
Visserligen tog det en halvtimme att komma ut för Lillskatten bråkade om att strumporna satt fel. Och visserligen så tog det en halvtimme att komma hem för Lillskatten ville inte sätta på sig sin kofta. Men HEY, det är ju Irma.
Yrvädret. Kaoset. Treåringen.
Jag återkommer om det temat.
 
Så själva tiden i parken blev inte lång. Men vi hann med att binda en krans av vitklöver. Måste ju öva upp mig inför Midsommarfirandet snart. Och passa på nu när det finns vitklöver i kanariska parken.
Känns så svenskt.


























 
Ja ha ja. Så det blev inget seriöst idag heller.
Vad hade ni väntat er ;) ?
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-26 Klockan: 13:49:27

Måndagslista med hallabalo-förberedelser

...för denna veckan kommer att bli en kortvecka som kommer att vara fylld med kul. Bäst att ladda upp.
 
 
Men först:
 
 
Det här är min mamma och jag. Det var mors dag i går i Sverige
och jag gjorde ingenting speciellt för henne.
Hur ska jag kunna?
Hur ska jag någonsin kunna göra något som är ens i närheten av allt
hon gjort för mig.
Eller kunna säja något som får henne att förstå hur mycket jag uppskattar
det hon gjort.
Allt bli mamma är att ge upp allt och samtidigt få allt på samma gång.
Man blir aldrig den man var innan.
Och frågan är om man VILL det heller.
Och allt hon endast frågat efter eller önskat sig är snälla barn och en lugn
stund nån gång ibland.
Och inte ens det har jag kunnat gett henne ;)
Kom ihåg att du alltid är med oss i våra tankar.
 
 
Men veckan ja.
- I dag ska jag i väg på en jobbintervju.
Ångest!
Jag vet inte vad jag ska ta på mig.
Har vi hört den förrut >>>?
Eftersom jag inte vet vilken typ av jobb det är, de bara ringde och sa att de fått mitt CV och ville träffa mig, så vet jag inte riktigt vad jag ska förbereda mig för. Färgglatt och somrigt i min skolfrökenklänning? Elegant och strikt i kjol och blus a`la receptionist? Eller byxor och kavaj i stil med självsäker ingenjör?
Sista-minuten-panik-val som vanligt?
De säjer ju att mycket hänger på första intrycket och vad man har haft på sig och det hjälper ju INTE till för att lugna ner mig ;)
 
- På onsdag är det dags för att fira Kanariedag igen och detta år har jag blivit inbjuden av Lillskattens klass att hjälpa till vid firandet. Först ska ungarna uppträda med dans och sång, och sedan blir det provsmak av kanariska specialliteter. Samma sak varje år, men kul att få vara med.
2013 >>>, som vi visst inte fick vara med och fira ser jag nu ;)
2012 >>> & >>>
2011 >>> & >>>
 
- Sedan är det dags för skolavslutning för svenskan på onsdagskvällen och nu ser jag att jag INTE visat något från det på bloggen förra året.
Och jag som skulle gråta till "Den blomstertid" och allt ;)
Barnen har övat sånger och verser, blommig sommarklänning är utsedd och jag ska bara leta på fake-blomster-kransarna från förra året, så är vi beredda.
 
- Sedan så avslutas denna veckan med en LÅNGhelg eftersom kanariedagen här, den 30 maj, är en helgdag. Torsdag kväll till söndag är det meningen vi ska spedera i sommarstugan med några av Älsklingens jobbarkompisar. Det ska grillas, badas och kalasas.
Det kommer att bli fullt upp.
 
 
Men bäst att komma till skott med listan. Snart dags att hämta ungarna i skolan och bestämma vad jag ska ta på mig. Helst innan skolhämtningen. Jag kan ju inte gå dit naken ;)
 
- allt ovanstående kul som kommer att hända under veckan.
 
- att jag införskaffat en brun-utan-sol-kräm som verkar fungerar. Så äntligen har jag ett par ben som inte lyser grönskimmrande ;)
Utvärdering kommer!
 
- att det börjar komma in anmälningar till dammiddagen som jag håller på att anordna. Ska bli så roligt.
 
- att Guldklimpen är bra i sitt öra. Det var inte roligt. Vi har tid hos örondoktorn nästa vecka så då får vi höra vad h@n säger.
 
- att jag fått ännu mer avlagda kläder i helgen som ska provas och hängas in i garderoben.
...och förhoppningsvis hitta nån som vill ta hand om de gamla ;)
 
Dags att ta tag i veckan.
Mycket som ska klaffa.
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-22 Klockan: 00:20:28

Här funderas det på barnuppfostran

.....IGEN!
Och JA jag säjer, tänker och skriver barnuppfostran. Och med det menar jag det som på spanska heter utbildning. Jag ser det som att utbilda mina barn i att bli trevliga personer som fungerar i familjen och som andra vill umgås med.
För Gud ska veta att det inte kommer med födseln ;)
 
För idag känns det bättre i själen, sotet håller på att skingras >>>.
En fettbrännartur i parken under en klarblå himmer och med strålande sol som ännu inte hunnit att bli för varm, gjorde underverk med humöret.
Inte att förglömma effekten av trallvänlig, taktfast och glad schlagermusik i öronen också.
En gång en schlagerdiva, alltid schlager ;)









 
Och så kom mensen idag och PMS:en verkar vara som bortblåst.
Det där med mens och PMS verkar vara så himla onödigt.
Jag tycker att vi borde kunna förbjuda det.
Men skämt åt sido, jag lider mycket mer av PMS nu än när jag var....hmmmm, yngre. Det börjar baske mig bli ganska så hemskt nu.
Har hört lite löst om att det ska finnas nån hjälp att få mot detta.
Nån som prövat?
 
Men jag var tvungen att låta det här sotet rinna förbi, låta känslorna lugna sig, komma på bättre humör. Annars så skriver jag helt uppåt väggarna.
Jag är inte så säker i min mammaroll nämligen.
Jag är inte så himla säker på det här med barnuppfostran och vilken väg jag ska ta och vad jag tycker.
Som att orientera utan varken karta eller kompass skrev en kommentator här till ett inlägg.
 
Jag visar det inte utåt. Inför andra och framför allt inför skitungarna kanske jag verkar stensäker på det jag gör och vilka beslut jag tar. Men inne i huvudet på mig pågår en ständig kamp om vad jag tycker och vilken taktik jag ska använda. I hjärtat finns en ständig ångest för att jag ska göra, eller håller på att göra fel.
 
Och jag är TRÖTT på detta.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd för min barnuppfostringsinställning/taktik.
Jag kan inte riktigt njuta av att vara mamma.
Jag är ständigt rädd för att göra fel.
 
