Skrivet den: 2013-05-22 Klockan: 16:16:55
Här börjar det lukta 40-års-kris
...som jag FAKTISKT inte trodde att jag skulle behöva oroa mig för. Jag är ju nöjd, med mig själv, med livet och ...jaaa...?
Är jag?
Eller börjar det lukta lite kris?
I söndags kväll visade de filmen Mamma Mia på TV och jag fastnade NATURLIGTVIS. Vad kan bli mer söndagskväll än en bra film, en skål med godis och den sköna känslan av ett gott dagsverke från helgen som gått.
Det fanns en scen där i filmen som högg som en kniv i mitt hjärta, jag började storgråta (som tur var hade Älsklingen redan gått och lagt sig så jag fick vara ifred och behövde inte förklara någonting) och sedan dess har det legat nån form av melakoni över mig och jag kan inte sluta fundera.
En känsla av att tiden rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna....
Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadnessand and I have to sit down for a while
the feeling that I'm losing her forever
and without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
that funny little girl
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it slipping through my fingers all the time
do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing
slipping through my fingers all the time
Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
barely awake I let precious time go by
then when she's gone, there's that odd melancholyc feeling
and a sense of guilt I can't deny
what happened to the wonderful adventures
the places I had planned for us to go
well, some of that we did, but most we didn't
and why, I just don't know
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it slipping through my fingers all the time
do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing slipping through my fingers all the time
sometimes I wish that I could freeze the picture
and save it from the funny tricks of time(slipping through my fingers)
Slipping through my fingers all the time
Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
waving goodbye with an absent-minded smile
waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadnessand and I have to sit down for a while
the feeling that I'm losing her forever
and without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
that funny little girl
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it slipping through my fingers all the time
do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing
slipping through my fingers all the time
Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
barely awake I let precious time go by
then when she's gone, there's that odd melancholyc feeling
and a sense of guilt I can't deny
what happened to the wonderful adventures
the places I had planned for us to go
well, some of that we did, but most we didn't
and why, I just don't know
Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it slipping through my fingers all the time
do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing slipping through my fingers all the time
sometimes I wish that I could freeze the picture
and save it from the funny tricks of time(slipping through my fingers)
Slipping through my fingers all the time
Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
waving goodbye with an absent-minded smile
Läs texten och alla superfina kommentarer här >>>
Lillskatten har flyttat till sitt nya rum och sover bra där (peppar peppar ta i trä, jag sover sämre inne i min toma sängkammare), igår tappade Guldklimpen sin allra första tand (som vi har väntat, den har varit lös i en månad nu), jag har börjat klippa navelsträngen med hemmet och går iväg för jobbträning flera timmar varje eftermiddag och till hösten (om BARA tre månader) är det dags för skolstart för den sista kycklingen.
En era kommer att vara över.
Småbarnstiden, bebistiden, mammaledigheten.
Så fort det gick, och ändå så oäääääääändligt sakta under vaknätter, amningsmarathon, sjukdomar, potträning, äta-själv-träning och oändliga diskussioner om HUR i hela friden man ska göra vid otaliga vägbulor i familjelivet.
Vad har jag gjort?
Har jag tagit till vara på allt detta?
Har jag njutit?
Har jag gjort allt det där som jag planerade att göra?
Kan jag se tillbaka på denna tid och känna att jag är nöjd?
Sanningen är väl snarare att jag gnällt mest hela tiden, tyckt synd om mig själv och tyckt att detta med ungar har varit skitjobbigt.
Och nu så är det snart försent att göra något åt det.
Ungarna börjar bli stora.
Deras liv börjar nu.
Och på något, lätt skrettretande sett (för jag fyller ju bara 40), så känns det som att MITT liv börjar ta slut.
Nu är det ungarnas tur att växa upp och bli personer. Personer som ska ut i livet på äventyr, hitta den stora kärleken, drömma de stora drömmarna, förändra världen.
Och jag då?
Allt det där som JAG skulle göra?
Jo, jag har väl varit ute på äventyr, tågluffat till exempel - det var ju inte så äventyrligt.
Ja, jag har ju träffat den stora kärleken - och det var ju inte så himlastormande som på film och det där stora romatiska bröllopet blev ju aldrig av.
Och mina stora drömmar ligger fortfarande i en liten ask och väntar. Tex finns inga stora rikedomar innom räckhåll för mig, ingen röd matta, inga stora mästerverk.
Förändra världen...?....jag börjar att tappa hoppet.
Men inte kan jag vara avundsjuk på mina skitungar?
Jag vill ju dem allt gott.
Jag vill att de ska få allt det där som jag aldrig fick.
Fast ändå på ett annat sätt vill jag det inte, för då kommer de aldrig att sakna det de aldrig fick och heller aldrig kommer att uppskatta det som de VERKLIGEN får.
Men jag då?
Time is slipping through my fingers....
/Y
PS Det är ju rent för bedrövligt att man inte ska kunna uppskatta sakerna när man väl har/upplever/gör/är-mitt-uppe-i dem. Utan det är först när man väl blir äldre och vis som man verklige förstår vad man varit med om. Och vad man VILLE vara med om. Och vad som är något VÄRT att vara med om.
Det är väl det som är att vara ung.
Att man tror sig veta fast man egentligen inte har en aning om vad man kommer att veta sen.
Ungefär som att bli förälder ;) DS
Skrivet den: 2013-05-14 Klockan: 13:48:00
Här är det sjåpigt idag
....efter en MINST sagt orolig natt. Och då var det INTE Lillskatten som sov dåligt i sitt nya rum >>> utan STORskatten ;) som hade lite huvudbryer som spökade.
Irma var NATURLIGTVIS med och fixade i sitt nya rum.
Jag kan ibland förundras över kroppens och hjärnans förmågor att skydda sig själva från härdsmälta genom att focusera sig på saker som inte är dem övermäktiga.
Hänger ni med?
Jag menar, det finns ju jättemångs STORA frågetecken i mitt liv just nu. Orosmoment som gör att det mullrar lite extra i magen och som får mig att darra i hjärtat och undra vad jag egentligen håller på med.
Men tänker jag på dem?
Nej!
Det VÅGAR jag inte.
Istället så har en helt obetydlig petitess hållit mig klarvaken eller låtit mig sova oroligt i natt.
En kille, en granne i huset som jag brukar se ute på gården ibland, kom fram till mig igår och frågade om jag ville ge honom lektioner i att tala engelska.
Och det är klart att jag vill.
Föresten hade vi snackat lite om saken innan så saken var nästan biff.
Men det som höll mig vaken i natt var att jag inte sa till honom hur mycket jag skulle ta för att göra det.
En skitsak.
Varför skulle DET hålla mig vaken för?
Det kan vi ju tala om när som helst.
Och så detta med att vi håller på och leta ny internetleverantör >>>.
Det är väl inget farligt med det. Det blir som det blir. Vi försöker att helgardera oss och informera oss. Men vi kommer att bli lurade i slutänden ändå.
Det VET vi ju.
Försäljarna är dock desperata nu och den senaste ringde säkert sex gånger till Äsklingens mobil, tre gånger hem till oss och två gånger på min mobil, för att få oss att skriva på med dem.
Tror de verkligen att sånt gör oss köpsugna?
I alla fall. Ingen fara med det. Varför ska sånt förstöra min nattsömn?
