Skrivet den: 2015-03-25 Klockan: 13:55:00

Alexander 8 år

....och det är inte förens jag går igenom korten från det gågna året, som jag egentligen inser hur lång tid som förflutit och vad mycket vi har gjort.
Och hur STOR Guldklimpen egentligen blivit.
Han är ju fortfarande min lilla klimp.
....i mina ögon.
 
 
 
 
Det är onsdag (två dagar kvar till påsklov!!!), tre dagar sedan hans födelsedag, Alexander är fortfarande hemma efter feber-sjukan som han haft, men idag har han bara 38 grader och är piggare.
Och det är SVINKALLT och blåsigt, med vissa inslag av regn, i Las Palmas.
Jag tar tillbaka ALLT om att våren och värmen hade kommit hit.
 
Alexander åtta år ja.
Min lille (store) kille.
Jag läser vad jag skrev förra året >>> och det stämmer in ganska så bra på detta året också.
- Det har tappats flera tänder, dock bara 4 nya, till allmän förtvivlan här hemma.
- Det har blivit lite bättre med data-spels-humöret. Håller man fast vid regler, konsekvenser och agerande så ger det tydligen utdelning ;) (peppar, peppar ta i trä).
- Regler accepteras ganska så bra, fast bryts också i skydd när ingen ser. Det är väl så det ska vara antar jag.
- Han tror fortfarande på Tomten och Tandfeen (tror jag i alla fall för han har inte sagt något). Något som Lillasyster vid 4 års ålder redan insett inte riktigt är som de vuxna säger.
 
Och det kanske sammanfattar Alexander lite: han är lite oskyldig, lite naiv, gör som man säger, tror på det man säger. En kalasbra egenskap som värderas högt, MEN som också kan bli hans största svaghet här i livet.
Precis som hos mig.
Vi vill ofta andra så väl att vi många gånger själva råkar illa ut och blir utnyttjade.
Men till skillnad från mig så är Alexander mycket starkare och stabilare i sig själv. Han tar inte så illa upp när andra skrattar åt honom. Han bryr sig inte så mycket. Han kör sitt race. Påminner mig lite om Tjuren Ferdinand nu när jag tänker efter.
 
Jag vet inte riktigt hur jag gjort, eller OM det är jag som gjort det, men självsäkerheten finns där hos honom och han kommer att bli en klippa när han blir vuxen. Det känner jag på mig.
Det ville jag verkligen ge mina barn, en trygghet i dem själva att de tror på sig och inte bryr sig så mycket om vad andra tisslar om.
Att de vet att de är bra.
Att de vet vad som är rätt.
Och att de har en styrka att gå emot strömmen om det är det som de känner att de måste.
 
Alexander har till exempel börjat på dans.
Det var ju dags att leta reda på en fysisk fritidsaktivitet åt honom. Han har ju svenskan som han går på, men det behövdes också något fysiskt.
Det räcker inte med att komma hem efter skolan och vara här hemma och vänta på att allt ska bli klart med tvätt och stryk och plock och fan och hans moster som ska göras här hemma innan vi kan gå ut i parken. OM vi hinner gå till parken.
 
Det blir en massa fläng fram och tillbaka när allt ska klaffa. Och visst blir det en extra utgift, dock inte så farligt som jag trodde. Men det funkar så bra nu och han tycker att det är så roligt.
BRA!
Pappa ville ju att han skulle börja spela fotboll, hey vi är ju i Spanien, går inte att undvikas. Men jag såg att han gillade att dansa och han var helt med på noterna när vi letade upp en kurs åt honom.
Visst är det svårt för en kille som aldrig "fått" dansa innan. Men bara viljan och glädjen finns där, och så övar vi lite hemma när det finns tid, så ser det lovande ut.
Han har bestämt att han ska bli showman ;)
 
Jag har hört att han blivit retad i skolan för dansen (av de tuffa fotbollsspelande killarna) men det bryr honom inte. Vi har talat om detta han och jag och jag försöker säga att han inte ska bry sig, att det är viktigt att göra det man själv vill och att det är DE killarna som KAN dansa, som alla tjejer vill ha ;)
Och det är tydligen inte så roligt att reta någon som inte blir vare sig arg eller ledsen, verkar det som.
 
Det är fortfarande jätteroligt med kiss och bajs här hemma. Jisses! När ska det ta slut.
Men också mognare grejer som att läsa egna böcker och FÖR lillasyster. Skriva egna historier. Och bygga upp stora städer av LEGO.
 
Det går fortfarande bra för honom i skolan och han är en av de bästa i sin klass. Läser och skriver jättebra. Räknar lite sämre och håller på att lära sig engelska.
Hoppas verkligen att skollusten håller i sig men jag börjar få lite ångest för, hur i hela friden, man gör när tonårs-uttråket kommer. Jag kommer ju ihåg hur det var.
 
Och en ny epok har inletts.
Alexander har varit själv hemma ;)
Nu när han varit sjuk har han varit själv hemma medans jag gått och lämnat Irma i skolan.
Det är stort.
Både för han och mig.
 
Och så detta med lillasyster.
Att det är så himla roligt att reta henne.
Reta, reta, reta och rätta och säga att hon har fel. Visa att han är stor och kan mer saker.
Det tar aldrig slut.
.....fast jag kommer ihåg detta också.
JAG är ju storasyster och den som har vetat bäst och hela tiden velat tala om det.
Så är det ju ;)
Och lillasyster, vårt lilla åskväder, går igång på 100 cylindrar.
Jämt!
Var 5:e minut.
Världskrig.
 
Hå hå ja ja.
 Man vet att man levet.
 
ÅTTA år - Min Guldklimp, min förstfödde, The One and only ALEXANDER.
 
Grattis!
Mamma är så stolt över dig.
 
/Y

Skrivet den: 2015-03-23 Klockan: 13:29:27

Här firar vi en åttaåring i dag

....eller firar och firar, han ligger sjuk i sängen och vi äter tårta. 










Inte varje dag man får äta tårta till frukost. 






Alexander, alias Guldklimpen fyller åtta år i år idag och är hemma och är sjuk. 
Vi skulle ha firat födelsedag igår men vi fick ställa in det och tårtan blev kvar i kylskåpet. 

Vi får festa en annan dag och får fira lite lugnt i dag. 
Tårtan måste ju ätas upp. 

Alexander ja, han är stor nu, snart tonåring. Han kommer att bli någons drömprins en dag. Det är jag säker på. 
Men det återkommer jag till. 
Nu ska vi äta tårta.
.....och jobba. 

/Y

Skrivet den: 2015-02-27 Klockan: 13:56:24

#FUCK CANCER#

Fick precis veta att det inte gick längre. 
Ta hand om er och håll era nära och kära hårt. 

En liten ängel kom. 
Log och vände om. 

......jag HATAR den dikten. 



• • • • • •

Fredag!
 
#TGIF
 
Jag satt och skvallersurfade på Facebook och åt min arbetslöshetsfrukost.
I lugn och ro.
Vad skulle jag gnälla om idag på bloggen?




 
Pang!
Rakt i nyllet.
Och jag klarar inte av sånt här. Och ändå är det ju så viktigt att JUST klara av det och försöka göra någonting åt det.
 
Jag trillade rakt in på denna sidan >>>
En tjej som, precis som jag trillat över historien om lilla Junis 6 månader som fått komma hem från sjukhuset för att DÖ i lugn och ro tillsammans med sina näraste och käraste.
I cancer!
Herre Gud vad allt annat känns trivialt just nu.
Mammans Instagram berättar allt #fr0kenflink (en nolla i froken) >>>




 
Familjens näraste och käraste sitter och pärlar armband för att samla in pengar till Barncancerfonden och för att stödja familjen. >>>
Jag brukar inte göra sånt här annars, men jag klickade hem SEX stycken armband på en gång.
Ett till MAMMA & PAPPA.
Ett till syster EMMA.
Ett till syster SARA.
Och TRE till mig för att påminna mig om oss och våra TVÅ "skitungar" som jag haft sån tur att få (peppar, peppar ta i trä, vitlök och klipp i sten för att vara på den säkra sidan).
Ta vara på det ni har och känn KÄRLEK.




Sök på #junisbandet

 
Jag kan bara uppmana er att sprida och hjälpa så gott ni kan >>>.
 
Och där blev den fredagen inte som jag hade tänkt.
Men vad har jag att gnälla om....
 