Därför tycker jag inte riktigt om att skriva om HUR jag gör med mina barn här på bloggen.
För alla har sina metoder.
Och det är BRA att få kritik och nya ideér.
Tankeställare.
Men när jag är så himla osäker på det jag gör så tar jag så himla lätt till mig andras kritik eller åsikter och blir så påverkad av det.
Vilket i och för sig är bra.
Men det är tröttsamt att hela tiden bli osäker på det jag gör.
 
Eller osäker och osäker, jag är ganska så säker på vad jag tycker. Det är snarare tvägagångssättet som jag velar hit och dit med.
Och förra veckan så läste jag detta >>> och jag fick nån inre strid med mig själv. Tvetydiga tankar.
För det första så: ja ha ja, det låter ju jättebra det här. Något som jag försöker att sträva efter hela tiden.
Men å andra sidan: jag har försökt och detta är bara skitsnack, hur gör jag nu?
 
Jag skulle vara, bestämde jag mig redan för när jag var liten och arg på MIN mamma, en snäll mamma, som aldrig blev arg.
Hur lätt är det?
Sedan när jag blev lite mognare, men fortfarande i det naiva stadiet innan man fått barn, ville jag vara en mamma som skulle sätta tydliga gränser, tala och förklara mycket för mina barn. Och mina barn skulle göra som vi bestämt för att de skulle förstå och skulle vilja hjälpa till i relationen.
Vi skulle prata, ha bra relationer oss emellan och berätta vad behoven var och vilja vara varandra till lags.
Samarbete och respekt enligt artikeln ovan.
 
HA!
Jag kan bara skratta åt det där nu.
Jag har pratat och förklarat med ungarna så tungan blött.
Jag har givit motiv för varför vi måste göra på ett visst sätt, jag har visat genom eget uppförande, jag har visat att jag blivit ledsen om de gjort något vi inte kommit överens om. Vi har talat om saker, varför man gör det och vad som händer om man inte gör det.
Talat, talat och förklarat.
Och de förstår, nickar och håller med. Jag har känt förhoppning.
 
Sedan skiter de totalt i det vi kommit överens om.
Struntat totalt i mig och de andra runt omkring oss.
Och jag står här och undrar vad jag gjort för fel.
 
Och jag ser mer och mer att jag, genom erfarenhet, närmar mig den vägen som jag inte ville gå, som mamma.
Och kanske att jag blir osäker och mår dåligt av detta för att jag tvingas att göra något som jag inte trodde att jag skulle göra.
Men det är ju det som jag ser fungerar.
Och jag har ju vissa grundideér som jag tycker BORDE och MÅSTE fungera.
 
Exempel.
Om ni läser vidare i artikeln här över, vidare till kommentarerna så är det en mamma som frågar om hjälp med sin son som inte vill byta sin bajsiga blöja.
Och de råd hon får, de vägar hon ska prova, ja jag vet inte hur jag ska föklara. Det verkar som att de tycker att hon ska vända ut och in på sig själv för att inte kränka barnet.
Låta honom gå med den bajsiga blöjan tills han själv kommer på att han vill byta.
Timmar, dagar, år, och bajsa ner och stinka för allt och alla runt omkring. tom bli sårig i rumpan.
Ska man göra detta för barnet?
 
Jag skulle väl kunna dra paraleller med Lillskatten och hennes tandborstvägran.
För ett tag sedan, kanske för nåt år, ville hon inte borsta tänderna. Det var gråt och skrik vareviga gång.
Jag förklarade, lockade, visade hemska bilder på smutsiga tänder, lekte, sjöng, busade osv.
Inget hjälpte och detta var säkert nån sån där form av treårstrotts och nån form av nödvändighet att bestämma och få bestämma över den egna kroppen osv. Precis som författaren av artikeln här ovan tror om blöjbytandet.
 
Jag tänkte till om oss.
Tandborstning är viktigt. Här läggs grunden inför framtida tandhygien. Vi har inte råd att springa hos tandläkaren.
Tänder skall borstas.
Det bestämmer jag.
Och om du bråkar och skriker så får jag hålla i dig och tvinga dig. Förklaringar och lock hjälper ju uppenbarligen inte och jag har varken tid eller ork att hålla på med detta varje dag.
Så är det bara.
 
Så det blev en tid med tvångstandborstning under gråt och tandagnisslan och jag mådde lika dåligt varenda gång.
Men tänder skall borstas.
Det ansvaret måste jag ta som vuxen, det vet inte en tre-åring ett smack om.
Jag låter henne få bestämma om andra saker och få öva upp sin vilja.
Hon får välja en massa saker i vår vardag.
Hon får INTE välja också, en massa saker i vår vardag.
Och tandborstningen går galant nu.
 
Men nu när jag läser artikeln så får jag hemska tankar.
Tänk om jag förstört henne för livet nu.
Enligt "experten" så skulle jag ju låtit henne välja själv och komma fram till beslutet att hon VILLE borsta tänkerna.
Nu har jag kränkt hennes personliga integritet.
Nu har jag förstört henne för livet.
 
OM jag bara VISSTE att det var så hade jag naturligtvis INTE valt den vägen. Men jag är inte så säker på att jag gör henne nån stor tjänst genom att låta henne bestämma själv om detta.
Jag tror inte att jag hjälper henne genom att "dalta" med henne. Och jag skriver dalta för jag kommer inte på något annat ord för att förklara om och om igen, locka, försöka göra saker roligare än vad de är osv.
För NÄR nångång i livet i framtiden kommer det att gå till på det sättet?
 
Istället så har jag kommit in på den vägen som jag inte ville gå - straff.
Det enda som jag ser fungerar.
Straff är enligt artikels författare något som gör att barnen gör som du säger av rädsla för dig eller för straffet.
?
Jag kallar det konsekvenser.
 
Jag väljer mina strider, det jag tycker är viktigt. Ungarna är ju självklart emot, annars så skulle det ju inte vara strider ;)
Så förklarar jag vad det är och varför och hur jag vill att det ska gå till.
Det går in genom ett öra på dem och ut genom det andra.
När det sedan inte går till på det sättet som jag tycker att det ska gå till, ja då blir det konsekvenser.
 
- vill man inte borsta tänderna, ja då får man dem borstade åt sig medans man protesterar.
- säjer man direkt när man kommer till matbordet att maten är äcklig och skriker och bråkar, ja då får man gå därifrån.
- blir man skitförbannad när man måste stänga av dataspelet, ja då får man inte spela mer.
Det är viktiga saker för mig.
Saker som måste fungera hos oss.
 