Och så vaknade jag 4:30 i morse och var orolig av mardrömmarna, började tänka på allt detta (som inte är något värt att tänka på HALV FEM på morgonen) och så blev denna dagen ett enda stort:
ZZZZzzzzzzz!
Igen >>> ;)
Men jag tänker inte på de där superjobbiga sakerna. De som VERKLIGEN är värda att ligga vaken för om nätterna.
Med risk för härdsmälta.
Nej de sakerna klarar klarar hjärnan av att stoppa in i små lådor och ställa låååååångt in i mörkret.
Hjärnan är fantastisk ;)
Och jag som var på sånt superbra humör igår när jag laddade för måndagslistan och så försvann internetet och med den det bra humöret.
Men teknikern kom efter 2 timmar och allt fixades så det var knappt att jag trodde att jag bor i Spanien ;)
Så går det till hemma hos mig ;)
/Y
Skrivet den: 2013-05-12 Klockan: 14:36:12
Här är dagens uppdrag
....som är att i största möjliga mån färdigställa Irmas rum som vi hållit på med i EVIGHET ;)
Aldrig hade vi väl trott att det skulle ta sån lång tid.
Efter gårdagens shoppingrunda, med obligatorisk lunch på köttbulle-ikea, så kom vi hem med de TRE viktigaste sakerna som fattades: rullgardin, lampa och matta, samt ett ilsket lysande rött kreditkort.
Så nu har vi månadens magsår fixat ;)
Men förhoppningsvis så kan Irma flytta in i sitt rum ikväll.
OM det går som det ska, vilket det inte ser ut att göra just nu på grund av familjegräl, PMS och springande tid.
Och OM det går att lugna ner, det oförklarliga, helt plötsligt uppflammande, dåliga mamma-samvetet.
Något av det som jag verkligen HATAR med detta att vara förälder är att man aldrig vet vad som är rätt eller fel sätt att göra saker på.
Alltid så finns det TVÅ sidor av saker (om man har tur och det inte finns fler).
Och det är bara du själv som kan bestämma vad som är rätt för dig.
Som nu detta med att flytta Irma till eget rum.
Vanligtvis brukar ju detta ske mycket tidigare än i tre-års-åldern, men nu har det blivit så här av olika skäl. Och man brukar ju tala om rätta åldrar att göra det och vissa åldrar då det av olika utveckligsfaser inte är så lämpligt att göra det.
Flytta till eget rum vill säja.
Ska vi flytta henne nu när hon sover relativt lugnt om nätterna och hon verkar vara trygg i sig själv. Och då riskera att det blir oroligt om nätterna IGEN med nattskräck på grund av seperationsångest eller hon tror att hon blivit åsidosatt?
Eller ska vi vänta tills det kommer en sån där orolig period igen (det vet vi ju att de kommer, de är värre än Terminatorn) och på så sätt liksom passa på när det ändå är något oroligt på gång i hennes utveckling och göra något fint av detta med flytten, att hon blivit stor, fått eget rum, något speciellt, nån firning?
Som vanligt så kommer det säker gå mycket bättre än förväntat och så har man oroat sig alldeles i onödan.
.....eller så går det HELT ÅT SKOGEN.
Det är hur som haver ;)
Hå hå ja ja, det blir i alla fall inget gjort om jag sitter här och tycker synd om mig själv ;)
/Y
Skrivet den: 2013-05-10 Klockan: 01:20:00
Här fick "torsdagen from hell" slänga sig i väggen
...för det gick ÖVER förväntan idag.
Jag är så jäkla nöjd.
OCH trött, men ändå sitter jag här med klockan alldeles för långt gången.
Jag måste ju få skryta ;)
Jag vet inte vad det är, och jag har funderat SÅ på det: VAD det är som gör att vissa dagar bara känns så jäkla bra, varför vissa dagar bara flyter på och varför det i slutänden slutar så där lyckligt som det gör i sagorna.
VAD?
Jag vill veta.
För jag vill ha det så JÄMT.
Jag var ju dödstrött idag >>>.
Somnade nästan vid datorn.
Somnade nästan på bussen till bredvidgången.
Ingen bra förutsättning alls.
.....eller kanske den bästa.
Det KAN vara att skolhämtningen gick UTAN bråk när vi skulle gå hem utan att få ha lekt utanför skolan med kompisarna.
Det KAN ha varit att skitungarna inte bråkade nämnvärt medans jag lagade mat.
Det KAN vara att jag beslöt att laga en garati-rätt till lunch istället för den planerade fisken. Som gick både snabbare och vi slapp mat-gnället vid bordet.
Det KAN vara att jag började med SÅ gott om tid att jag trodde att vi skulle komma jättemycket för tidigt. (Vilket vi naturligtvis INTE gjorde, vi är ju vi. Men vi kom i alla fall i god tid, precis som önskat.)
Det KAN ha varit att ungarna gillar buss och var därför på strålande äventyrshumör.
Det KAN vara många saker.
Om jag bara visste VAD ;)
Men vet ni vad jag TROR var nyckeln?
Och jag skäms nästan över att inse detta.
Men det var nog att jag var trött.
Skittrött.
Jag orkade inte stressa.
Jag orkade inte bry mig.
Jag orkade inte tjata.
Och hur mycket jag än O-gillar det beteéndet, så får jag medge att det funkade med skitungarna, det gick hem hos livet.
Eller så var det bara ett sammanträffande.
Men tanken på att jag kanske skulle börja med lugnande flög förbi i mitt medvetande.
För att lyckas med denna super-mamma-roll som gäckar mig så ;)
/Y
En mycket nöjd som går till sängs med sin "torsdag-from-hell" och lägger den till handlingarna.
Skrivet den: 2013-05-09 Klockan: 01:07:21
Här var det morsdag
...i söndags. Alltså spanska mors dag, så ingen behöver få panik för att de glömt bort något viktigt ;)
Jag fick en STOR blombukett med liljor av skitungarna (Älsklingen fixat naturligtvis) redan på fredagen eftersom vi skulle till sommarstugan över helgen och sist liljorna fick åka bil så tvärdog de och vill INTE vara med längre.
Guldklimpen var jätteledsen över att hans skolknåpade morsdagspresent inte kunde trollas fram. Han var ju sjuk och hade inte varit i skolan på hela veckan.
Därav ingen present.
Efter löfte om efter-firande av morsdag på måndagen, då han varit i skolan och kunnat fixa hem överaskningen, så blev det bättre.
Och tårta blev det kvar efter lördagens grillning >>> så jag blev firad upp över öronen.
Jag kan inte klaga.
Förutom då att jag fick börja morsdagen med att svabba alla golv och städa efter kalaset >>>. Men Älsklingen tog disken och jag fick sitta i solstolen >>> och bli bränd mest hela eftermiddagen. Så det jämnade ut sig.
Jag tänker ofta på hur mycket jag förändrat mig sedan jag fick barn.
Hur mycket LIVET förändrat sig.
Hur allting blev precis INTE så som jag tänkt mig.
Och jag tycker nog att det går framåt.
Jag lär mig.
Det blir bättre och bättre dag för dag ;)
Småbarnsåren är tuffa.
Bebistiden är så intensiv att jag tappade bort mig själv.