 
/Y
 
PS Håller er informerade om när armbanden kommer. DS

Skrivet den: 2014-12-31 Klockan: 17:45:25

Här förbereder vi oss för ett nytt år

.....och jag blir VERKLIGEN superimponerad när jag kikar på besöksstatistiken på bloggen och inser att det är jättemånga som kikar in här, dag efter dag, fastän jag skött den jättedåligt på sista tiden.
Tack!




 
I en veckas tid har jag försökt satt mig ner här för att berätta vad det var som hände i jul, vad som fortfarande händer och hur vi har det.
Men det går inte.
Det känns för svårt.
Jag vet inte vart jag ska börja.
 
Det var en släng av super-överdjävlig-"värreänPMS"-4-års-trots-kris.
Jag vet inte vad som utlöste det hela.
Jag vet inte vad det beror på.
Jag vet inte hur jag ska hantera det.
 
Jag har gråtit så mycket.
Hela julen.
Vi har bråkat, skrikit och betett oss hemskt.
Familjen har varit mer slittrad än någonsin och vi har inte ens haft varandra.
Alla har varit involverade och varit ledsna.
Det har blivit FÖR mycket.
Och det känns mig övermäktigt att berätta om det just nu.
 
...kanske lite längre fram

 
Men idag vill jag vara glad(are).
Idag vill jag känna hopp inför en ny tid, ett nytt år, nya oskrivna dagar då man kan göra ALLT bättre och bra.
Hopp!
Det är väl det som nyår är.
 
Så vi laddar upp här inför kvällens familjekalas.
Jag känner ingen stress.......
.....över det organisatoriska.
Det blir som det blir.
Jag är mycket mer orolig och stressad över det familiäriska (4-års-trotset), hur det ska gå.
Det får väl bli som det blir med det också.
Idag vill jag sitta ner med god mat och sällskap, glittra med ögonen och känna FRID.
 
Och detsamma önskar jag er också.
Frid.
Frid i hjärta och sinne.
Och hopp inför 2015.




 
 
GOTT NYTT 2015!
jag återkommer....
 
 
/Y

Skrivet den: 2014-12-24 Klockan: 12:57:00

Här är det jusltök och tårar

....efter att jag läst polisens inlägg på Facebook om  hur de får hämta en ensam och rädd flicka som sitter i hallen och gråter för att hennes föräldrar är fulla och bråkar. Och julens förväntningar gått om intet.
Visst är det hemskt att en del barn har det så...
 
 


 
Men tänk om det är mamman som sitter i hallen och gråter och är rädd.
....för sina barn.
....för julen.
....för att förväntningarna gått i kras.
 
Ursäkta att jag kommer här med mina depparhistorier mitt i julskinkan och familjeidyllen.
Men här är det inte alls roligt idag.
 
Men precis som Emil i Lönnebergas mamma så hoppas jag att genom att skriva ner mina tankar och historier så kommer de inte längre att vara så hemska. Och genom att bevara dem inför framtiden så kanske de kan hjälpa någon annan.
Även om jag INTE har några svar på något att komma med.
 
Jag försöker justöka här hemma och undvika att gå upp i limningarna medans terroristerna härjar här hemma.
Jag fyller på allt eftersom tankarna kommer.
 
9:30
Otrolig sovmorgon i alla fall.
Lillskatten-terroristen verkar verkligen ha varit utmattad. Vi kan väl i alla fall hoppas på att det kan vara en av anledningarna till att hon varit så överdjävlig på sista tiden.
 
Laxen gravade jag in förra veckan - Hejja Yohanna!, så den ligger i kylskåpet och väntar. Redan färdig.
DOCK! fanns det ingen dill, så jag fick grava med koriander.
Eller det FANNS dill. På det superstora-långtbort-shoppingcentrumen med aslånga köer. Jag sket i det. Koriander gick ju bra på midsommar. Dillen i den svindyra gravlaxsåsen från IKEA får räcka.




 
 
 


 
 
* * * * * * * * * * * * *
MEN!
Jag funderar på att göra det allra hemskaste mot mina barn här på julafton.
Avboka Tomten.
Eller jag tror i alla fall att Tomten kommer att ha ett allvarligt snack med terroristerna och att julklapparna kommer att bli konfiskerade på obestämd framtid.
Får man göra så?



21:30
Nej nu skiter jag i detta med att deppa. Nu tar jag jul. 
Tre av fyra är finklädda och glada i alla fall. 

GOD JUL!!!!

....från Familjen Kaos. 






 
/Y

Skrivet den: 2014-12-24 Klockan: 02:09:30

Här är endast Yohanna vaken

....på uppesittarkvällen som blev en paketinslagarkväll. 

Jag sitter och gör en lista på vad jag vill göra i morgon så att jag ska kunna sova. 
Bättre att ha tankarna på pränt med ordning och reda än att de flyger kring i skallen och oroar mig. 







Julstämningen vill inte riktigt infinna sig. 
Jag tänker INTE önska God Jul från oss än. För i morgon jobbar Älsklingen och det är vanlig dag för oss tills han kommer hem och vi får ta julafton. 

Jag saknar de svenska jularna. De var så mycket MER. 
Här är det bara ett par futtiga timmar på julaftonskvällen. 
POFF!
Säger det och så är det över. 
Jag hinner aldrig riktigt njuta. 








Och så har vi haft det riktigt bråkigt hemma hos oss på sista tiden. 
Riktigt bråkigt. 
Otrevligt bråkigt. 
Tonårsbråk, fast i 4-års-åldern. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det och det gör mig ledsen. 
Det gör mig rädd för att vi kommer att få en riktigt otrevlig jul. 

Men just nu är allt lugnt och skönt...







Förra veckan var jobbig. 
Jag blev dyngförkyld efter Lucia. 
Stress och nerver. 
Farliga saker det ;)
Så jag har inte riktigt kommit ikapp i julstämningen än. 

Försjuttsingen vad mycket gnäll och depp det blev nu. 
Det är bara för att alla ligger och sover utom jag. 
Och inte nån glögg heller har jag tatt mig. 
Ha ha, gå och lägg dig Yohanna!

Återkommer med julhälsning från Familjen Kaos. 
Ha det så trevligt i morgon tills dess. 

/Y

Skrivet den: 2014-12-09 Klockan: 23:51:07

Här har man fått en specialleverans

....när eleverna som turistat i Sverige ställde en hel burk med smågodis på katedern i morse. 

....forna tiders röda äpple. 
Och fungerar lika bra. 






Kan ni fatta att de kom ihåg sin gamla lärarinna. 
Det hade jag verkligen inte trott. 
Hoppats på, ja. 
Men inte förväntat mig. 

Det var nära att jag började böla där på stört. Så glad blev jag. 

Ville bara berätta det. 

Jag är lite splittrad just nu. 
Läst just på fejjan att jag håller på att bli moster. 
Tänk att man ska behöva bli informerad om sådant på fejjan. 
Nästan så att jag började böla för andra gången idag. 

Skickade undran till mamma och fick det bekräftat. 
Det är ju förjäkligt detta med att vara utvandrad. Helt avskild från händelsernas centrum. 

Så jag har tankarna på annat håll just nu. 

God natt!

/Y

PS lugn, bara lugna. Det kommer mer Sverigerapporter. Eleverna har fått i läxa att skriva om sina upplevelser. Fler frågor? DS

Skrivet den: 2014-12-05 Klockan: 00:33:18

Här ska det vinnas

...har vi beslutat här hemma efter att fått nys om en tävling där man kan vinna gratis inträde till VÅR Angry-Birds-Park här på Gran Canaria.
 
 
 
 
Ja, timmen är sen och jag har inte fått någon rapport än från mina Sverige-turister som skulle vara på jazz-klubb ikväll.
Jag hoppas att de inte kommit bort sig, för planet hem till Gran Canaria går i morgon.
En vecka har förflutit.
 
Istället ska jag berätta om något fint jag fått vara med om ikväll.
Att måla...
 
För ett tag sedan fick jag reda på att man kunde vinna biljetter, inne hos Meekatt, till Angry Birds-parken här i Puerto Rico där vi har vår sommarstuga.
Där har vi ju varit ett par gånger.
Alltid lika roligt och uppskattad av ungarna.
Men det är ju inte gratis att gå in där.
Inte som på Lek-och Buslandet hemma i Örebro. Där alla vuxna går in gratis i barns sällskap.
Åh nej då.
Långt ifrån.
 
Så vinna en tävling skulle ju sitta fint.
Vi ska ju dit i sommar igen.
Det kan jag ju hoppa upp och sätta mig på.
 