Om de sedan gör som jag säjer bara för att de är rädda för konsekvenserna, ja då får det väl vara så.
När förklaringar som:
- tänderna går sönder om du inte tvättar dem.
- jag blir ledsen när du säjer att maten är äcklig utan att ha smakat på den, och vi vill ha lugn o ro när vi äter.
- det är inte trevligt när du blir så där arg och skriker varje gång du måste stänga av spelet.
När de förklaringarna inte fungerar, och inga andra heller, då blir det konsekvenser.
 
Om förklaringarna inte fungerar för att de fortfarande är för små för att förstå resonemang, eller om de helt enkelt bara skiter i vad jag tycker, det vet jag inte.
Det får tiden utvisa.
Men livet måste fungera under tiden.
 
Fredagen och Lillskatten ja.
Vi skulle äta lunch hos svärmor, som vanligt.
Därefter skulle vi veckohandla, precis som vanligt.
Vi skulle även hitta en födelsedagspresent till lördagens kalas.
Och så hade jag tänkt att vi skulle hinna med lite annat smått och gott när vi ändå var ute och flängde.
 
Men!
Lillskatten ville INTE ta på sig skorna.
Och detta är något nytt som hon börjat med. Det är problem med att sätta på sig skorna. Vilka som helst eller alla. Det beror på.
Ena dagen så gör dessa JÄTTEont.
Andra dagen så går de hur bra som helst.
Så jag vet ju att det inte är något fel på skorna.
 
Det blev värsta kallabaliken.
Jag tog på skorna, hon sparkade av sig dem.
Jag satte på dem, de åkte av.
Jag väntade ut henne medans hon låg och skrek på golvet.
Inget.
Vi väntade hela familjen.
Hon var ursinnig.
Vi blev arga.
Det skreks och gräts och bönade och bads.
Ingenting hjälpte.
Hon skulle INTE ha på sig några skor.
Och jag bestämde att hon skulle INTE gå ut utan några skor, ingen skulle bära henne.
Jag tänkte inte ge mig.
 
MEN!
Vi var tvugna att åka och handla just då, för på lördagen efter skulle ju jag och Älsklingen åka på SPA. Och på söndagar är alla affärer stängda. Vad skulle vi äta under helgen tills måndagen kom?
Skulle vi stanna hemma från SPA:t bara för att kunna veckohandla.
Skulle en liten skitunge ha så stor makt över familjen att hon skulle få sabba alla planer för alla?
Eller skulle jag ge med mig och bära henne?
Inte till svärmor för där skulle hon bara bli ompysslad och det ska man inte bli när man betett sig illa.
Vi stog som två fågelholkar och bara gapade.
Vad göra?
Och så denna artikel som spökade i hjärnan och ville att jag skulle låta henne bestämma. Något som för mig kände alldeles fel.
 
Lillskatten blev skickad i säng, klockan FEM på eftermiddagen.
Där somnade hon BUMS.
Jag stack iväg med bussen för att fixa det som fixas kunde.
Och resten av familjen stannade hemma.
 
Och så fick vi åka i väg på SPA då äntligen.
Men jag åkte i väg med ledsamt hjärta och sot i själen.
Men det är en annan historia.
 
Men HUR I HELA FRIDEN kan man bli så arg över att behöva ta på sig ett par skor?
Och HUR kan man bli så ledsen över en tre-åring som bråkar?
Hur kan man bli så osäker på något som man egentligen är ganska så säker på?
 
Det var det.
Och det är bara början säjer de som vet.
Små barn, små problem.
Jag vill inte lyssna på sånt ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-15 Klockan: 15:27:32

Här gläds de över kläder

....och oroas på samma gång. För vi håller på och drunknar i dem ;)





 
God förmiddag!
Det är bättre idag.
Tänk vad lite stående matthopp framför TV:n, tills man får igång blodcirkulationen, och tre minuters planka kan göra för VAB-seget i kroppen.
 
Och Guldklimpen verkar vara på bättringsvägen han också. Inget smärtstillande har beövts tas idag och man kan SKÖNJA att svullnaden i örat gått ner lite. Men det rinner fortfarande ur det.
Men jag ser hopp ;)
 
Det här med kläder.
Det är ju så kul.
Här-om-veckan när vi kom hem från stranden i sommarstugan såg det ut så här utanför på terassen. Det var grannen som hade garderobsstädat och lämnat ett par påsar för att jag skulle få kika.
 
 
 


 
 
Det fanns en del som passade.
Och en del som INTE passade ;)
Och det som inte passade ska ju tillsammans med det redan utrensade ur min garderob samt det som vi skulle ha sålt på loppisen, får iväg till nån annan instans som kan använda det igen.
 
Problemet är att det finns ingensstans att göra av det här.
 
De två alternativen som finns här är att slänga det i soporna eller ge det till välgörenhetsorganisatoner. Och det känns lite trist.
Inte trist att hjälpa de som behöver det, men att allt som jag har här hemma, kläder, skor, barnkläder, vagnar, spjälsängar och diverse annat löst, men absolut inte förstört eller oanvändbart skulle kännas skönt att kunna SÄLJA det.
Få lite hjälp för det man lämnar ifrån sig.
Både vagnen och spjälsängen var ganska så stora investeringar.
Presenter dock.
Men ändå.
 
Jag lyckades hitta en butik här nere i stan som säljer begagnade barnartiklar, men då skulle de vara i nyskick.
?
Nyskick efter att man använt dem tillsammans med barn?
Jag menar vagnen är VÄL använd.
 Den fungerar fortfarande perfekt och har många goda år framför sig, men för 1000:an, den har repor och slitage.
Så det gick INTE.
 
Hittade en annan butik här ovanför parken som sålde secondhandkläder och sålde av en redig bunt till honom. Men för det första så ville han också bara ha kläder i perfekt skick. Och för det fick jag:
TIO CENT per klädesplagg!
(Cirkus 1 krona stycket)
Det är ju så man kan börja gråta.
 
Men vad gör man?
 
Dock ville han INTE ha barnkläder.
Ingen vill köpa barnkläder.
Jag annonserat här på internet att jag säljer för 5 kronor styck, klänningar, jackor, skjortor, ja BRA saker. Det är ju inte klokt. Ingen vill ha. Nya fina ibland nästan oanvända barnkläder.
Ingen köper second hand här.
Och skeppa till Sverige blir inte lönsamt.
 
Ibland hittar jag stora sopsäckar med kläder, leksaker, skor osv vid soptunnorna som står lutandes där i väntan på att nån hund ska komma och pinka på dem.
Jo, det är sant.
Hundägarna låter hundarna pinka på påsarna som står vid soptunnorna.
Inte bara för att de förstör innehållet i påsarna, utan även för att det är äckligt för sopgubbarna som kommer och måste kasta påsarna i sopbilen sedan.
 