Det var så mycket förutfattade meningar om HUR jag skulle vara och VAD jag skulle tänka, känna och göra.
För mycket prestationsångest.
Det fanns inte tid att njuta, vara, mindfullnessa.
Jag kan se en ljusning nu.
Jag ser vad jag gör för fel, fortfarande inte INNAN jag gör dem ;), och jag kan lära mig och dra slutsattser av dem.
Jag kan se att barnen blir större, klarar mer, blir små individer, hjälper till, fungerar FASTÄN jag gör fel och att vi börjar fungera som en FAMILJ och inte bara som ett gäng robotar som försöker ta oss igenom dagen.
Jag kan känna hur YOHANNA kommer tillbaka.
Hur jag kan börja andas och leva igen.
För barnen har kvävt mig.
Eller det är inte barnen som har kvävt mig, utan det som jag trott att jag måste göra för att vara en bra mamma som har tagit all min tid och ork så att det inte blivit något över till att vara Yohanna.
Jag kommer fortfarande ihåg (hur skulle jag någonsin kunna glömma) när jag för första gången skulle vara borta från lille Alexander och åka till hårfrisörskan.
Det dåliga samvetet.
Oron för om Älsklingen skulle klara av det eller tappa bort bebisen ;)
Hur det drog ut på tiden.
Hur Guldklimpen inte ville dricka mjölk på nappflaska, och ingen dag heller efter det.
Hur ångesten kramade om hjärtat när jag inte kunde komma hem fort nog med mina mjölkreserver.
Hur jag nästan körde ihjäl mig på vägen hem, hur jag slängde av mig bilen på gatan utanför och kastade mig upp för trapporna redo att möta en katastrof. För att bara hitta lugn o ro hemma.
Dagen efter hittade inte Älsklingen bilen när han skulle till jobbet. Jag hade glömt att lägga i handbromsen så den hade rullat iväg en bit bort. Som tur var så bodde vi inte i nån nerförsbacke.
Så kan det gå.
Det kommer jag ihåg nu när jag går bort från hemmet flera timmar varje eftermiddag utan att ha ångest.
Jag mår faktiskt bra.
Jag lever upp känner jag.
Jag får kraft att komma hem och ta tag i saker.
Visserligen så finns det andra sidor och känslor, men de tänker jag inte fira idag.
Idag, eller rättare sagt i söndags, firar jag att jag är mamma, klarar av det och till och med blir bättre och bättre på det.
Kanske att jag till och med en dag kan acceptera att jag är den mamman jag är...
/Y
Skrivet den: 2013-04-25 Klockan: 15:33:55
Här har det gråtits
Hela förmiddagen har gått åt till att läsa en blogg om en mamma som fått stänga av maskinerna i natt och låta sin lilla ängel somna in >>>.
Jag klarar bara inte av det.
Det är så viktigt att veta och att hjälpa till, men det blir för mycket sorg för mig. Ändå kan det ju inte vara ens en piss i Oceanen mot vad denna familj känner just nu.
Nu har jag ont i huvudet, det bränner i halsen och själen är alldeles svart.
Hjälper det dem?
Nej!
Tankar av......vad kan vara rätt ord för detta?
Medlidande? Det låter ju så fel men jag lider ju.
Omtanke? Ja men det är något mer.
Medkänsla? Låter för svagt.
....något större, något starkare, något hoppfullare och fyllt med kärlek och en massa massa sorg, sänder jag här genom cyberrymden.
Morgonrundan idag - det är varmt idag.
Nu får jag ta tag i mig, steka lite hamburgare, överleva den här "torsdagen from hell" och fundera på det där jag har tänkt att skriva om men som bara fladdrar iväg när jag vill sätta ord på det.
Tänk att det ska vara så förbenat svårt att hitta de RÄTTA orden när man vill beskriva något. En hel drös med andra ord kommer, men de rätta, de vill inte ge sig tillkänna.
/Y
Skrivet den: 2013-04-16 Klockan: 23:45:23
Här kommer vår perfekta KAOS-lördag
...för det var precis så jag kände när jag satt hemma i soffans lugna vrå, ungarna sov, jag var helt slut och jag & Älsklingen satt och talade om dagen.
Lördagen som var på instagram - yohannailaspalmas
Vi hade i alla fall tur med vädret...
... var det enda som kom upp i huvudet på mig när tänkte tillbaka på lördagen som gått. En helt perfekt dag med en massa roliga aktiviteter och skoj. ÄNDÅ så var det en aura av kaos runt allt, saker som sket sig, folk som var osams, dåliga humör och så bara GÅR ALLT ÅT SKOGEN.
Precis som i filmen >>>
Uff! Jag blir skitstressad när jag ser filmklippet, ändå är det ju så likt oss. Undrar om mina föräldrar känner samma sak ha ha ha :D
Dagen började bra, ungarna var uppe och hoppade vid 7-snåret :/
Men det gjorde ingenting för vi skulle upp tidigt för att göra picnic-frukost och åka söderöver, hämta upp föräldrarna på vägen och besöka loppisen i Arguineguin som går av stapeln på lördagsmornar.
Så det blev alltså INGEN morgonrunda. Ve och förbannelse, det dåliga samvetet började gnaga redan där....fast bara en liten stund.
Tills jag fick annat att tänka på ;)
Jag vaknade FEM.
Ungarna gick upp SJU.
Och vi kom iväg vid HALV TIO.
Det är ju inte klokt.
Och inte gick jag och drog benen efter mig inte.
Det tar sin tid att göra picnic-frukost, packa badkläder, solkläder, fika, koka kaffe, packa nattningskläder och INTE glömma något.
Halvägs ut på motorvägen kom det:
- JÄKLAR! Jag glömde kameran.
Det fick bli mobilbilder från denna turen...
Redan när vi kom halvvägs och hämtade upp mina föräldrar var det världskrig i bilen för Lillskatten inte fick lyssna på samma låt 100 gånger om. Och för att Guldklimpen blivit förbannad för att vi redan lyssnat på låten runt 50 gånger tills vi tröttnat och nu kallade sin lillsyster för saker som gjorde att hon skulle bli mer förbannad än hon redan var.
Så det var härlig stämning i bilen redan då ;)
Så blev det picnic-frukost på en parkbänk där det var hundpiss runt bänkbenen så det osade härligt i det begynnande solgasset. Och skitungarna fick syn på den medhavda, men antaget gömda, mut-godis-påsen och höll på att starta myteri och frukostvägran om de inte fick sluka den på en gång.
Så blev det fynd-letning, shopping-glädje, riv-och-slit-i-så-mycket-som-möjligt och en Guldklimp som blev störtförbannad för att han BARA fick köpa EN leksak. Som hämd valde han den STÖRSTA han kunde hitta ;)
Lillskatten däremot var lyrisk över alla docker som fanns där och gick bara tvärtyst fram och tillbaka och tittade med stora ögon. Och var supernöjd över de två som hon fick med sig hem.
Älsklingen ville bara ha min uppmärksamhet hela tiden och visa "fynd" som han hittat men varken frågat pris på eller andra viktiga saker, så liksom själva FYND-betydelsen försvann där tycker i alla fall jag. Men jag blev så himla stressad över att ha honom hängandes i hälsenorna att när min far också började blänga på oss för att vi rev och slet så mycket och, i hans mening, inte avancerade framåt i tillräcklig hastighet, så skickade jag hela högen till bilen för fika och godismoffa så jag och min mor fick gå i lugn och ro resten av tiden.