Så då skulle vi tävla hade jag tänkt.
Men tiden går och jag kommer inte till skott.
Det är så himla mycket som ska göras och på något sätt så hamnar det där som inte är kniven-på-strupen längst nere i to-do-högen.
Som att läsa godnatt-sagor om kvällarna.
Lära ut hur man knyter rosett på skosnörena.
Laga frukost tillsammans.
Ligga i sängen och gosa (fast just DET är vi ganska bra på om lördagsmornarna).
Städa det där skåpet, eller BAKOM det där skåpet i köket......JA det är nödvändigt ;)
Leka med de där Barbysarna.
Ja sånt där som ska bli fina familjeminnen tillsammans.
 
Men ikväll kom jag till skott.
Ikväll tog jag mig i kragen.
Guldklimpen och jag satte oss ner och ritade det där tävlingsbidraget och det blev så jäkla bra.
Och vi hade det så trevligt.
Efteråt, när jag nattade honom, sa Guldklimpen:
- Du mamma, vi borde pyssla lite oftare tillsammans.
Och det var ju som att vrida om en kniv i hjärtat på mig. För visst, jag VET ju att vi borde göra sånt där lite mer ofta.
 
Jag vet ju....









 
Passa på och ta tillfället i akt ni också till att rita med era små.
Och speciellt om ni ska till Gran Canaria.
 
....fast ni behöver väl inte skicka in era bidrag.
Jag menar, då blir det ju mindre chans för oss ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-09-09 Klockan: 08:52:23

Här har vi varit på relax

....när vi i söndags åkte iväg på Älsklingens födelsedagspresent, SPA med hans jobbarkompisar. 






Igår var det helgdag här. 
Älsklingen har fortfarande semester. 
Skolorna börjar idag. 
Och vi mjukstartar här. 
Jag försöker att hålla stressen borta. 

Första veckan på jobbet var hemsk. 
Hemsk så att säga att den var jättestressig. Flänga hit och dit med ungarna som fortfarande hade sommarlov. Försöka hinna allt och inte komma försent. 
Jag gick på högtryck. 
Jag tror inte ens att jag sov när jag sov på nätterna. 

Förra veckan var lugnare. 
Denna veckan är också lugn. 
Nästa så börjar helvetet när Älsklingen börjar jobba och ungarna ska till skolan. 

Jag är lite orolig. 
Jag tycker inte om att pressa mig till det yttersta. 
Jag har märkt att när jag är trött, och då menar jag inte sömnig utan utmattad, ja då förändras hela jag. 

Jag får nån konstig känsla av att leva nån typ av mardrömsliv. Tappar hoppet. Blir negativ och ledsen. 
Får det svårt med att se meningen med livet. 
Jag tycker inte om den stämningen. 
Jag aktar mig för att komma dit. 

Förra veckan var det nära....

Därför var det så skönt att vi kunde åka iväg på den hör SPA-upplevelsen hela söndagen. 
En hel dag bara med att tänka på dig själv och njuta. 
Guld värt. 
Även om jag bara somnade hela tiden. 
En annan sak med att vara nära den farliga gränsen. När jag väl slappnar av så somnar jag överallt. 
Men det får vara så. 
Jag tror att det är kroppens sätt att återhämta sig och samla krafter. 

Men vi var på SPA - Krabi SPA, Paradise Hotels Calimera i Maapslomas. 
Först relax-avdelning och sedan all-inclusive-häng vid poolen. 






















































































En dag att minnas. 
En dag att lägga till förrådet av karameller i hjärtat att ta fram när det blir jobbigt. 

/Y

Skrivet den: 2014-09-05 Klockan: 09:17:12

Här fick jag sitta bredvid och titta på

....när Älsklingen tog ungarna till stranden igår medans jag jobbade. 








Älsklingen har semester nu och är hemma med skitungarna medans jag jobbar. 
Det är UNDERBART. 
Livet har lugnat ner sig lite och jag behöver inte flänga och stressa fram och tillbaka så. 
Jag kan ta det lite lugnt. 

Men å andra sidan är det fördjäkligt. 

De är hemma och roar sig medans jag sliter som ett djur inne i skolrummet. 

Igår tog han dem till stranden och jag fick foto-rapport på whatsappen med jämna mellanrum. 
Jag som har gått här och väntat hela sommaren på att det ska bli fint väder för att ta dem dit. Och så blir det kanonväder NU när jag jobbar. 

Det är alltid så ;)

Det har varit molnigt och mulet i Las Palmas hela juni, juli och augusti. Nu, när skolorna ska börja nästa vecka smäller det till och blir strålande sol från klarblå himmel. Och jag kan slå vad om att vi får högsommar nu i september och oktober här i Las Palmas. 
Så var det förra året också. 

Så ska ni semestra i Las Palmas och vill ha sol-och-badväder, så är chanserna störst i september och oktober. 
När skolorna börjat och folk börjat jobba igen efter semestern. 
Fast då blir det ju lugnast på stranden också. 













Så jag fick rapport från en perfekt semesterdag från Familjen Kaos igår. Fast utan mig. 
Och jag jan inte låta bli att bli lite avis och undra om de MÅSTE ha så förbaskat kul utan mig ;)

/Y

Skrivet den: 2014-08-23 Klockan: 00:28:42

Här får man lära sig om hur man inte blir våldtagen

....och jag kan inte hjälpa att jag tycker att det är att börja HELT i fel ände. 






Jag hann inte sätta mig in så mycket i ämnet, men troligtvis var det så att Spanien gått ut med ett gäng råd och tips till kvinnorna här om hur man ska bete sig för att INTE bli våldtagen. 

Ett av dem var visst att dra för gardinerna i hemmet så att ingen potentiell våldtäktsman skulle kunna bli provocerad och få för sig att bryta sig in och våldta personen i fråga. 

VA!

Är inte det lite som att säga åt parkerna att inte se så inbjudande ut för att hundarna inte ska skita i dem, eller rättare sagt att hundägarna inte ska låta dem. 
Vart ligger egentligen ansvaret?







Bilden från en kampagn i England:
1. Lägg inte droger i kvinnors drycker. 

2. Om du ser en kvinna som är ute och går själv, låt henne vara ifred. 

3. Om du stannar för att hjälpa en kvinna vars bil hat gått sönder, kom ihåg att inte våldta henne. 

4. Om du befinner dig i en hiss och det stiger in en kvinna, våldta henne inte. 

5. Bryt dig aldrig in i en kvinnas hus via fönstret eller en olåst dörr. Hoppa inte på henne. Våldta henne inte v

6. Be dina vänner om hjälp!
Om du är oförmögen att hålla dig ifrån att hoppa på folk, be en vän att gå med dig när du är på allmänna platser. 

7. Glöm inte:
Det är inte sex om du gör det med någon som sover eller är medvetslös. - det är en våldtäkt!

8. Ha alltid en visselpipa med dig om du är orolig för att du kommer att attackera någon av en olyckshändelse. Du kan ge den till den personen som du är tillsammans med gör att den ska kunna kalla på hjälp. 

9. Glöm inte: ärlighet är den bästa inställningen. 
Om du har intensionen att ha sex med din date, oavsett om hon vill det eller inte, berätta direkt för henne att det finns en stor risk för att du kommer att våldta henne. Om du inte berättar det för henne kan hon ta det som att du inte har några planer på att våldta henne och oförberett känna sig trygg. 

10. Våldta inte. 

Vad sägs om kemisk kastering ( heter det så för kvinnor också?) på direkten?

Denna skylt är ju så hejdlöst roligt, just för att det är så tragiskt att det är absurt. 
Vad är det för värld som vi lever i?

/Y

PS För dem som kan spanska så kan man läsa hos en som HAR satt in sig och beskriver situationen bra : Juan (https://juanglujan.files.wordpress.com/2014/08/stop-violacic3b3n.jpg) DS

Skrivet den: 2014-07-30 Klockan: 13:42:15

Här funderas det på sånt som jag inte vill tänka på

....utan hellre bara stoppar huvudet i sanden inför och skjuter på framtiden; raseriutrott.
 