Men.
Jag har ibland tagit hand om saker vid soptunnorna. Det är ju fördjäkligt att sånt ska slängas. Fullt andvändbara saker.
Men det går inte längre.
Vi drunknar här hemma i kläder.
Och sopor, som min man ser på det.
Han har även börjat titta konstigt på mig, som om jag vore en sån där lumpgumma som går och samlar på saker som man inte har användning för.
 
Och jag kanske har blivit en sån ;)

 
/Yohanna (alias lumpgumma) ;)

Skrivet den: 2014-05-14 Klockan: 15:44:50

Här är det segt som kola idag

...och jag vet inte riktigt om det här med att vara hemma och VABBA är någonting för mig. Jag har kommit i zombie-stadiet.
 
Tredje dagen som Guldklimpen är hemma med mig från skolan.
KANSKE märker jag en liten förbättring. Får återkomma när smärtstillandet slutar verka eller jag stänger av dataspelet ;)
Tack för alla krya-på-sig ;)
Men jag är seg som kola.
Gäspar konstant och ögonen far igen på mig.
Ingenting blir gjort.
Sitter bara och stirrar på Facebook.
 
Nej jag behöver min morgonrunda för att komma igång.
Jag behöver få upp pulsen och komma hem med en massa energi, duscha och rivstarta för att ta tag i dagen.
Inget mysande och pysande och lulla runt i myskläder.
 
Idag handlade vi med oss färskt bröd hem och åt frukost tillsammans istället för att gå på fettbrännartur.
Det är inte varje dag det händer.
Jag ska ta vara på det.
Njuta.
Men det är banne mig så svårt....










 
Så idag försöker jag krama sjuk Guldklimp som håller på att bli stor, och passa på och njuta av det och att vara i stunden. För det kommer inte dröja länge innan kramar och mys är sånt som man INTE gör med mamma.
Huvaligen vad töntigt ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-13 Klockan: 14:58:37

Här har man haft frukostsällis idag

...för Familjen Kaos har sjukstuga hemma hos sig igen och Guldklimpen har varit hemma från skolan igår och idag. Det betyder iställda morgonrundor för mig, men i gengälld så har jag fått frukostsällskap ;)





 
 
Förra veckan en morgon så klagade Guldklimpen på lite ont i ett öra.
Bara lite.
Det gick över.
Han klagade inget mer så då blev det skolan. Hade det varit något allvarligt hade det varit gråt och tandagnisslan här hemma.
Jag känner min Guldklimp ;)
 
Men när jag hämtade honom från skolan på eftermiddagen rann det tjockt, mörkt, äckligt slem från örat.
HJÄLP!
Jag blev ju skiträdd förståss.
Guldklimpen opererades ju i sina öron för två månader sedan >>> & >>>. Och fick rör i det ena som skulle ventilera ut det där inne som hade gjort att han hört dåligt på sista tiden, efter alla sina öroninflammationer.
Det var ur rör-örat det nu rann "saker".
 
Kirurgen sa ju BESTÄMT, efter operationen, att INGET bad för Guldklimpen på hela sommaren. Det fick inte komma in något vatten i öronen.
Men det är ju helt omöjligt att vara i sommarstugan i sol och värme utan att få bada. Och jag fick så många berättelser och tips om hur man skulle kunna bada ändå.
Så jag gjorde inte som kirurgen sa.
Jag har låtit Guldklimpen bada, fast med öronproppar. Vi köpte FYRA par som vi provat. Både hårda proppar och mjuka silikonbollar som ska formas efter örat, som han använt vid både bad och dusch.
Men inget huvud under vattnet.
Ändå har det kommit in något.
Troligen.
 
Jag drog i väg ögonaböj med skitungarna till vårdcentralens akutmottagning där vi hade tur och fick träffa Guldklimpens barnläkare som kollade i örat.
Ingen feber.
Inte så mycket ont.
Det var troligtvis bara örat som rensade sig själv på all smuts som samlats där inne eftersom inget vatten kommit in och kunna hålla rent. Hon kunde inte riktigt se eftersom det var så myckets smuts där inne.
Observation ordinerades.
 
Men igår morse så vaknade Guldklimpen på morgonen och hade jätteont och det droppade genomskinlig vätska ur örat. Det blev att dra iväg igen till läkaren efter att vi lämnat Lillskatten i skolan.
Vilken JÄKLA tur att jag är arbetslös nu ;)
Det blev antibiotikakur på en gång. Både utvändigt och invändigt. Örat hade svullnat igen så nu gick det inte att se något där inne.





Vårdcentralen är verkligen ett härligt och inspirerande ställe med vårdande miljö ;)




 
Under gårdagen så steg febern till 39 och Guldklimpen fick otroligt ont i örat. Nu är det så svullet att man inte ser något hål. Och ibuprofenen verkade bara i 4 timmar. Rekommendationen är att man inte ger med tätare intervall än sex timmar.
Men vad gör man när de gråter så?
Dock sov han hela natten i natt utan att vakna och klaga.
Det är min kämpe det.
 
Idag var det hemskt när han vaknade och jag blev nästan rädd.
Gråt och skrik.
Akuten?
Men med lite mer Ibuprofen så lugnade det ner sig och vi kunde lugnt gå till skolan och lämna Lillskatten.
Vad skulle man göra utan Paracetamol och Ibuprofen?
 
Så igår och idag har jag haft sällskap här hemma. Det har visserligen betytt att jag inte kunnat gå ut på mina morgonrundor, och även om det känns jäkligt skönt i lata mig ;) så känns det oroligt i ångesten över kilona och ryggen.
Men för 1000-an. Jag har ju haft frukost-sällis ;)
Lyx!
 
Det konstiga är dock att så fort som han får titta på TV eller spela spel, ja då gör det inte så ont. Så fort som det stängs av, ja då blir det gråt och helvetessmärtor i örat.
Jag vet inte, men spelen och TV verkar fungera mycket bättre än medicinen.
Tänk vad lite avledningsmanövrar kan göra.
 
Men nu får den där antibiotikan sätta igång och verka så vi får ordning på detta.
Sommarstugevistelsen till helgen blir inställd och jag får fundera på hur vi ska göra på sommarlovet med baderiet.
Mammasamvetet har fått sig en redig knäck nu.
.....igen.
Vad har jag gjort?
Jag är ingen bra mamma, bla, bla bla, det vanliga.
 
/Y

Skrivet den: 2014-04-18 Klockan: 01:17:34

Här är vâr sommarstuga

Hallâ där!
Long time no see.
Dagarna gâr här pâ pâskolovet i sommarstugan och jag har inte haft nâgot vettigt alls att skriva här.
Tiden gâr.





 
Nâgra läsare, däribland min egna mor, uttryckte en oro över vart jag hade gjort av skitungarna när jag, under en HEL dag, kunnat sjunka in i bokens magiska, själaläkande värld.
Var icke oroliga.
Jag ska berätta.
De är fortfarande här.
Skitungarna alltsâ.
 