Suck!
Så skulle vi åka till vårt gamla favvoställe >>> & >>> betongfabriken för att intaga lunch men upptäkte, när vi väl kom dit, att det var byfest i byn och restaurangen hade stängt för semester.
Det lade ju lite sordi på stämningen...
Det blev att raskt rota fram ett annat alternativ som skulle passa de kräsna turisterna ;)
Det blev en chansning.
Vi tog dem till samma restaurang som vi var på med Älsklingens arbetskamrater i julas >>>.
Det blev kalasbra.
Genuint, bra mat, jord för ungarna att gräva i och en massa lokala invånare att glo på ;)
Bra tills pommesarna kom in för tredje gången och var STENhårda. Älsklingens värld rasade samman lite. Man KAN inte äta mat utan pommesar ;)
Eller tills Lillskatten kom på att hon inte sovit middag och blev SUPER-deprimerad över det.
Men vi åt, njöt och tyckte om.
På samma gång.
Inte illa för att vara Familjen Kaos...
Det räknas inte förens man har lagt ut det på Facebook ;)
Så åkte vi och kikade på ett nytt shoppingcentrum i El Tablero som blev en besvikelse.
Tomt.
Tvärtomt.
Man får nog vänta tills några affärer flyttat in där innan det blir nån komérs.
Så åkte vi tillbaka till föräldrarnas hotell för lite poolfika. Ungarna skrämde slag på ett par turistbarn med sina hulliganfasoner och så var familjebråket ett faktum.
Ingen njöt av fikat skulle jag tro.
Ja det skulle vara skitungarna då som tyckte att det var skitroligt att tuffa sig mot sina föräldrar.
Så ett par bulor i skallen när storebror jagade lillasyster på svinhalt poolgolv och så ytterligare lite familjebråk så har ni mitt liv i en ask ;)
Men man ska inte tro att det var nog med detta.
Helt plötsligt började min mor må dåligt och vi trodde att hon kanske fått lite solsting. Så hon gick tillbaka till rummet för att dricka lite vatten. Men när vi kom dit med en gallskrikande trotts-tre-åring som fått världens raseriutbrått för att hon inte fått släpa handduken på golvet tillbaka till rummet, så var mardrömmen ett faktum:
- en dålig mussla
eller
- världens solsting.
Min mor låg som en räka över toastolen och det var den lördagskvällen.
Vi badade skitungar snabbt och hivade in oss i bilen. Hoppandes på att detta INTE skulle vara nån magsjuka utan BARA en dålig mussla.
Det var våran jättehärliga lördag.
Men jag var ganska så nöjd för jag fyndade ett quiltat överkast med lila blommor till Lillskattens säng i framtiden. När hon flyttat ur spjälsängen.
FEMTIO kronor.
Skitbilligt!
/Y
PS Dagen efter var min mor på benen igen, om än lite vinglig, och vi åkte på ytterligare en utflykt. Så det blir inga fler muslingar för min mor i framtiden har vi bestämt. TVÅ musslor, TVÅ gånger i rad, på OLIKA ställen, på SAMMA person är lite för mycket sammanträffande för att vi ska våga lite på detta i framtiden. Och om söndagens utflykt får jag berätta en annan dag. DS
Skrivet den: 2013-03-29 Klockan: 00:15:12
Här blev det en ny dag
...med ett nytt oskrivet blad, nytt fräsht humör och nya utmaningar.
Tack alla för all pepp och uppmuntran igâr när mamma-självförtroendet sjönk ner i skosulorna och det blev lite FÖR jobbigt.
Vi avslutade den olyckliga dagen med ett födelsedagskalas (vad ANNARS) i Las Palmas, som fick fungera som TIME OUT. Även om jag inte hade nân vidare lust att anstränga mig för att skitungarna skulle fâ komma iväg pâ galej och roligheter sâ var det ändâ den bästa lösningen för situationen just dâ.
Vi hade hamnat i en vinkelvolt med bara skäll och gnäll och saker och ting bara eskalerade och blev värre och värre.
Det behövdes ett brejk.
När jag satt i bilen upp till Las Palmas, kokande av ilska pâ skitungarna och värkandes i hjärtat av dâligt samvete, sâ ringde Älsklingen som satt i Las Palmas och väntade pâ att bli upphämtad av mig efter avslutat jobb.
Sâ klämmer han ur sig det som man ABSOLUT inte fâ klämma ur sig till en uppgiven mamma i upplösningtillstând som inte ens haft tid eller ork att äta lunch:
- Jag sitter här med mina jobbarkompisar pâ ett hak och har blivit bjuden pâ lunch.
Och sâ hör man skratt och tjim i bakrunden.
Det är SKOTTPENGAR pâ sânt.
Jag höll pâ att explodera.
Och det talade jag om för Älsklingens kollegor sedan när vi träffades.
De lovade, gapskrattande att ALDRIG göra om samma fadäs igen....
När vi kom hem sâ sov ungarna i bilen och det var bara att bära upp de smâ änglarna i sina sängar. Jag satt LÄNGE och tittade pâ dem, och speciellt dâ pâ Guldklimpen och det värkte i mitt hjärta av dâligt samvete.
Idag hade jag inte varit den perfekta mamman.
Inte pâ lânga vägar.
För egentligen är det ju inte det som skitungarna gör som är det jobbiga, det som nöter sönder mig inifrân. För det som de gör, är typiska skit-unge-saker. Nej det är vetskapen om att JAG inte reagerar pâ det sättet som JAG hade förväntat mig innan jag fick ungar. Att jag inte är sâ bra som jag trott att jag skulle vara och som jag TYCKER att jag borde vara.
DET är det jobbiga.
Det ständigt dâliga samvetet.
Denna veckan blev det inget REAL LIFE, men det kanske ni märkte. Jag har knappt fâtt ihop mig själv, än mindre skrivit pâ bloggen och inte en skymt i universum att jag kom till skott med RL:en.
Men det kallar jag pâsklov ;)
Detta fâr vara mitt Real Life denna vecka: mammasamvetet.
Om vi vill sâ fâr ni gärna Real-Lifa om ert mammasamvete eller om ni kommer ihâg nâgot ögonblick i ert liv som BARN, att ni kommer ihâg att ni var lyckliga.
För jag hävdar fortfarande, men vill gärna bli överbevisad: att barn aldrig är lyckliga, eller medvetna om att de är det. Det är när de växer upp som de KANSKE blir medvetna om att de hade en bra barndom eller VAR lyckliga dâ. Men som barn....
Lämna länken här i sânt fall, till detta inlägg.
Jag skulle sâ gärna vilja veta.
Nästa vecka kör vi igen, som vanligt.
(dagen på instagram, som har varit MYCKET bättre än gârdagen - yohannailaspalmas)
/Y
Skrivet den: 2013-03-27 Klockan: 15:46:00
Här har vi UNDERBART pâsklov
....NOT, för ni känner väl oss. JAG känner oss och borde veta bättre än dra iväg oss pâ trevlig semester, pâ underbart soligt ställe, med mânga lek-kamrater, perfekt planerad och förbered mat, mânga roliga överaskningar och bara mys och trevligt som väntar.