Jag brukade ju skriva om skitungarnas alla faser och åldrar.
Brukade.
Detta var sista gången jag skrev om Lillksatten >>>
Och detta om Guldklimpen >>>




 
Ja, Guldklimpen har jag ju skrivit om som vanligt, men Lillkskatten har jag inte velat skriva om.
Jag vet inte vad jag ska skriva.
Det är så tråkigt.
Jag vill inte skriva om allt detta tråkiga.
Men samtidigt så är det nog väldigt nyttigt att just skriva om det.
Få det på pränt.
Få lufta sig.
Få det dokumenterat, så man kan gå tillbaka till det nån gång i framtiden och faktiskt kunna peka på det och visa att SÅ HÄR VAR DET. Nån gång när Lillskatten kommer i den "hemska" tonåren och säkert kommer att bli förbannad på hur vi behandlat henne som liten och att vi var enna riktigt dåliga föräldrar.
Jag har varit med om det.
Jag vet hur det är.
 
Lillskatten påminner så mycket om sin moster och faster.
Både Älsklingen och jag är lugna som filbunkar.
....tills det brister.
Men både moster och faster har varit/är två tempramentsorkaner ;)
Hon brås på sin faster som kan explodera på tre sekunder och bli rasande. Men sen efter 5 minuter skiner som en sol och allt är rosaskimrande igen.
Och på sin moster, som blev så himla rosenrasande som liten, att det är helt omöjligt att få kontakt med henne och bara skriker tills hon får sin vilja igenom.
 
Lillskatten är hemsk.
Hon förstör våra liv (och det skär i hjärtat att skriva det).
Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.
Hur jag än gör så blir det fel, tycker jag.
 
Det började precis på sommaren när hon skulle fylla tre. Och när jag nu läser om 2-års-perioden ser jag att vi fick lite förvarningar även där.
Det började tvärt.
Raseriutbrotten.
Över ingenting.
 
Kommer ni ihåg köttbullarna på Ikea? >>>
Då var det en sak som hände lite då och då. Kanske nån gång om dagen.
Nu händer det flera gånger per dag.
OCH på natten.
Vi går som på nålar här.
När?
 
Förra sommaren kommer jag ihåg att hon kunde vakna på natten och skrika: VATTEEEN!
Jag hämtade vatten.
- Inte SÅÅÅÅÅÅÅNT vatten. Gas-vatten!!!!
Suck!
Jag hämtade gas-vatten.
Fortfarande skitförbannad och kastade vattenglaset i golvet.
Superarg kunde hon storma ut i köket för att själv ta vatten. Bli arg för något annat. Slänga sig på golvet. Skrika och yla.
Mitt.i.natten.
Vi bara stog och gapade.
Inget vi gjorde hjälpte.
Hon blev bara argare.
Försökte vi trösta och lugna så slogs hon bara.
 
Nu har vi en vattenflaska vid sängen. Den får hon. Sen får hon skrika så mycket hon vill om annat vatten. Jag springer inte mer på nätterna.
 
Hon kunde ha mardrömmar på nätterna och skrika:
- Neeeeeej! Jag vill inte.
- Inte såååååå!
Kasta sig i sängen. Dunka huvudet i stenväggen.
 
Nu händer det:
- när det ska tas på skor.
- om skrynklor på strumporna.
- när det ska tas på kläder.
- när det ska ätas.
- om vad som helst som kan vara en motgång.
(dock INTE vid tandborstningen >>>, tackar för det)
 
Det verkar som att hon har så mycket känslor i kroppen så att det bara bubblar över. Hon vet inte hur hon ska hantera dem. När hon blir arg så kokar det över i huvudet på henne.
Och det går inte att få kontakt.
 
Och folk bara säjer:
- Men hon är ju så söt. Hon är ju så liten. Låt henna vara. Låt henne få som hon vill.
Och säjer åt Guldklimpen att:
- Du som är så stor. Bråka inte med henne. Strunta i henne.
Men jag tycker inte att det är rätt.
Bara för att man är liten och söt ska man inte få bete sig hur som helst och komma undan med det.
Jag tycker synd om Guldklimpen.
 
Och jag kommer ihåg hur det var.
Min lillasyster var likadan.
Och så liten och söt.
Och elak.
Och skrek tills hon fick sin vilja igenom.
Ingen trodde på mig när jag försökte berätta hur hemsk hon var hemma.
Ingen trodde att min lillasyster kunde vara så hemsk och elak.
Hon som var så liten och söt.
Och trevlig mot ALLA utanför familjen.
Och det kändes som jag ALLTID fick ge med mig.
Så att hon inte skulle skrika, få raseriutbrott, sparka hål i dörren osv.
Och jag var så arg på henne.
Och är fortfarande.
Och jag vill inte att Guldklimpen ska få samma känslor för sin lillasyster när han växer upp.
 
Senare så sa min lillasyster upp bekantskapen med mig och våra föräldrar för hon tyckte att hon blivit fel behandlad av oss.
Så nu slipper jag att vara arg på henne mer.
Men jag säjer, och fortsätter att upprepa för mina barn och för alla andra som talar om att vara söt, att:
- Det är MYCKET viktigare att vara trevlig och snäll, än att vara söt.
 
Men jag är så orolig för att vi ska få allvarliga problem med Lillskatten när hon växer upp. Att hon ska bli lika arg och tycka att hon blivit felbehandlad av oss.
Att hon ska säja upp bekantskapen med oss.
Därför skriver jag detta, för att du ska förså Irma, och för att du ska veta att jag älskar dig mer än du kan förstå.
Och jag vill att du ska växa upp och bli en snäll och trevlig person.
Men du driver mig till vansinne ;)
 
För jag har bestämt nu att vi får sätta en gräns.
Det ska inte acepteras vilket beteende som helst.
Jag är ingen tjänare som man kan köra med.
Jag är en förälder, jag vet bäst och jag bestämmer hur vi ska göra.
 
I lördags så skulle vi gå till stranden.
Vi smöjde in oss och skulle ta på badkläder.
Lillskatten har 20 badbyxor. Hon vill bara använda de nyaste.
Vi måste rotera och använda alla.
Jag tar fram två, så hon får välja.
Ingen duger.
(Och ärligt talat så är jag inte säker på att, när hon väl kommit på det humöret, skulle ha accepterat NÅGON av sina badbyxor just då. Jag hade kunnat erbjuda nya tills jag blivit blå i ansiktet.)
Jag sätter på, hon tar av. Jag sätter på de andra, hon tar av. Osv.
Hon får gå i trosor till stranden.
Väl på stranden föredrar hon att sitta i EN TIMME och skrika och gråta för att ingen tar på henne badbyxor. Istället för att ta på sig dem själv.




 
Jag hade bestämt mig.
Jag skulle INTE hjälpa henne efter att ha satt på och hon tagit av så många gånger.
Vi ignorerade henne och lekte i sanden.
Hon skrek.
Hela stranden tittade på oss.
Vi försökte att tala om för henne hur hon skulle göra.
Hon ville INTE lyssna.
Tills det kom fram en liten tjej och frågade varför hon satt på stolen och grät och sedan hjälpte henne att ta på sig badbyxorna.
Jag vet inte riktigt om jag vann just det slaget ;)
 
Och så håller det på hela dagarna.
Jag ska inte ha på mig de kläderna.
Jag ska inte sitta på den stolen.
Jag ska ha det där som Guldklimpen leker med.
På kvällen var det ketchupen på grillkorven råkade rinna ner på tallriken.
 
Vad ska man göra?
Jag kan inte låta henne få sin vilja igenom hela tiden för då blir vi överkörda här hela bunten och hon blir en odräglig diktator.
Vi är faktiskt FYRA personer i denna familjen som ska leva tillsammans.
 
Och så går dagarna.
Och jag är så ledsen i själen.
Men jag tycker innerst inne att jag gör rätt.
Och det blir liksom ingen ork att korka upp den där 12-års-firande-skumpan, eller måla de där ögonfransarna, eller ta den där egentiden, eller vara trevlig mot Älsklingen.
 
Men så kommer hon och kastar sig i mina armar och överöser mig med pussar och säjer:
- Jag älskar dig....fast på spanska.
Och det blir som bommul i hjärtat och jag orkar lite till.
Och HOPPAS SÅ att detta bara är en fas som kommer att gå över....
 
......SNART!
Tack.
Annars så går vi under här ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-07-27 Klockan: 00:45:08

Här firas dussinet

....med att gå och lägga sig. 

Älsklingen och jag firar 12 tillsammans i natt. 
Vi firar inte förlovningsdag eller bröllopsdag, vi firar första kyssen och första soluppgången tillsammans. För sedan dess har det alltid varit vi. 

Visst har det funnits tvivel. För hur stor är egentligen chansen för ett "long distance relationship"? Som vårt var första året innan jag tog klivet. 