Vâr sommarstuga, eller bungalow som det sâ fint heter fast jag kallar den för sommastuga eftersom vi bara har tillgâng till den över sommaren, ligger i ett omrâde med 35 andra "sommarstugor" eller bungalows.
Det är ett stängt omrâde med staket runt om och med poolen i mitten.
Det gâr varken att komma in eller ut om man inte har nyckel.
 
Just nu till pâsken har omrâdet fylts av alla pâsklovsfirande familjer som varit borta under vintern, samt pâsklovsfirande turister av olika nationalliteter som hyrt in sig här för en vecka eller fler. Här finns andra skitungar i olika âldrar.
Andra skitungar som mina skitungar leker med.
Hela dagarna.
 
Det pâminner mig lite om byn där jag själv kommer ifrân, där jag växte upp. Vi var en gäng ungar som lekte tillsammans och sprang fram och tillbaka mellan de olika husen och trädgârdarna. Dit, dit lusten föll pâ att springa just dâ.
Och mammorna kunde i lugn o ro sitta i trädgârden och dricka kaffe.
Eller stâ och stryka med ett öga i fönstret.
Eller vad de nu hade för sig pâ den tiden dâ det inte fanns Facebook ;)
 
Sâ det gâr ingen nöd pâ skitungarna här när Yohanna ligger i solstolen och läser deckare hela dagen.
De leker sommarlovs-liv och skapar de där härliga fria minnena som man ska ha frân barndomen, men som är sâ svârt att ge som förälder när man bor i storstaden och inte vâgar släppa ungarna mer än en meter utan uppsikt av oro för vad som nu händer sâ ofta i storstäder.
Eller pâ andra ställen ocksâ runt om i världen.
Pâ ALLT FÖR MÂNGA ställen runt om i världen.















 
Vi har det bra.
 
/Y

Skrivet den: 2014-03-27 Klockan: 00:13:55

Här laddar vi upp

....och försöker att slappna av på samma gång - det vankas FÖDELSEDAGSKALAS på lördag. Årets stora (en av två) evenemang i Familjen Kaos liv.
 
Förra årets kalas >>> (Guldklimp) & >>> (Lillskatt, som jag visst glömt bort att skriva något om...upps. Men vi HADE faktiskt ett i sommartugan för henne också.)
Och hur jag känner efteråt >>> & >>>.











Det är dags att sätta igång med förberedelserna. Idag skulle jag ha bakat tårtbottnarna när jag kom hem från jobb och kvällsrunda. 
Det blev inget. 
Inga ägg hemma. 
Upps!

Nu blir det till att köra både veckohandling, tårtbottnar OCH packning i morgon......natt. 

Jag försöker att inte stressa upp mig. Jag skulle så gärna vilja njuta av kalaset, jag också. 
Så i år, när vi faktiskt har lite MER resurser på grund av att jag jobbar, så ska jag faktiskt köra KÖPE-grejer så mycket det går. 

Jag vet. 
Jag skäms lite. 
Det är ju både dyrare, sämre och jag gör ju så bra själv. 
Men i år tänker jag försöka att inte bry mig. Jag ska prioritera min tid. Den är inte att leka med. Den finns inte i överflöd just nu. 

Jag förstår verkligen detta med städhjälp, färdigmat, catering osv. 
Folk har viktigare saker att göra än att pyssla.  
Det känns ledsamt. 
Väldigt kommersiellt. 
Köpa, köpa, köpa...
Men jag förstår. 
Jag är själv där nu. 

Det enda som jag inte vill rucka på är tårtan. 
Den vill jag göra. 
Om jag så ska tuppa av på kuppen. 
Jag gör ju så god. Och brukar få så mycket beröm. Stoltheten vill också ha sitt. 

Men så ska jag försöka ta det lugnt. 
Försöka att ha roligt. 
Njuta. 
Vi får se hur det går. 
Idag gick det åt skogen med planeringen. 

/Y

Skrivet den: 2014-03-23 Klockan: 14:12:42

Här firar vi GULDKLIMP 7 år idag

.....och jag sitter här och gapar som alltid, hur kan JAG ha en son på 7 år?
Hur gick detta till?
Jag slutar aldrig förundras över detta med tidens gång. När man var barn var ett år som en EVIGHET.
Nu har sju år gått som.......
....ja jag vet inte.
Jag har fortfarande inte fattat att jag fyllt 40, har fått två barn och än mindre att den äldste fyller SJU!!!!
 
 
 
 
 
Men ALEXANDER - min Guldklimp fyller 7 idag och det firar vi ju förståss.
Sånt SKA firas.
Visserligen bara med familjen. Nästa helg, när mormor och morfar kommit från Sverige ska vi köra STORT kalas i sommarstugan som vanligt.
Man kan ALDRIG fira för mycket ;)
 
Alexander.
Han är stabil.
Det är det som jag kommer på först, när jag tänker på en beskrivning av honom.
 
Alexander 7 år är stabil och trygg i sig själv. Han går genom livet med ett lugn och en säkerhet som jag avundas honom. Han är inte ofta rädd eller orolig.
Vi har varit hos doktorer, vi har varit och tagit prover, han har opererat sig. Han säger inte ett ljud.
Jag försöker att vara den trygga klippa han ska kunna luta sig mot och försöker förklara vad som ska ske och varför. Men inte alltid kan man det. Ibland blir det inte som man tror.
Han rubbas inte.
Han tappar inte konceptet.
Han anpassar sig.
Min hjälte.
 
Vid 7 år kan han nästan läsa felfritt, han skriver jättefint, kan både plussa och restera och har börjat med multiplikationstabellerna.
I skolan är de imponerade och helt förälskade i honom. Vilken kille, vad han kan, så trevlig, väluppfostrad och så villig att lära.
Jag är så stolt över honom.
 
Naturligtvis är det INTE så hemma, men jag har läst och jag känner att jag måste tro på att det SKA vara så.
Någonstans måste man få släppa på behärskningen.
Få slappna av.
 
Här hemma är det mest gråt och tandagnisslan. Helst vill han sitta i soffan och se på TV och spela sitt Nintendospel. När vi ska göra andra saker så blir det är jäkla liv.
Fast när vi väl kommit ut och är ute, ja då vill han inte gå in.
Mer om detta problem med spel får komma i ett separat inägg för det har vi kämpat med här hemma.
Men jag har provat det mesta och det fungarar inte.
Han blir snorförbannad.
Nu är jag inne på den teorin att han måste mogna för att lära sig behärska sig. Man FÅR bli arg, men man kan INTE bete sig på det där sättet som händer ibland.
Skrika, sparka, slänga saker omkring sig, bli helt från vettet.
Man MÅSTE lära sig att behärska sig.
Jag tror att det är en mognadsfråga.
Men vi kämpar på här hemma.
 