Det BLIR ju aldrig sâ.
Just nu: Tvâ skitungar säljes billigt vid snabb affär.
Ja, för nu skyller jag allt pâ dem, sâ ni som planerar att skaffa barn: läs inte detta. Ni som inte vill höra gnäll pâ skitungar: läs inte detta. Och ni som bara vill leta fel och brister hos andra mammor och bara vill göra dem ledsnare än de redan är: läs INTE detta ;)
För jag är ledsen nu. Vi har haft en skitmorgon idag och brâkat utav bara sjuttsingen. Jag har blivit argare än jag borde och skällt mer än jag borde och är nu sâ ledsen i själen att jag känner mig alldeles sotig pâ insidan.
Ungarna leker glatt med sina kompisar och har glömt för länge sedan. Jag sitter i trappen och grâter för mig själv.
För inte kommer det nâgon och tröstar en när man som bäst behöver det...
Det här hade aldrig hänt om jag inte skaffat ungar.
Hade jag inte skaffat dem sâ hade jag suttit här i solstolen, njutit av solen och smuttat pâ ett glas vin.....vatten ;)
Eller legat i sängen och njutit för den delen....ostörd.
 andra sidan hade jag inte kunnat njuta av dessa saker sâ mycket som jag bort efter som jag dâ ej vetat om hur det kännts att bli berövad möjligheten att njuta av dessa.
Jag vet inte vilka av dessa tvâ alternativ som hade varit det värsta.
För detta kommer ju att gâ över, det vet jag ju. Jag kommer att bli glad igen och tycka att mina skitungar är de bästa skitungarna i världen (OM jag nâgonsin tycker det) och allt kommer att vara frid och fröjd igen.
Tills nästa gâng mâttet blir râgat.
För det blir ju det, râgat.
Jag tröttnar pâ att anstränga mig till max och bara fâ skit tillbaka.
Bara grât och tandagnisslan när jag fixar och donar sâ svetten lackar.
Otacksamma monster...
För uppenbarligen sâ finns det inget mer själviskt än ett barn. De tänker bara pâ sig själva och vad DE vill ha. Jag undrar egentligen när den där medvetenheten om andra människors behov och känslor växte fram hos mig.
Det verkar faktiskt sâ, att ju MER jag anstränger mig för att hitta pâ roliga saker för ungarna, ju mer missnöjda blir de.
För att de inte fâr mer, och mer...OCH MER.
För DE har aldrig fâtt växa upp utan, och fâtt sakna, och bli medvetna om vad de gâr miste om.
Ex:
Jag köper en rolig sak för att överaska.
Guldklimpen blir INTE glad över det han fâr utan SKITARG över det som jag INTE köpte, eller att jag inte köper VARJE dag, eller tjatar hâl i huvet pâ mig om när jag ska köpa det och det och det.
Jag skriver inte detta för att gnälla (ja inte bara i alla fall), inte för att fâ folk att tycka synd om mig (för som jag bäddat fâr jag liga) utan för att när jag, en dag sitter dar med skitungarna utflugna ur boet (och man har lovat mig att jag ska sakna detta dâ), och ser tillbaka pâ den här tiden, dâ ska jag ta fram denna bloggen och läsa och komma ihâg hur det VERKLIGEN var, hur jobbigt det var och hur ledsen jag var.
Och jag ska kunna ta fram den och visa Guldklimpen, som ju dâ vuxit upp till nâgons drömprins naturligtvis ;) och visa honom hur skitjobbigt det var.
För HUR kan det komma sig att en liten sketen 6-âring kan fâ en hel vuxen kvinnas värld att rasa samma genom nâgra sporadiska handlingar. Och fâ henne att ge upp det som hon haft som grundtro och värderingar under hela sitt liv.
Att kunna göra sâ att det enda hon har lust att göra är att sätta sig pâ toa och storböla, halsa en flarra vin och gluffsa i sig ALLT onyttigt som finns i hela huset.
Skitungar kan dom.
Värre än terrorister ;)
/Y
Skrivet den: 2013-03-24 Klockan: 23:59:26
Alexander 6 år
23 mars 2007 kom han då; vår Guldklimp Alexander.
Han var lite trög i starten då de fick dra ut honom med tång. Och sedan dess så har det varit fullt ös medvetslös här hemma ;)
Sex år. Tänk att det kan gå så fort...
Här om dagen, på kvartsamtalet med Alexanders fröken, så sa hon att det märks att Alexander är uppfostrad i ett hem där man vet hur man ska uppföra sig.
Jag satt som en fågelholk och gapade.
Talade hon med mig?
Om oss?
Var hon säker på att det var MIN son hon talade om?
Alexander fyllde sex år i lördags och det märks att han håller på att bli stor nu. Ibland känns det nästan som att han är vuxen eller i alla fall tonåring. Men tills dess är det en LITEN bit kvar.
Tänk att det gick så fort.
Småbarnstiden är över för hans del och man kan nu skymta den man han en gång kommer att bli och DET kommer att bli någonting över det förväntade.
Det är jag som mamma alldeles övertygad om ;)
Alexander har precis lärt sig att läsa och läser nu ALLT som kommer i hans väg. Fortfarande är det långt kvar till att läsa en bok, men alla ord han ser försöker han sig på att ljuda ut. Dock är det lite kämpigt med de två språkens olika uttal av samma bokstäver. Men jag är imponerad.
Att summera har de också börjat med i skolan nu och han frågar hela tiden om vad detta plus detta blir och tror att ju högre talen är desto svårare är det att summera ;) Sött, kommer ihåg faktiskt när jag själv var i det stadiet.
- Vad är en MILLON plus en MILLON. Jättesvårt ju att summera ;)
Jo Alexander vet vad som är rätt och fel. Han VET så väl, och är inte rädd att tala om för andra hur man ska göra. Han kör ganska så hårt med folk och rättar hit och dit och jag är lite små-orolig som förälder att han ska få problem med det i framtiden. Barn är ganska så elaka och ingen tycker om en besserwisser som rättar andra. Samtidigt som han har ju rätt i det han säjer.
Vi kör med, sålänge, att VI vet hur VI gör i vår familj och för andra barn så gäller det att deras mammor säjer åt dem. Inte något annat barn.
Och han uppför sig EXEMPLARISKT när vi är borta, aldrig några problem (peppar peppar). Det är när vi är hemma som det är struligt. Och det ska ju vara bra har jag läst. Att det då visar att de är trygga hemma och kan slappna av med sin familj. Nån gång så måste ju de lätta på trycket också.
Men det är ganska så kämpigt som förälder att ta strid efter strid. Fast det är väl det som ÄR uppfostring, guidning genom livet.
Och jag märker ju, det är ju det som är så uppmuntrande, att det som vi tjatar om här hemma ger resultar.....när vi är borta ;)
Just nu är väl det största problemet, och det som vi bråkar mest om: SPEL. Alexander har ett Nintendo och tidigare fick han spela på min bärbara dator. I somras till exempel, när vi var i sommarstugan och hade sommarlov, så brukade Alexander vakna tidigare än alla andra och istället för att väcka och bråka med oss som fortfarande ville sova så gick han ner på nedervåningen och spelade Nintendot tills vi vaknade.
Fungerade jättebra.
Tills jag började hitta honom i soffan spelandes mitt i natten.