Och vilket kliv....






Men Lillskatten har varit ÖVERJÄVLIG hela dagen så lusten för att öppna flaskan som ligger på kylning är noll. Jag känner mest för att storböla och gå och lägga mig. 
Och det ska jag nog göra. 

Förlåt Älsking. 

Och det jag hatar mest är, att efter att ha behandlat oss som skit hela dagen, så har jag ändå dåligt samvete över att ha varit dåliga mamman när jag stoppar henne i säng för kvällen. 

Suck!

/Y

Skrivet den: 2014-07-04 Klockan: 01:04:21

Här går vi in i en ny era

...för här händer det saker som jag INTE riktigt var beredd på skulle hända så här snart och så här lätt.
 
Väldigt ofta så ska man inte gå omkring och oroa sig utan bara göra slag i saken. Något som händer allför ofta och som jag aldrig tycks verka lära mig.
Jag bara går omkring och drar på och oroar mig för saker och sen så visar det sig att det var hur enkelt som helst och inget alls att ha ångest över.
 
Till skillnad från, och inte att förväxla med, de saker som man tror ska vara en "klackspark" och sen går käpprätt åt fanders. ;)
 
 
 
 
Just nu har det hänt saker här.
I smårbarnsvärlden ;)
Inga världsomspännande nyheter om fred på jorden eller så ;)
 
Alexander sover utan....ja, stödhjul heter det på cykeln.
Vad heter det i sängen? Stöd-staket/nät/räcke?
Hur som helst det där räcket som man sätter på sängen så att de inte ska trilla ur när de är vana vid att sova i spjälsäng.
 
Och Irma har slutat med napp.
 
Bara så där.
Hipp som happ.
Bägge två.
 
Ja inte av sig själva då.
Och inte var det frivilligt.
Men jag gjorde slag i saken och provade något jag gått och oroat mig för länge.
 
Alexander.
Vi köpte ingen växasäng till Guldklimpen när han skulle flytta från spjälsängen. Han fick en stor, vuxensäng på en gång. Som vi köpte ?stöd-räcke? till.
Och där har han sovit bra.
Man jag har frågat mig hur vi ska kunna ta bort räcket eftersom han snor runt som en virvelvind om nätterna. Och sover nästan hängandes i det där stödräcket ibland.
 
Saken är den också att han har ett vasst hörn vid golvet precis vid huvudändan av sängen. Så jag var orolig för att, OM han skulle trilla ur, så skulle han kunna slå i skallen i hörnet.
 
Vi bullade upp med soffkuddarna vid det vassa hörnet och på golvet.
(Jag kan berätta att det är ganska så obekvämt att sitta i en soffa utan kuddan och titta på TV om kvällarna, om det nu är någon som funderat på att göra det.)
Och så fick han sova med huvudet åt andra hållet i sängen.
Inget alls bra för de däringa Yin och Yan-magnet flödena i rummet ;)
Men det har gått bra.
Visst har han trillat ur sängen ett par gånger. Men han har själv kravlat upp igen. Och nu tror jag att han har fått koll på vart sängkanten är och balansen i kroppen.
Lätt som en plätt!
 
Irma då.
Ja hur vi skulle få Lillskatten att sluta med napp har oroat mig länge. Det började bli dags.
Men hon var så himla fäst vid den.
Den var den enda som kunde lugna henne när hon fick sina raseriutbrott.
Inget annat.
Och nattsömnen.
Som vi slitit så med att få sova om nätterna.
Hur skulle det gå?
 
Men vi har samtidigt slitig med att hålla ordning på dessa nappar.
Lillskatten är nämligen väldigt påhittig om var man kan gömma nappar.
Och väldigt glömsk när det väl är dags att vilja ha tillbaka dessa gömda nappar.
Som vi letat.
 
Men så en kväll när det var dags att gå och lägga sig och napparna var borta så hade jag inte lust att leta mer.
Vi hade letat överallt.
ÖVERALLT!
Jag sa till henne att hon fick försöka att somna medans vi letade och att jag skulle stoppa ner dem i sängen när vi hittade dem.
Inget reservnappskokande inte.
 
Och när vi sedan hittade dem - i tidningskorgen UNDER vardagsrumsbordet, ja då körde jag på bara.
Då gömde jag dem ;)
Och Lillskatten sov.
Och fick sina raseriutbrott (men inte över att napparna var borta).
Men var allmänt med på noterna över att napparna var borta.
Och hon har inte frågat efter dem.
....så mycket ;)
Nu börjar istället stoltheten komma över att ha slutat med dem.
För de är ju borta....
 
Och Guldklimpen har gjort frukost alldeles själv och överaskat med här på sommarlovet.
Tiden går.
De börjar bli stora.
 
Och jag hänger inte med ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-06-13 Klockan: 15:07:00

Här ärs det avundsjukt

....för nyheten jag fick av en väninna igår var att hon är gravid och snart ska ha en liten. Och det var det som jag inte kunde sluta tänka på igår.
Och inte idag heller ;)
 
(Det är en mamma i Guldklimpens klass, en kassörska i mataffären där vi handlar varje vecka, så jag kommer inte kunna glömma det heller i framtiden ;)...)
 
Så självklart kom jag in på samma sak som tidigare (det blir en repris från förr här idag)...
 
* * * * * * * * * * * * * * *
 
ALDRIG MER.....
 
För ett tag sedan så ringde en väninna till mig och sa:
-En tjej som min mamma känner ska ha barn och de är lite oroliga för hur de ska kunna köpa allt till den lille.
De har det lite svårt ekonomiskt just nu.
Jag tänkte på dig, eftersom du sagt att du inte ska ha fler barn, att du kanske skulle vilja skänka dina barnkläder till henne.

Inget fel med det.
Jättebra tänkt.
Att allt som bara ligger och skräpar här hemma skulle kunna komma till användning.
Tilläggas ska väl att min väninna själv går och väntar på att kunna skaffa sig sitt andra barn. Hon har förhoppningar om att snart kunna få användning av sina barnkläder. Annars så är jag säker på att hon hade skänkt sina.

Men jag blev helt ställd.
Visst har jag sagt att fler barn blir det inte här hemma. Jag har nog med de vildbasar som jag har. De håller mig sysselsatt och MER därtill.
Dessutom var den sista graviditeten hemsk hela vägen igenom >>> och den sista förlossningen >>>, >>> skrämde slag på mig.

Nej deta gör jag inte om.

(Hela förlossningsberättelsen finns på hemsidan
www.yohanna.se, som är lagt på is just nu, men till vänster under Irma eller till höger under förlossning, kan man läsa hela den långa historien.)

Jag fyller snart 40 och känner att MITT liv måste komma tillbaka nu. >>>
Jag känner att detta med ungarna tar så mycket tid att det blir liksom ingen Yohanna kvar. >>>
Nu är det dags att ungarna växer upp och "livet" får börja.


MEN så tänker jag ALDRIG MER?
Ska jag aldrig mer få uppleva känslan av att se två streck på stickan, känna hur det växer någonting inne i mig, känna lyckan över att lära känna en helt ny nyfödd, snosa bebis och gosa med ett litet knytte?
Aldrig mer?

Just detta ALDRIG kan sätta griller i huvudet på en. Precis som när man bantar och tänker: Jag får ALDRIG mer äta choklad. Man blir ju störtsugen på en gång och måste ta sig en bit ;)

Och just när man mammabloggar och läser andra mammabloggar, så kommer det upp en massa tjejer som är gravida eller har små bebisar och de berättar hur UNDERBART det är.
Det är klart att man blir sugen.
Det är klart att tanken smyger sig in att:
-Vi kanske skulle ändå....
Älsklingen suckar och tittar på mig.
-Kommer du ihåg Yohanna? Kommer du ihåg?

Så behövs det bara att Irma har en sån där inte-kan-somna-om-natt >>> eller vad man ska skylla på. Att Alexander får ett av sina raseriutbrott >>> eller jag tittar i min garderob fylld av fina kläder, fina men för SMÅ. >>>
Så tänker jag att jag har gjort mitt.
Jag är nöjd med min familj som den är nu.
Vi har det bra som vi har det och kommer få det skitkul i framtiden när allt detta med bebis, tänder, 4-årstrots och raseriutbrott lagt sig.

Jag ska nog sälja av allt skräp som står och dammar igen.

Men man vet ju aldrig. De kanske uppfinner nån mojäng i framtiden, som garanterar att bebisen sover HELA nätter och ALDRIG blir arg.