Tonårsfasoner har också börjat att uppträda. Vara stöddig, svara emot, spotta, strunta i saker som man VET man inte borde göra. Inte vilja gå till skolan, inte vilja hjälpa till osv.
Vi kämpar på med det också.
 
Annars så skulle man kunna tro att Guldklimpen var av samma stjärntecken som far sin.
Leo - lejon.
Jämn i humöret och blir nästan aldrig arg.
MEN när det väl smäller till, ja då smället det.
 
Äter bra, sover bra.
Vaknar aldrig om nätterna, vill INTE gå upp om om morgnarna på vardagarna och vill INTE sova på morgnarna om helgerna.
What?
Vad är detta?
Men jag kommer ihåg själv hur det var ;)
 
Mycket bråk om TV:n och spelen men å andra sidan kan han sitta i timmar inne på sitt rum och skriva och rita. Han ritar långa serier och hittar på samtal mellan rollfigurerna.
Han bygger med Lego och Play Mobil och det är biljakter och polisutryckningar om-vart-annat.
Mycket hopp och skutt, fake-ade slagsmål och tävlingar om att komma först, trycka på knappen först, öppna dörren först, skrämmas mest osv, med sin lillasyster hela tiden. Som till sin lillasysters stora förtvivlan alltid slutat med att han vinner.
Ibland när han kommer från skolan och har suttit still hela dagen så liknar han en studsboll som det riktigt sprutar gnistor om. Full av energi som han måste få utlopp för. Ibland kan det till och med vara riktigt svårt att bara sitta still när vi borstar tänderna. Man riktigt ser hur det rycker i kroppen av energi i honom.
 
Har har tappat 4 tänder och första framtanden är på G.
Cykla har vi inte börjat med än och heller inte med att knyta skorna. Men han fick en klocka i födelsedagspresent i morse så nu ska vi börja med klockan och försöka förstå detta med att tiden går, även fastän man inte vill. Och att det FINNS tider att passa.
 
Han har vuxit 6 cm under året och är nu 131 cm lång och väger runt 30 kg.
Stark som en oxe och stadig som en ek ;)
 

 
 


 
 
Min förstfödde, min Guldklimp, the one and only ALEXANDER.
Grattis på födelsedagen.
Mamma och pappa älskar dig mer än du någonsin kan förstå.
 
 
/Y

Skrivet den: 2014-03-21 Klockan: 14:05:06

Här undrar man ju verkligen

....när jag sitter ibland (ganska så ofta för att kalla det inland faktiskt) vid matbordet och ser mina skitungar äta sin mat med händerna, rapa, prutta och skratta överlyckliga över sånna saker. 
Är vi från samma familj?







När Lillskatten slår, bitts och drar sin bror i håret. När hon blir så arg att skrika rakt ut är det enda hon kommer på att göra. 

När Guldklimpen spottar på gatan och kletar snorkråkor på sänggaveln. När det roligaste han vet är att reta lillasyster så att hon gör just skriker rakt ut. 

Jag menar, de säjer ju att barn inte gör som föräldrarna säjer, utan som föräldrarna gör. 
Då kan vi ku, jag och Älsklingen inte vara riktigt kloka här. 
Vi borde ju inte få gå ut på gatorna. 
Vi borde ju spärras in. 

Eller så är det som jag tror, att det där är bara skitsnack och skitungar gör som skitungar vill. Och vi är hur normala som helst i den här familjen ;)

Hur som helst, det är fredag, det vankas helg. Och den här helgen vankas det födelsedagskalas gånger två. 
Lördag födelsedagskalas för en vän till Guldklimpen. 
Och söndag fyller Guldklimpen själv SJU år. 
Vart tog tiden vägen?

Men nu är det freeeeeedag. 
Vi ska bara överleva veckohandlingen ;)

/Y

Skrivet den: 2014-03-20 Klockan: 00:45:37

Här får man prioritera

...och det är inte det lättaste, när dygnets att timmar, veckans alla dagar, årets alla lediga stunder INTE räcker till för allt det som jag vill göra.





 
Sedan jag började jobba har jag gått upp SEX kilo.
Det blev ett riktigt skrämselskott i fredags när jag ställde mig på vågen.
Så här kan det inte fortsätta.
 
Men jag vet ju vad som är felet.
Bara inte hur jag ska rätta till det så att det blir bra.
 
Felet är att jag inte kommit ut på mina fettbrännarturen. En timme varge dag var det förrut. Nu går jag 20 minuter till jobbet och 20 minuter hem. DET är inte nog.
Förr gjorde jag plankan varge dag.
Det har inte blivit av nu.
Och ryggontet har kommit som ett brev på posten
Nu när jag varit tokstressad har jag tröst/hetts-ätit choklad och chips mitt på dagarna för att slappna av (fråga mig inte hur jag fick den ekvationen att gå ihop. Är choklad lugnande?)
Och på kvällarna när vi sjunkit ner i soffan och allt varit lugnt har vi unnat oss lite för mycket gott för att njuta.
 
Det är ju livet.
Livet ska njutas.
Men det funkar inte.
 
Så nu när eftermiddagsjobbet flyttat hem till mig >>>, så har jag fått lugnare kvällar och tänkte komma igång med att göra morgonrundorna till kvällsrundor i parken.
Det kan jag hinna med.
 
Men jag kommer inte att hinna hem för att hjälpa till med läxor eller för att natta ungarna...
 
Detta gissel med att prioritera rätt.
Man ska ju vara nöjd med sin kropp.
Spelar ingen roll om man inte är perfekt.
Men man ska vara nöjd.
Hur blir man det?
Jag skulle vilja bli lite fittare i kroppan. Lite fastare, lite mer vältränad, lite starkare. Inte ha ont i ryggen.
Vara nöjd.
Och då måste man träna något.
 
Men samtidigt så ska jag prioritera bort denna tiden när barnen är små. Prioritera bort att hjälpa till med läxor, läsa sagor, sjunga godnattvisor och nattning?
Är det värt det?
Eller är det bara en undanflykt för att INTE behöva motionera?
 
Alla dessa livets stora frågor.
 
/Y

Skrivet den: 2014-03-18 Klockan: 22:12:02

Här har allt gått bra

....på sedvanligt spanskt manér. Som vanligt så känns allt så himla konstigt. Hur tänker de egentligen, spanjorerna? Tänker de över huvud taget eller kör de bara på känsla?
Och vad är egentligen bäst? Känslor eller förnuft?





 
Men först.
Tack så jättemycket för all pepp och lugnande ord för oroliga mamma-hjärtan inför Guldklimpens operation. Vi är tillbaka i hemmats lugna vrå. Överlevda och nöjda. Allt gick bra.
Inte friktionsfritt, men i alla fall.