Han vaknade jättetidigt på morgonen, för att gå på toa. Och istället för att gå tillbaka till sängen så gick han ut i vardagsrummet och spelade.
Så det fick vi sluta med.
Och nu övar vi på att somna om.
Något som Alexander alltid haft svårt för.
Något som vi också övar oss i är att INTE bli arg när det är dags att sluta spela, för att äta, gå ut, träffa andra, åka iväg osv.
Alexander är lugn som en filbunke vanligtvis. Men blir han arg, som han blir när han måste sluta spela, ja då blir han SKITFÖRBANNAD. Skriker och slår omkring sig. Kastar saker och sparkar. Ja ibland blir jag riktigt rädd. Om det är så här vid 6 år...
Så just nu så gäller att om han blir arg när det är dags att sluta spela, ja då får spelet vila ett par dagar.
För jag vill ju att han ska kunna spela ibland. Han tycker ju att det är så roligt och jag tror faktiskt att de lär sig saker genom det också. Men när han spelar så försvinner han in i sin egna värld och det finns ingen Alexander. Han varken hör eller ser något eller någon.
Världens bästa barnvakt ;)
Men väldigt oroväckande.
För när han sedan ska sluta så blir han som en beroende och blir skitarg.
Och så bråkar vi :(
Och när vi bråkar springer han in på sitt rum, eller blir skickad dit och sitter och gråter och klagar:
- Ingen tycker om mig, ingen älskar mig.
Fast vi inte har sagt ett ljud om detta.
Sånt kan man ju inte höra som mamma så det brukar sluta med att jag går in dit och vi pratar och jag förklarar att vi älskar hon alltid. Men ibland gör han dumma saker och då blir vi arga. Saker kan man ändra på, men att vi älskar honom kommer aldrig ändras.
Det tråkiga äar att Irma börjat att säja samma saker när hon blir arg på oss. Utan att veta vad det betyder. Men hon hör ju Alexander...
Därför har vi nu speciella tider då han får spela och speciella regler för hur spelandet och främst avslutandet ska gå till. Och en dag hoppas jag kunna släppa lite på det där. Just nu inget datorspelande och inget spelande på min mobil.
Tillsvidare...
Han äter som en häst också, vår Alexander. Och jag vill knappt skriva om det för att det inte ska verka som att jag klagar, för det gör jag verkligen inte. Åh detta ätande och de problem det för med sig. Så många föräldrar som har hårklyveri angående detta.
Hjälp! Det är ju bara mat, att äta. Inget svårt alls.
Ändå så mycket strul.
Men just nu så fungerar äteriet bra här alltså (peppar peppar nummer 2) och Alexander äter ibland mer än vad jag gör. HUR ska det bli när han blir tonåring?
VISST, det ska alltid gnällas över att jag gjort ditten, eller varför jag inte gjorde datten. Alltid gnälleri och jag är så trött på detta.
Jag har funderat på att köra hårt och bara skicka iväg honom på rummet om han gnäller. Kommer han och gnäller utan att ha smakat så får han gå, så beter man sig inte vid matbordet.
Men jag har inte varit så konsekvent med detta än, jag bara säjer åt honom att smaka innan han yttrar sig och då går det ju bra. För jag lagar ju skitgod mat ;)
Men det är gnälleriet jag vill komma bort ifrån.
Ja det är detta gnälleri som är så uttröttande. Det verkar som att han aldrig är glad eller nöjd.
Ska vi göra något så ska det ALLTID protesteras.
Ska vi gå till parken så vill han inte gå ut.
Ska vi gå hem från parken vill han inte gå hem.
Ska vi.....ja ALLT.
Gnäll.
Medans vi gör saker så är han ju glad och sprallig men det är liksom bytet av aktivitet som inte är bra. Och jag försöker att avisera i god tid innan. Att förklara tidigt vad vi ska göra under dagen.
Jag bara väntar och hoppas på att det ska gå över.
För det har hållit på sedan 3 års ålder...
Sex år ja.
Inga tänder tappade än, men något typiskt 6-årigt som jag märkt och som märks så in i bomben och som jag inte hade talats om, fören en kompis 6 åring blev "anklagad" för att vara överaktiv och hans mamma forskade lite om detta, är att 6-åringar har ett misstänkt ämne i kroppen vid just den åldern som gör att de får MYROR i brallan ;)
De kan inte sitta still.
Alexander har ju varit ett ganska så stillsamt barn men just nu är han som ett fullblod som det bara spritter i. Man kan riktigt se hur det rycker i honom i något som ser ut som tics och han håller hela tiden på att klia sig, blinka, skutta, sprätta med benen osv. Till och med när han sitter i mitt knä och vi borstar tänderna så rycker det i honom.
Jag blir skitnervös av detta ;)
Det är väl bara att vänta på att DET går över också.
Annars så är han en jättego kille som tycker om när man läser för honom, vi sjunger sånger, han trär pärlhalsband, leker i parken, kommer ofta och ger kärlektförklaringar och älskar att busa och att bli kittlad. Just nu är LEGO, playmobil och BILAR hans största intressen.
Han retas dock väldigt med sin lillsyster och DET är ju så tacksamt. Speciellt som hon tänder på alla cylindrar då.
Han pratar och pratar och berättar och hittar på historier. Men än så länge så fattar jag inte ens hälften och han tappar bort mig innan vi ens hunnit fram till vad saken handlar om.
Frågar INTE så mycket om livet.
Mer om när hans födelsedag är ;)
Och presenter.
Han tjatar om presenter hela tiden och att vi ska köpa detta och detta till honom.
Lik mamma, köpgalen ;)
Det är min Alexander det.
Guldklimpen, min förstfödde, the one and only Alexander.
/Y
Skrivet den: 2013-03-23 Klockan: 00:51:42
För SEX år sedan just nu
....om jag inte minns fel, var jag överlycklig över att just fått epidural och kunna prata och till och med skratta igen. Efter att precis trott att jag skulle dö och fått berättat för mig att det fattades MYCKET kvar än.
22 mars 207 >>>
26 mars 2007 >>>
Tänk vad allt INTE blir som man tror att det ska bli.
Här ligger morgondagens presenter och väntar på födelsedagsfirningen. Guldklimpen har fått tillsägelser att inte gå upp förens vi kommer och sjunger.
Vi får se hur det går ;)
/ Yohanna, Mamma till snart 6-åring
Skrivet den: 2013-03-20 Klockan: 13:37:21
Här luftades det håriga, vita och bara ben
....på stranden igår medans Guldklimpen var på sin svenskakurs.
Och detta är BARA för dig Åsa som önskade att jag skulle skita i klädreglerna >>> och gå efter värmen som kommit helt plötsligt (och försvunnit litegrann också helt plötsligt) här i Las Palmas.
Ja fast nu var det inte SÅ varmt just när jag kom dit ner. Men det visste jag ju inte när jag gick hemifrån.
Så Åsa, här kommer mina vita, bara och MAGNESYL-vita ben på stranden ;)
Så-där-ja.
Det var ju inte så farligt ;)
Men jag tror ändå att vi får ta en sväng med gräsklipparen på benen och lufta dem ordentligt på stranden under påsklovet i sommarstugan, för att det ska kännas riktit bekvämt och avslappnat att kasta av sig byxorna och nylonstrumpbyxorna.