Man vet aldrig . . .

/Y
 
* * * * * * * * * * *
 
Det var DÅ.
Nu är jag bara avis.
Rent och skärt avis och det skäms jag så för.
 
Inne i huvudet poppar åsikter upp som:
- Ska ni ha en till? Men ni har ju redan TVÅ barn.
- Har ni verkligen tänkt över detta?
- Är det inte att förhasta sig?
 
Jag vet!
Helt idiotiska saker att säga och som tur var så sa jag inte det ;)
Skaffar de sig barn så har de väl bestämt sig för det och har de inte tänkt över det så är det väl inte mitt problem.
Herre Gud, folk är ju vuxna.
Hur som helst så är det ju försent NU ;)
 
Och jag som bara vill vara glad, säja grattis och fundera på hur mycket av mina bebissaker jag kan kränga till henne ;)
Ibland blir jag riktigt rädd för dig Yohanna.
Var glad Yohanna!
Du kanske kan få tillfälle att snusa bebis snart och få komma ihåg hur jäkla JOBBIGT det var och vara glad för att det är över för din del ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-06-05 Klockan: 17:53:14

Här vill jag ju vara rolig

....men jag kommer bara på superseriösa ämnen att skriva om. Och jag är INTE på ett superseriöst humör idag.
 
Det är ju fredagsvarning ;)





 
Och så rinde de från ett jobb jag sökt, mitt i min frukost, och ville bestämma tid för en jobbintevju. Det var nästan att hela frukosten kom upp på en gång.
Jäklar vad nervös jag blev.
Så där var den helgen förstörd.
Nu kommer jag att ligga och tänka på det ;)
Och inte blev jag på seriösare humör av det heller med alla dessa fjärilar i magen.
 
Här-om-dagen ringde det en dam som ville ha tolk-hjälp vid ett läkarbesök.
Mystiskt.
Jag kan inte komma ihåg att jag anmält mig till en sådan tjänst.
Men scout som man är så ställde jag ju upp och i morgon ska vi synas.
 
Det som var så mystiskt var att hon inte kunde förklara vart hon fått mitt namn och nummer ifrån och då känns ju allt mycket mer......mystiskt ;)
Hur som helst så skrev jag runt till lite kontakter och TILL SLUT så kom det fram vem det var som gett mitt nummer till nån annan, som i sin tur gett det till damen.
NU känns allt mycket lugnare.
Men inte blev jag mer seriös av det ;)
 
Så ska det visst vara svenskt nationaldagsfirande i San Augustin nere i södern i morgon.
Jag borde åka.
Men jag har aldrig varit där.
Känner ingen där.
Men är nyfiken.
Dessutom hörde en "svenska på semester" av sig och ville träffas >>> (igen) och då verkade det jippot som en naturlig mötespunkt.
Med SVENSKT fika och allt ;)
Så nu MÅSTE jag nästan åka dit.
Och det blev jag ju inte MINDRE nervös av.
 
Och igår var jag i parken med ungarna.
Älsklingen hade månadens långmöte (alias torsdag-fron-hell) så jag stog för hela barnpassningen den dagen.
Vi spetade iväg i solens sken och det kändes så KONSTIGT på något sätt.
Vad, vad, vad? undrade jag. Vad har jag glömt?
Så kom jag på att det var EFTERMIDDAG och jag var LEDIG. Det var länge sedan det hände. Och länge sedan jag tog ungarna till parken också.
Kändes nästan lite högtidligt.
 
Visserligen tog det en halvtimme att komma ut för Lillskatten bråkade om att strumporna satt fel. Och visserligen så tog det en halvtimme att komma hem för Lillskatten ville inte sätta på sig sin kofta. Men HEY, det är ju Irma.
Yrvädret. Kaoset. Treåringen.
Jag återkommer om det temat.
 
Så själva tiden i parken blev inte lång. Men vi hann med att binda en krans av vitklöver. Måste ju öva upp mig inför Midsommarfirandet snart. Och passa på nu när det finns vitklöver i kanariska parken.
Känns så svenskt.


























 
Ja ha ja. Så det blev inget seriöst idag heller.
Vad hade ni väntat er ;) ?
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-26 Klockan: 13:49:27

Måndagslista med hallabalo-förberedelser

...för denna veckan kommer att bli en kortvecka som kommer att vara fylld med kul. Bäst att ladda upp.
 
 
Men först:
 
 
Det här är min mamma och jag. Det var mors dag i går i Sverige
och jag gjorde ingenting speciellt för henne.
Hur ska jag kunna?
Hur ska jag någonsin kunna göra något som är ens i närheten av allt
hon gjort för mig.
Eller kunna säja något som får henne att förstå hur mycket jag uppskattar
det hon gjort.
Allt bli mamma är att ge upp allt och samtidigt få allt på samma gång.
Man blir aldrig den man var innan.
Och frågan är om man VILL det heller.
Och allt hon endast frågat efter eller önskat sig är snälla barn och en lugn
stund nån gång ibland.
Och inte ens det har jag kunnat gett henne ;)
Kom ihåg att du alltid är med oss i våra tankar.
 
 
Men veckan ja.
- I dag ska jag i väg på en jobbintervju.
Ångest!
Jag vet inte vad jag ska ta på mig.
Har vi hört den förrut >>>?
Eftersom jag inte vet vilken typ av jobb det är, de bara ringde och sa att de fått mitt CV och ville träffa mig, så vet jag inte riktigt vad jag ska förbereda mig för. Färgglatt och somrigt i min skolfrökenklänning? Elegant och strikt i kjol och blus a`la receptionist? Eller byxor och kavaj i stil med självsäker ingenjör?
Sista-minuten-panik-val som vanligt?
De säjer ju att mycket hänger på första intrycket och vad man har haft på sig och det hjälper ju INTE till för att lugna ner mig ;)
 
- På onsdag är det dags för att fira Kanariedag igen och detta år har jag blivit inbjuden av Lillskattens klass att hjälpa till vid firandet. Först ska ungarna uppträda med dans och sång, och sedan blir det provsmak av kanariska specialliteter. Samma sak varje år, men kul att få vara med.
2013 >>>, som vi visst inte fick vara med och fira ser jag nu ;)
2012 >>> & >>>
2011 >>> & >>>
 
- Sedan är det dags för skolavslutning för svenskan på onsdagskvällen och nu ser jag att jag INTE visat något från det på bloggen förra året.
Och jag som skulle gråta till "Den blomstertid" och allt ;)
Barnen har övat sånger och verser, blommig sommarklänning är utsedd och jag ska bara leta på fake-blomster-kransarna från förra året, så är vi beredda.
 
- Sedan så avslutas denna veckan med en LÅNGhelg eftersom kanariedagen här, den 30 maj, är en helgdag. Torsdag kväll till söndag är det meningen vi ska spedera i sommarstugan med några av Älsklingens jobbarkompisar. Det ska grillas, badas och kalasas.
Det kommer att bli fullt upp.
 
 
Men bäst att komma till skott med listan. Snart dags att hämta ungarna i skolan och bestämma vad jag ska ta på mig. Helst innan skolhämtningen. Jag kan ju inte gå dit naken ;)
 
- allt ovanstående kul som kommer att hända under veckan.
 
- att jag införskaffat en brun-utan-sol-kräm som verkar fungerar. Så äntligen har jag ett par ben som inte lyser grönskimmrande ;)
Utvärdering kommer!
 
- att det börjar komma in anmälningar till dammiddagen som jag håller på att anordna. Ska bli så roligt.
 
- att Guldklimpen är bra i sitt öra. Det var inte roligt. Vi har tid hos örondoktorn nästa vecka så då får vi höra vad h@n säger.
 
- att jag fått ännu mer avlagda kläder i helgen som ska provas och hängas in i garderoben.
...och förhoppningsvis hitta nån som vill ta hand om de gamla ;)
 
Dags att ta tag i veckan.
Mycket som ska klaffa.
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-22 Klockan: 00:20:28

Här funderas det på barnuppfostran

.....IGEN!
Och JA jag säjer, tänker och skriver barnuppfostran. Och med det menar jag det som på spanska heter utbildning. Jag ser det som att utbilda mina barn i att bli trevliga personer som fungerar i familjen och som andra vill umgås med.
För Gud ska veta att det inte kommer med födseln ;)
 
För idag känns det bättre i själen, sotet håller på att skingras >>>.
En fettbrännartur i parken under en klarblå himmer och med strålande sol som ännu inte hunnit att bli för varm, gjorde underverk med humöret.
Inte att förglömma effekten av trallvänlig, taktfast och glad schlagermusik i öronen också.
En gång en schlagerdiva, alltid schlager ;)









 
Och så kom mensen idag och PMS:en verkar vara som bortblåst.
Det där med mens och PMS verkar vara så himla onödigt.
Jag tycker att vi borde kunna förbjuda det.
Men skämt åt sido, jag lider mycket mer av PMS nu än när jag var....hmmmm, yngre. Det börjar baske mig bli ganska så hemskt nu.
Har hört lite löst om att det ska finnas nån hjälp att få mot detta.
Nån som prövat?
 