Nej tack till den här bilden igen....
.....på väldigt lång tid om jag får be. 


 
Operationen tog 15 minuter.
Vi var på sjukhuset i lite mer än TRE timmar.
Ekvationen haltar lite.
Men vi blev så himla trevligt bemötta. Alla var jättevänliga och kirurgen tog sig jättemycket tid att prata med oss och förklara och berätta. SÅNT uppskattar jag VERKLIGEN.
 
Men denna väntan.
I ett litet väntrum med 12 stolar fanns det TRE gånger så många personer som stolar som väntade.
Så går det till här.
12 som skulle opereras och resten var bara där som bihang (sällskap).
!?!
En pojke i Guldklimpens ålder var där med sin mamma, mormor, mammans väninna, sin storasyster och systerns väninna. Så kom pappan på slutet också.
Hur tänkte man då?
 
Svärmor ringde och frågade i går kväll om jag ville att hon skulle följa med oss till sjukhuset.
?
Varför?
För att hjälpa till.
Med vad då? Frågar jag mig. Vad kan det finns som jag behöver hjälp med i en sådan situation?
Saken är den att tar jag med mig svärmor (förutom det uppenbara att jag överbefolkar ett redan pyttelitet väntrum) så blir det MER jobb för mig än hjälp. Jag måste förutom Guldklimpen även hålla ordning på virrig svärmor som kommer att ojja sig så högt och ljudligt inför alla att man kommer att tro att det är hon som ska opereras och det MINST för en hjärttransplantation.
Jag tackar för erbjudandet men avstår. Jag förstår att hon ville följa med av ren och skär nyfikenhet, men hon får vänta ;)
Nej tack!
 
Men vi är hemma. Det gick bra. Och kirurgen hade hittat en massa "skräp" innanför trumhinnan som säkerligen försämtat hörseln.
Det är borta nu och allt borde bli mycket bättre nu.
Dock INGET bad på HELA sommaren.
Hur ska det gå??????
Sommarstugan, stranden, poolen, hur ska man överleva när det är 40 grader ute om man inte får bada.
Hjälp vilken gråt och tandagnisslan det kommer att bli.
 
Vi får ta en dag i taget här.
Idag har vi överlevt detta.
Tack för det.
 
/Y






 
PS Varit ute på min ANDRA fettbrännartur efter kvällsjobbet denna veckan. Det är ingen hejd på mig vad jag är duktig ;) Det tackar vi för också. DS

Skrivet den: 2014-03-17 Klockan: 23:52:45

Här är det lite oroligt

....ja ni får förlåta mig nu, men jag har tankarna på lite annat håll. 
I morgon opereras Guldklimpen och jag har lite svårt att tänka på något annat. 







Visserligen bara ett litet ingrepp. Och en alldeles vanlig operation. 
Han ska få rör i sina öron. 
Men vi ska till sjukhuset och han ska sövas och sånt är inte vardagsmat. 
Jag känner mig lite orolig i hjärtat. 

Tänk om.....

Inte tänka så, beordrar jag mig själv och sopar tankarna under mattan. Men lyckas inte helt. 
Eller också så lyckas jag lite FÖR mycket för jag har glömt bort vart vi ska i morgon flera gånger under dagen. 
Snacka om att stoppa huvudet i sanden. 

Efter så många öroninflammationer så har hörseln inte återhämtat sig som den ska. Enligt örondoktorn så finns det vätska i öronen som behöver ventileras ut. 
Det är allt. 
Enligt doktorn. 

Men jag ska inte jobba i morgon, jag ska sitta på sjukhuset och vänta, och det känns konstigt. 
Vi får se hur det går. 

/Y



Skrivet den: 2014-02-06 Klockan: 01:00:58

Här funderas det på barndomen

...för det är helt klart att ens perspektiv förändrats med tiden och erfareheterna. Det som kändes på ett sätt då, känns på ett helt annat sätt nu.








Slum möter lyx i Las Palmas.  
Och vårkänslor idag. Något med det där ljuset. 









En lite pojke spydde utanför skolan idag.
Jag torkade hans mun och händer med mina våtservetter som jag ALLTID har med mig. (Finns inget viktigare i handväskan för småbarnsföräldrar. Kan användas till allt.) Hans storebror gick därifrån. Tyckte att det kändes pinsamt när lillebror spydde så där inför folk.
 
Det fanns ingen av deras föräldrar där.
 
En mamma sa sedan till mig att barnen bodde grannar med henne och hon sett dem springa ut från huset och springa upp till skolan med andan i halsen.
Inte konstigt att den lille killen spytt upp frukosten när han kommit fram.
Eller frukost och frukost. Det som kom upp var antingen drickyoghurt eller välling. Ingenting annat i magen. Inför en hel dag i skolan.
 
Ni ser.
Jag vet inget om dessa barn eller deras familjesituation, men fantasin har redan skenat iväg med mig.
Jag ser famför mig en familj, eller en ensamstående förälder, som måste gå iväg och jobba på morgonen och som inte har någon som kan ta barnen till skolan. Utan blir tvungen att låta en 4- och en 8-åring gå själva.
Kanske är de fattiga och har inte något att äta till frukost.
 
Eller så ligger föräldrarna bakfulla hemma och har inte orkat gå upp för att ta barnen till skolan. Ej heller idits att ge dem mat.
 
Eller något helt annat.
Vad vet jag.
 
Saken är den att det finns så himla många barn där ute som far illa och som har det svårt. Mycket svårare än vad jag och mina syskon någonsin haft det.
ÄNDÅ så klagade vi på våra föräldrar och tyckte att vi haft en "FÖRFÄRLIG" barndom.
Vi hade inte en aning om vad vi snackade om.
 
Nu vet jag bättre.
....lite i alla fall.
NU är det så dags.
 
*Tacksamhet*
 
/Y

Skrivet den: 2014-01-30 Klockan: 00:52:51

Här börjas det nu

...och nu gäller det VERKLIGEN att hålla tungan rätt i munnen.
 
De små änglarna har varit i farten igen.


 
 



 
I kväll kom jag hem från jobbet i tid för att vara med om tandborstningen och få höra om det senaste samtalsämnet från badningen av skitungarna:
MINA BRÖST!?!
 
Lillskatten hade helt plötsligt, och från ingenstans, frågat rakt ut från badkaret under kvällens tvagning:
- Pappa, när kommer mina bröst att börja växa och bli stora?
VA!
Hon är ju bara TRE år. Ska det redan börja.
 
- Ja så där stora som mamma har, hade Guldklimpen raskt fyllt i, och så hade de haft en riktigt rolig stund talandes och imiterandes mina STORA tuttar.
Älsklingen hade skrattad gott och lyckats undvika nån form av svar genom att härma mamma med sina stora bröst.
 