Idag väntar fördelsedags-present-inköp och allmän planering av födelsedag och påföljande påsklov i sommarstugan.
ALLT måste planeras och organiseras.
Guldklimpen fyller SEX på lördag.
Inte klokt.
Snart är man tonårsmamma.
Huvaligen ;)
/Y
Skrivet den: 2013-03-14 Klockan: 23:02:14
Här har vi olika syn på viktigt
...och speciellt uppenbart blir det när Älsklingen kommer hem från jobbet, full av intryck från livet UTANFÖR, full av entusiasm från diverse konversationer med VUXNA människor och full av nyheter från världen och vad som händer i den.
Tex:
Älsklingen kommer in genom dörren:
-Yohanna! Hörde du om planet som just störtat i Madrid?
eller
-Yohann!, Barcelonas tränare har skrivit på för ett tyskt lag.
eller
- Yohanna! De har valt en ny påve nu. Den första latinamerikanen någonsin.
.....föresten, hur har din dag varit?
Yohanna:
- Irma ville inte sova middag idag.
eller
- Alexander tycker helt plötsligt inte om spagetti och köttfärssås.
eller
- Någon har glömt att fälla ner toaringen.
Ja det är helt solklart att vi har vitt skillda upplevelser om vad som är viktigt här i världen ;)
Vi börjar likna en sån där karrikatyr på par som säjer att de växt ifrån varandra.
Tacka f-n för det, när livet är så här.
Jag kanske måste komma ut lite?
Börja jobba kanske.
Så att vi inte får tid över att tala med varandra över huvud taget. Eller så vi inte har den blekaste om vad ungarna har haft för sig under dagen.
Tufft!
/Y
Skrivet den: 2013-03-12 Klockan: 13:26:15
Här har ni äkta lycka
...för det är vad den här tjejen OCH hennes mor känner över dessa påsar som vi var och hämtade hos en kompis i fredags innan veckohandlingen.
Vad tror ni att det är?
Vad kan få TVÅ tjejer att hoppa jämfota av lycka och vilja slita ut allt innehåll och bara frossa?
- Det här är MITT, säjer Irma.
- BARA mitt, säjer hon med stolthet och besatthet i rösten ;)
NATURLIGTVIS!
En påse med skor.
Och en påse med kläder.
Kompisens två döttrar hade haft garderobsrensning och fått ihop en hel drös med skor och kläder som inte längre passade, som de var trötta på eller som de helt enkelt inte ville använda.
Tjejer är ju så....har jag hört ;)
Peppar peppar så har vi inte kommit dit än här hemma, där det är världskrig varje dag om vad man ska ha på sig och vad man ABSOLUT inte kan ha på sig.....någonsinn ;)
Bägge skitungarna tar på sig det som mamma lägger fram, helt utan protester.
Och JA, jag njuter av att NÅGONTING går bra i denna familj.
Jag är också väldigt medveten om att detta kan vara för en VÄLDIGT kort tid. I alla fall med Irma. Jag har fått höra än den ena, än den andra skräckhisorien, om hur det går till i de andra hemmen som innehar flickor i familjens barnaskara.
Inget fördomsfullt.
Det verkar vara så bara.
Sommaren är räddad och så även nästa vinter.
Jag har ingen stolthet här, jag tar glatt emot vad som ärvas kan. Tänk efter TVÅ tjejer så är nästan alla dess saker nästan sprillans nya.
Varför skulle man inte kunna använda dem fler gånger?
På det här sättet kan man frossa i MASSA kläder och skor, precis som jag vill ha det, UTAN att behöva slösa en massa penningar.
Och snart börjar loppis-säsongen också ;)
/Y
Skrivet den: 2013-03-07 Klockan: 15:38:41
Här är mer om spanska mammor
....för detta ämne är inte uttömt än, tro inte det. Ibland kan man undra om vi fötts på samma planet ;)
Tidigare om spanska mammor >>>
Jag har ju berättat om mormor som hämtar i skolan >>>.
Och om min svärmor som domderar med mina ungar >>>.
Kanske kan bli en följetong det här ;)
I fredags när vi var på den obligatoriska svärmorslunchen så berättade svärmor att hon samtalat med en señora (spansk tant/dam) som bor i samma hus som henne. Denna señoran ska straxt bli mormor för första gången och de kom nu i samspråk om detta de två señorasarna ;)
(en señora flera señorasar) ;)
Den blivande mormodern sa att nu fattas det bara tre veckor innan min dotter ska föda. Hon kommer naturligtvis och bor hos mig efter förlossningen eftersom hennes lägenhet är så liten. Och sen efter tre månader (Spanien har bara TRE månaders mammaledighet), ja då blir det jag och FARmor som får turas om att ta hand om den lilla. Mamman måste ju börja arbeta igen.
Ja detta är inget ovanligt här.
Och JA Spanien lever på 2000-talet de också ;)
Många mammor flyttar hem till sina mammor igen, efter förlossningen. De kan ju inte ta hand om en bebis. De vet ju inte hur man gör. De måste lära sig av sina mammor. Och pappan måste ju arbeta. Och så måste ju mormor få vara mamma. Och så måste ju den nyförlösta tas om hand om.
Jag bara undrar:
- Vad gör papporna under sin 16 dagar långa pappaledighet?
Ja om detta kan man säja mycket: om jämställdhet, om mammor som blir som barn när de får barn och inte kan ta hand om sina egna barn, om Spanien som inte avancerar framåt utan lever kvar i det gamla, om mammor som inte VILL lära sig, om mormödrar som tror att DE är mammorna, om ansvar hit och dit osv.
Är det bara jag som går igång på sånt här?
För egentligen så är det ju jättekonstigt att jag blir så irriterad. Jag ska ju inte ha några fler barn. Mig berör detta ingenting. Och när svärmor sa att jag skulle flytta hem till henne efter MIN förlossning, ja då skrattade jag henne rakt upp i ansiktet.
Här ska JAG lära mig att sköta MITT barn.
Här ska MIN karl lära sig att sköta SITT barn.
Här ska VÅR familj svettsas samman och övervinna detta ;)
Och här ska MIN karl sköta SIN nyförlösta och hjälpa till.
Farmor och mormor ska komma med godis och kaffebröd och ringa FÖRST innan de kommer. Och komma när VI känner oss beredda. Så att mammorna kan vara trevliga mot sina svärmödrar och låta dem hjälpa till med barnbarnet utan att det finns konstiga spänningar i släkten.
Ja ni ser.
Jag går igång på en gång så det osar svavel ur örona på mig.
Lugn Yohanna, lugn ;)
/Y
Skrivet den: 2013-03-06 Klockan: 23:51:06
Här har små grytor fått öron
...och man får verkligen passa sig för vad man klämmer ur sig här hemma. Och DET känns faktiskt ganska så konstigt att efter hela tiden kunna ha talat om det mesta över huvudena på våra små grytor.
Men nu börjar det alltså läcka ut ;)
Man kan se hur det riktigt snurrar i kugghjulen inne i huvudet på Guldklimpen när vi sitter och pratar med varandra, Älsklingen och jag.
OM han (Guldklimpen alltså och inte Älsklingen som jag ju talar med), inte sitter framför TV:n eller håller på att spela på Nintendot, vill säja. Då finns det inget i världen som kan fånga hans uppmärksamhet.