Men jag var tvungen att låta det här sotet rinna förbi, låta känslorna lugna sig, komma på bättre humör. Annars så skriver jag helt uppåt väggarna.
Jag är inte så säker i min mammaroll nämligen.
Jag är inte så himla säker på det här med barnuppfostran och vilken väg jag ska ta och vad jag tycker.
Som att orientera utan varken karta eller kompass skrev en kommentator här till ett inlägg.
 
Jag visar det inte utåt. Inför andra och framför allt inför skitungarna kanske jag verkar stensäker på det jag gör och vilka beslut jag tar. Men inne i huvudet på mig pågår en ständig kamp om vad jag tycker och vilken taktik jag ska använda. I hjärtat finns en ständig ångest för att jag ska göra, eller håller på att göra fel.
 
Och jag är TRÖTT på detta.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd för min barnuppfostringsinställning/taktik.
Jag kan inte riktigt njuta av att vara mamma.
Jag är ständigt rädd för att göra fel.
 
Därför tycker jag inte riktigt om att skriva om HUR jag gör med mina barn här på bloggen.
För alla har sina metoder.
Och det är BRA att få kritik och nya ideér.
Tankeställare.
Men när jag är så himla osäker på det jag gör så tar jag så himla lätt till mig andras kritik eller åsikter och blir så påverkad av det.
Vilket i och för sig är bra.
Men det är tröttsamt att hela tiden bli osäker på det jag gör.
 
Eller osäker och osäker, jag är ganska så säker på vad jag tycker. Det är snarare tvägagångssättet som jag velar hit och dit med.
Och förra veckan så läste jag detta >>> och jag fick nån inre strid med mig själv. Tvetydiga tankar.
För det första så: ja ha ja, det låter ju jättebra det här. Något som jag försöker att sträva efter hela tiden.
Men å andra sidan: jag har försökt och detta är bara skitsnack, hur gör jag nu?
 
Jag skulle vara, bestämde jag mig redan för när jag var liten och arg på MIN mamma, en snäll mamma, som aldrig blev arg.
Hur lätt är det?
Sedan när jag blev lite mognare, men fortfarande i det naiva stadiet innan man fått barn, ville jag vara en mamma som skulle sätta tydliga gränser, tala och förklara mycket för mina barn. Och mina barn skulle göra som vi bestämt för att de skulle förstå och skulle vilja hjälpa till i relationen.
Vi skulle prata, ha bra relationer oss emellan och berätta vad behoven var och vilja vara varandra till lags.
Samarbete och respekt enligt artikeln ovan.
 
HA!
Jag kan bara skratta åt det där nu.
Jag har pratat och förklarat med ungarna så tungan blött.
Jag har givit motiv för varför vi måste göra på ett visst sätt, jag har visat genom eget uppförande, jag har visat att jag blivit ledsen om de gjort något vi inte kommit överens om. Vi har talat om saker, varför man gör det och vad som händer om man inte gör det.
Talat, talat och förklarat.
Och de förstår, nickar och håller med. Jag har känt förhoppning.
 
Sedan skiter de totalt i det vi kommit överens om.
Struntat totalt i mig och de andra runt omkring oss.
Och jag står här och undrar vad jag gjort för fel.
 
Och jag ser mer och mer att jag, genom erfarenhet, närmar mig den vägen som jag inte ville gå, som mamma.
Och kanske att jag blir osäker och mår dåligt av detta för att jag tvingas att göra något som jag inte trodde att jag skulle göra.
Men det är ju det som jag ser fungerar.
Och jag har ju vissa grundideér som jag tycker BORDE och MÅSTE fungera.
 
Exempel.
Om ni läser vidare i artikeln här över, vidare till kommentarerna så är det en mamma som frågar om hjälp med sin son som inte vill byta sin bajsiga blöja.
Och de råd hon får, de vägar hon ska prova, ja jag vet inte hur jag ska föklara. Det verkar som att de tycker att hon ska vända ut och in på sig själv för att inte kränka barnet.
Låta honom gå med den bajsiga blöjan tills han själv kommer på att han vill byta.
Timmar, dagar, år, och bajsa ner och stinka för allt och alla runt omkring. tom bli sårig i rumpan.
Ska man göra detta för barnet?
 
Jag skulle väl kunna dra paraleller med Lillskatten och hennes tandborstvägran.
För ett tag sedan, kanske för nåt år, ville hon inte borsta tänderna. Det var gråt och skrik vareviga gång.
Jag förklarade, lockade, visade hemska bilder på smutsiga tänder, lekte, sjöng, busade osv.
Inget hjälpte och detta var säkert nån sån där form av treårstrotts och nån form av nödvändighet att bestämma och få bestämma över den egna kroppen osv. Precis som författaren av artikeln här ovan tror om blöjbytandet.
 
Jag tänkte till om oss.
Tandborstning är viktigt. Här läggs grunden inför framtida tandhygien. Vi har inte råd att springa hos tandläkaren.
Tänder skall borstas.
Det bestämmer jag.
Och om du bråkar och skriker så får jag hålla i dig och tvinga dig. Förklaringar och lock hjälper ju uppenbarligen inte och jag har varken tid eller ork att hålla på med detta varje dag.
Så är det bara.
 
Så det blev en tid med tvångstandborstning under gråt och tandagnisslan och jag mådde lika dåligt varenda gång.
Men tänder skall borstas.
Det ansvaret måste jag ta som vuxen, det vet inte en tre-åring ett smack om.
Jag låter henne få bestämma om andra saker och få öva upp sin vilja.
Hon får välja en massa saker i vår vardag.
Hon får INTE välja också, en massa saker i vår vardag.
Och tandborstningen går galant nu.
 
Men nu när jag läser artikeln så får jag hemska tankar.
Tänk om jag förstört henne för livet nu.
Enligt "experten" så skulle jag ju låtit henne välja själv och komma fram till beslutet att hon VILLE borsta tänkerna.
Nu har jag kränkt hennes personliga integritet.
Nu har jag förstört henne för livet.
 
OM jag bara VISSTE att det var så hade jag naturligtvis INTE valt den vägen. Men jag är inte så säker på att jag gör henne nån stor tjänst genom att låta henne bestämma själv om detta.
Jag tror inte att jag hjälper henne genom att "dalta" med henne. Och jag skriver dalta för jag kommer inte på något annat ord för att förklara om och om igen, locka, försöka göra saker roligare än vad de är osv.
För NÄR nångång i livet i framtiden kommer det att gå till på det sättet?
 
Istället så har jag kommit in på den vägen som jag inte ville gå - straff.
Det enda som jag ser fungerar.
Straff är enligt artikels författare något som gör att barnen gör som du säger av rädsla för dig eller för straffet.
?
Jag kallar det konsekvenser.
 
Jag väljer mina strider, det jag tycker är viktigt. Ungarna är ju självklart emot, annars så skulle det ju inte vara strider ;)
Så förklarar jag vad det är och varför och hur jag vill att det ska gå till.
Det går in genom ett öra på dem och ut genom det andra.
När det sedan inte går till på det sättet som jag tycker att det ska gå till, ja då blir det konsekvenser.
 
- vill man inte borsta tänderna, ja då får man dem borstade åt sig medans man protesterar.
- säjer man direkt när man kommer till matbordet att maten är äcklig och skriker och bråkar, ja då får man gå därifrån.
- blir man skitförbannad när man måste stänga av dataspelet, ja då får man inte spela mer.
Det är viktiga saker för mig.
Saker som måste fungera hos oss.
 
Om de sedan gör som jag säjer bara för att de är rädda för konsekvenserna, ja då får det väl vara så.
När förklaringar som:
- tänderna går sönder om du inte tvättar dem.
- jag blir ledsen när du säjer att maten är äcklig utan att ha smakat på den, och vi vill ha lugn o ro när vi äter.
- det är inte trevligt när du blir så där arg och skriker varje gång du måste stänga av spelet.
När de förklaringarna inte fungerar, och inga andra heller, då blir det konsekvenser.
 