Ha ha ha *ironi*
 
Tur att de kan ha kul.....på min bekostnad ;)
 
Nej men vi skrattade gott åt detta vid tandborstningen och så kom vi raskt in på det där med bröstmjölk och vart bebisar kommer ifrån och då var det dags för avledningsmanövern igen.
Fast den kan man inte köra med för all framtid, det VET jag.
 
Fast sedan ville inte Lillskatten, som hade somnat i bilen när de lämnade av mig vid eftermidagsjobbet, somna förens efter klockan tio ikväll. Utan en massa spring och bråk när vi skulle slappa och ha det skönt. Så då var det trevligt att ha det lite plus på skrattkontot sedan tidigare, för kvällen blev allt annat än trevlig.
 
Och vilken rolig dag vi kommer få i morgon.
Speciellt när jag ska väcka henne i morgon bitti. Eller när vi kommer hem från skolan och måste äta och skynda oss i väg till svenska kursen.
Jag ser VERKLIGEN fram emot det.
 
/Y

Skrivet den: 2014-01-26 Klockan: 00:18:12

Här kommer mitt bästa party-trick

....som är sötstarka kycklinglår/vingar. Och DET har vi ätit idag. (Det var ju lite osäkert igår när jag gjorde veckomatsedeln och hade lite tillfälligt hjärnsläpp). 







Ja nu var det länge sedan jag talade om mat här så nu ska ni få mitt bästa party-trick. Varje gång jag gör dessa så blir gästerna som tokiga och det brukar inte bli nått kvar till dagen efter. 

Idag tex åt Guldklimpen TIO stycken och var lite lätt illamående efteråt. 
Lillskatten däremot tyckte de var JÄTTEÄCKLIGA och åt inte någon. 
Så det jämnade liksom ut sig...

Yohannas SÖTSTARKA kycklinglår/vingar. 

-påsar med frysta lår el. vingar. 
-tina, torka av och blanda med:
Sweetchilisås, honung och pressad vitlök. 
-låt marinera så mycket som du har tid med. 
-grilla i ugnen 220 grader ca 30 minuter 





















Smaklig måltid och kom ihåg, de är jättegoda. Man KAN bli beroende 😄

/Y


Skrivet den: 2014-01-18 Klockan: 16:12:00

Här blev jag förstådd alt. tankeläst

.....när det ringde i mobilen mitt under svärmorslunchen, och min väninna frågade:
 
- Du ska väl ut och veckohandla nu? (Ja man är ju väldigt förutsägbar, men jag gillar mina rutiner och veckohandlingen är bättre att klara av på fredagseftermiddagen när vi KAN och inte på lördagsförmiddagen när vi inte VILL).
 
Så.
 
- Ja, blev mitt svar.
 
Kom över med ungarna hit så kan de leka med Lukas medans ni handlar i lugn och ro. Så kan ni komma hit sen när ni fått in allt i skåp och lådor.
 
Och när vi kom hem till väninnan, efter avklarad veckohandlingen, inte på lång tid avverkad under lugn och ro och under trevligt småpratande, till och med personalen i mataffären var förundrade över hur lugnt det var där den fredagen ;), så fick vi middag och vin.
 
 
 


Och Älsklingen kom hem med en bukett. Han lyckas också ibland. 
❤️
 
 


 
 
Vad ska man säga?
 
"It takes a parent to know what another parent needs.....en fredag"
 
/Y
 
 
PS Idag lördag har vi börjat med sovmorgon, jordgubbsfrukost och nu väntar julgranen på att få bli omhändertagen. It´s now or never ;) DS
 
 

Skrivet den: 2014-01-03 Klockan: 00:35:04

Här firade vi naturligtvis in det nya året

...år 2014, på VÅRT sätt ;)
 
 
 
 
En väninna skrev på Facebook på nyårsaftonen:
"Firar nyårsafton i mysbyxor istället för festblåsa. Mellansonen har kräkts. Äldsta sonen är avundsjuk för att lillebror är sjuk. Yngsta sonen har äntligen somnat efter att ha skrikit hysteriskt av övertrötthet. Själv kommer jag antagligen att slockna långt innan tolvslaget. Gott nytt år från småbarnsträsket!"
 
Jag skrattade (ja, jag VET att man inte ska men det kändes så skönt på något sätt att det är inte bara jag som har det bråkigt i mitt liv när allt ska vara så perfekt) högt inom mig själv och skrev tillbaka:
"Här firade vi i festblåsa och med 5-stjärnig mat, det var inte mindre gnälligt, övertrött eller bråkigt för det. Gott nytt år från ett annat småbarnsträsk."
 
Men så går det till hemma hos oss.
Att man aldrig lär sig.
 
 
 
 
Alla var uppklädda till tänderna. Älsklingen hade till och med blivit så inspirerad att galastassen tagits fram, och fick som belöning DEFINITIVT följa med mig hem efter den festen.
Wow!
Jag är vääääldigt svag för herrar (och småpojkar också för den delen) i skjorta med slips/fluga ;)
Mer sånt i mitt liv.
 
Jag blev också festinspirerad och fick på mig mitt röda läppa som bara ligger i skåpet och samlar damm. Det kan ALDRIG bli för mycket glitter och glamour ;) Och Lillskatten fick på sig hela prinsessoutfitten för att matcha övriga familjen.
Maten blev superb och skötte sig alldeles utmärkt.
 
ÄNDÅ sket sig nyårsfesten!
 
Jag vet inte riktigt vad det är med oss. När det verkligen ska njutas, då går allt åt skogen. Det är som förgjort.
Det var väl en kombination av övertrötthet eftersom festen inte körde igång förens låååångt efter skitungarnas läggdags, stress, hunger och den allmäna feststämningen som automatiskt gör att ungar får nått i kroppen och absolut inte vill varken äta eller sitta still.
Än mindre låter några andra få det heller.
 
Men vi överlevde.
 
Ungarna fick på sig pyjamasarna mitt i middagen men blev på något mystiskt sätt bara mer pigga av det, vi fick äta på något ännu mer mystiskt sätt, fast utan att njuta och så skålade vi in året i cider eftersom jag glömt att lägga skumpa på kylning.
Fast cider är nog godare...
Så klämde vi i oss vindruvorna till 12-slaget, pussades och kramades, hivade ungarna i säng och så dog jag och Älsklingen krasch bom bang i soffan. Det hjälpte inte att han satt på sig flugan.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nyårstankarna och löftena och återblickarna får vi ta i morgon.
Det är fredag.....igen.
Och långhelg.
Trettondagen och stora julaftonen här väntar på måndag.
 
/Y
 



RSS 2.0