Om förklaringarna inte fungerar för att de fortfarande är för små för att förstå resonemang, eller om de helt enkelt bara skiter i vad jag tycker, det vet jag inte.
Det får tiden utvisa.
Men livet måste fungera under tiden.
 
Fredagen och Lillskatten ja.
Vi skulle äta lunch hos svärmor, som vanligt.
Därefter skulle vi veckohandla, precis som vanligt.
Vi skulle även hitta en födelsedagspresent till lördagens kalas.
Och så hade jag tänkt att vi skulle hinna med lite annat smått och gott när vi ändå var ute och flängde.
 
Men!
Lillskatten ville INTE ta på sig skorna.
Och detta är något nytt som hon börjat med. Det är problem med att sätta på sig skorna. Vilka som helst eller alla. Det beror på.
Ena dagen så gör dessa JÄTTEont.
Andra dagen så går de hur bra som helst.
Så jag vet ju att det inte är något fel på skorna.
 
Det blev värsta kallabaliken.
Jag tog på skorna, hon sparkade av sig dem.
Jag satte på dem, de åkte av.
Jag väntade ut henne medans hon låg och skrek på golvet.
Inget.
Vi väntade hela familjen.
Hon var ursinnig.
Vi blev arga.
Det skreks och gräts och bönade och bads.
Ingenting hjälpte.
Hon skulle INTE ha på sig några skor.
Och jag bestämde att hon skulle INTE gå ut utan några skor, ingen skulle bära henne.
Jag tänkte inte ge mig.
 
MEN!
Vi var tvugna att åka och handla just då, för på lördagen efter skulle ju jag och Älsklingen åka på SPA. Och på söndagar är alla affärer stängda. Vad skulle vi äta under helgen tills måndagen kom?
Skulle vi stanna hemma från SPA:t bara för att kunna veckohandla.
Skulle en liten skitunge ha så stor makt över familjen att hon skulle få sabba alla planer för alla?
Eller skulle jag ge med mig och bära henne?
Inte till svärmor för där skulle hon bara bli ompysslad och det ska man inte bli när man betett sig illa.
Vi stog som två fågelholkar och bara gapade.
Vad göra?
Och så denna artikel som spökade i hjärnan och ville att jag skulle låta henne bestämma. Något som för mig kände alldeles fel.
 
Lillskatten blev skickad i säng, klockan FEM på eftermiddagen.
Där somnade hon BUMS.
Jag stack iväg med bussen för att fixa det som fixas kunde.
Och resten av familjen stannade hemma.
 
Och så fick vi åka i väg på SPA då äntligen.
Men jag åkte i väg med ledsamt hjärta och sot i själen.
Men det är en annan historia.
 
Men HUR I HELA FRIDEN kan man bli så arg över att behöva ta på sig ett par skor?
Och HUR kan man bli så ledsen över en tre-åring som bråkar?
Hur kan man bli så osäker på något som man egentligen är ganska så säker på?
 
Det var det.
Och det är bara början säjer de som vet.
Små barn, små problem.
Jag vill inte lyssna på sånt ;)
 
/Y

Skrivet den: 2014-05-15 Klockan: 15:27:32

Här gläds de över kläder

....och oroas på samma gång. För vi håller på och drunknar i dem ;)





 
God förmiddag!
Det är bättre idag.
Tänk vad lite stående matthopp framför TV:n, tills man får igång blodcirkulationen, och tre minuters planka kan göra för VAB-seget i kroppen.
 
Och Guldklimpen verkar vara på bättringsvägen han också. Inget smärtstillande har beövts tas idag och man kan SKÖNJA att svullnaden i örat gått ner lite. Men det rinner fortfarande ur det.
Men jag ser hopp ;)
 
Det här med kläder.
Det är ju så kul.
Här-om-veckan när vi kom hem från stranden i sommarstugan såg det ut så här utanför på terassen. Det var grannen som hade garderobsstädat och lämnat ett par påsar för att jag skulle få kika.
 
 
 


 
 
Det fanns en del som passade.
Och en del som INTE passade ;)
Och det som inte passade ska ju tillsammans med det redan utrensade ur min garderob samt det som vi skulle ha sålt på loppisen, får iväg till nån annan instans som kan använda det igen.
 
Problemet är att det finns ingensstans att göra av det här.
 
De två alternativen som finns här är att slänga det i soporna eller ge det till välgörenhetsorganisatoner. Och det känns lite trist.
Inte trist att hjälpa de som behöver det, men att allt som jag har här hemma, kläder, skor, barnkläder, vagnar, spjälsängar och diverse annat löst, men absolut inte förstört eller oanvändbart skulle kännas skönt att kunna SÄLJA det.
Få lite hjälp för det man lämnar ifrån sig.
Både vagnen och spjälsängen var ganska så stora investeringar.
Presenter dock.
Men ändå.
 
Jag lyckades hitta en butik här nere i stan som säljer begagnade barnartiklar, men då skulle de vara i nyskick.
?
Nyskick efter att man använt dem tillsammans med barn?
Jag menar vagnen är VÄL använd.
 Den fungerar fortfarande perfekt och har många goda år framför sig, men för 1000:an, den har repor och slitage.
Så det gick INTE.
 
Hittade en annan butik här ovanför parken som sålde secondhandkläder och sålde av en redig bunt till honom. Men för det första så ville han också bara ha kläder i perfekt skick. Och för det fick jag:
TIO CENT per klädesplagg!
(Cirkus 1 krona stycket)
Det är ju så man kan börja gråta.
 
Men vad gör man?
 
Dock ville han INTE ha barnkläder.
Ingen vill köpa barnkläder.
Jag annonserat här på internet att jag säljer för 5 kronor styck, klänningar, jackor, skjortor, ja BRA saker. Det är ju inte klokt. Ingen vill ha. Nya fina ibland nästan oanvända barnkläder.
Ingen köper second hand här.
Och skeppa till Sverige blir inte lönsamt.
 
Ibland hittar jag stora sopsäckar med kläder, leksaker, skor osv vid soptunnorna som står lutandes där i väntan på att nån hund ska komma och pinka på dem.
Jo, det är sant.
Hundägarna låter hundarna pinka på påsarna som står vid soptunnorna.
Inte bara för att de förstör innehållet i påsarna, utan även för att det är äckligt för sopgubbarna som kommer och måste kasta påsarna i sopbilen sedan.
 
Men.
Jag har ibland tagit hand om saker vid soptunnorna. Det är ju fördjäkligt att sånt ska slängas. Fullt andvändbara saker.
Men det går inte längre.
Vi drunknar här hemma i kläder.
Och sopor, som min man ser på det.
Han har även börjat titta konstigt på mig, som om jag vore en sån där lumpgumma som går och samlar på saker som man inte har användning för.
 
Och jag kanske har blivit en sån ;)

 
/Yohanna (alias lumpgumma) ;)

Skrivet den: 2014-05-14 Klockan: 15:44:50

Här är det segt som kola idag

...och jag vet inte riktigt om det här med att vara hemma och VABBA är någonting för mig. Jag har kommit i zombie-stadiet.
 
Tredje dagen som Guldklimpen är hemma med mig från skolan.
KANSKE märker jag en liten förbättring. Får återkomma när smärtstillandet slutar verka eller jag stänger av dataspelet ;)
Tack för alla krya-på-sig ;)
Men jag är seg som kola.
Gäspar konstant och ögonen far igen på mig.
Ingenting blir gjort.
Sitter bara och stirrar på Facebook.
 
Nej jag behöver min morgonrunda för att komma igång.
Jag behöver få upp pulsen och komma hem med en massa energi, duscha och rivstarta för att ta tag i dagen.
Inget mysande och pysande och lulla runt i myskläder.
 
Idag handlade vi med oss färskt bröd hem och åt frukost tillsammans istället för att gå på fettbrännartur.
Det är inte varje dag det händer.
Jag ska ta vara på det.
Njuta.
Men det är banne mig så svårt....










 
Så idag försöker jag krama sjuk Guldklimp som håller på att bli stor, och passa på och njuta av det och att vara i stunden. För det kommer inte dröja länge innan kramar och mys är sånt som man INTE gör med mamma.
Huvaligen vad töntigt ;)
 
/Y



RSS 2.0