Jag tror faktiskt att taket skulle kunna falla ner OBEMÄRKT ;)
Min svärmor har en irriterande ovana att hitta på "flyktvägar" ur kniviga situationer med ungarna. Om det var någon som började skrika efter GODIIIIIIS vid matbordet så inflikade hon snabbt att:
- Ja ja, vi ska bara äta färdigt först, så får ni godis sen.
Och ungarna blev ju tysta då och åt snällt.
OM man hade tur.
Just godis-exemplet kanske inte var så bra, för INGEN unge vill ju äta om den blivit lovad godis, men ni hajjar situationen.
Situationen som fungerade OK medans ungarna var "mindre" och glömde fortare än vad de åt. När måltiden var överstökad så hade alla glömt att det skulle vankas godis. Ja fast inte godis då för det var ett dumt exempel ;)
Tills Guldklimpen blev "stor" och nu har fått en fungerande minne.
Nu kommer han ihåg längre än 5 minuter.
Mycket, mycket längre ;)
Just nu har vi frågan:
- Mamma när fyller jag år?
Och den har vi hållit på med sedan julen slutade. Konstigt nog kommer han aldrig ihåg svaret på den frågan ;)
I alla fall.
Jag har tröttnat på att säja åt min svärmor att göra så där. Hitta på lätta undanflykter med ungarna. Bättre att ta konfliken på en gång, tycker jag.
Ja jag har tröttnat på att säja åt min svärmor att locka med godis också, och att ha godis framme precis när vi ska äta osv.
Men det är som att hälla vatten på en gås.
Så då tycker jag att HON får ta konflikterna som uppstår: typ skrikande ungar som inte vill äta mat när de sett godisskålen på rumsbordet, för att fortsätta godisexemplet.
Hur som helst, min son åt ett par bullar hemma hos svärmor för lääääänge sedan och blev så förtjust i dem att han promt ville ha en egen påse. Svärmor som inte ville vara dum lovade att hon skulle köpa en påse för att inte få något bråk.
Jag tror aldrig hon hade för avsikt att någonsinn köpa den där bullpåsen för varenda gång vi kom hem till henne och Guldklimpen frågade efter bullarna så hade hon glömt dem. Och varenda gång så lovade hon att I MORGON så köper jag dem.
Veckorna gick och VARENDA dag så frågade Guldklimpen mig om farmor köpt de där bullarna. Och VARENDA gång så hade hon glömt det. Jag talade ju om detta med Älsklingen och gnällde om att hans mamma hela tiden hittade på undanflykter till ungarna istället för att säja som det var:
- att jag har glömt bort det. Jag har inte tid att köpa bullar. Jag tycker inte du borde äta fler bullar. Eller vad det nu var som hon hade för skäl.
Till slut så tröttnade jag på tjatet och sa som det var till Guldklimpen:
- Du ska inte lyssna på allt som Farmor säjer. Hon säjer så mycket och glömmer mer än hälften. Tro inte på allt som hon lovar dig.
Det blev slut på tjatet.
Men en dag när vi stog ute på gården och talade med svärmor så utbrister plötsligt Guldklimpen:
- Mamma säjer att jag inte ska lyssna på vad du säjer, för du är gammal och glömmer allt.
Jaha ja.
Det kändes ju inte alls pinsamt ;) hrmmmmm.
Men nästa dag så fanns det en påse med bullar till Guldklimpen hemma hos svärmor.
Så går det till här ;)
/Y
Skrivet den: 2013-02-23 Klockan: 14:24:47
Real Life - Krims krams/Smycken
Efter en ganska så lugn lördagsmorgon, ja förutom då Lillskatten fick tag på Guldklimpens skolklistermärken och "råkade" klistra dem på fel ställe och jordens ramaskri uppstog medans jag Skypade med mina föräldrar, så är det då dags för helgens mandomsprov.
Eller ska jag säja kvindomsprov nu när jämlikhetens vindar blåser ;)
Få på sig finkläder, sminka sig, kamma sig (INTE glömma borsta tänderna) OCH helst lite krims krams också inför eftermiddagens födelsedagskalas.
Jag brukar lyckas ganska bra med en eller två saker, möjligvis tre. Men ALLIHOPA på en och SAMMA gång, det brukar vara OMÖJLIGT.
Och vanligtvis är det krims-kramset som brukar glömmas bort ;)
Veckans utmaning alltså. Real Life och som handlar om krims-krams eller smycken denna gång. Tills på ONSDAG har ni på er. Så kan vi alla läsa om hur vi har det i det RIKTIGA livet på torsdag.
Alla välkomna såklart.
Vad Real Life är >>>.
Tidigare Real Life att titta på >>>.
Och det är bara att hänga på: the more the merrier (ju fler desto roligare) ;)
Jag älskar allt som glittrar.
Jag tror att jag var, eller borde blitt, drag-queen i mitt förra liv. Eller möjligtvis drottning ;) För allt som glittrar blir jag förälskad i. Ju mer deto bättre ;)
Således köper jag hem drösvis med glittrande krims-krams och lägger på hög. Folk har även kommit på detta och ger mig i födelsedagspresent eller andra gåvor.
Hittills har jag haft allt hängades på en smycketställning men den dignade under tyngden och ville gå i pension, här-om-sistens. Dessutom så dammar det så förbenat i sängkammaren att allt glitter blev alldeles matt och tråkigt och jag kan ju inte så och gnida med damtrasan på krims-kramset för jämnan.
DÅ såg vi DET, smyckesskåpet. Det ULTIMATA för att förvara krims-kramset i tills att det NÅGON gång skulle komma få ut och lufta på sig ;)
Det var ju det som, när jag öppnade det på julaftonen, var i FEL färg och den rätta färgen inta fanns att få tag på. Men som när vi åkte ända långt-bort-i-buschen ;) fanns i en avlägsen butik i en avkrok.
Så nu står det här hemma.
Fullproppat med glitter.
Som aldrig får kommma ut och roa sig.
För vad ska jag med en glittrande tiara till när de enda festerna jag kommer ut på är födelsedagskalas som detta vi ska på idag. Barnkalas ute i buschen med korvgrillning ute i det fria. Och de enda lämpliga klädesplaggen är jeans och tennisdojjor.
Och kanske en liten glittrande tiara på det....
Är jag själv om detta fenomen? (hoppas verkligen inte) ;)
- Är det något som du brukar "missa" att få på dig när du ska ut på galej (och här räknas INTE trosor) ;)?
- Använder du krims-krams?
- Eller kanske bara riktiga smycken?
- Hur förvarar du dessa?
- Och KAN det verkligen blir FÖR mycket glitter?
Som vanligt så skriv och berätta på din blogg tills pâ ONSDAG, om det du VILL berätta om, fota om du vill. Och lämna länken här i en kommentar till detta inlägg.
På ONSDAG kväll gör jag en sammanställning, så att vi alla kan gå in och kolla hos varandra.
/Y
(som ska skynda sig att göra sig i ordning nu. Kanske BÖRJA med att få på sig tiaran...)
Skrivet den: 2013-02-20 Klockan: 13:25:00
Här har vi påsar under ögonen idag
....för det var en SÅN DÄR natt med Irma igen. Jag trodde att hon hade vuxit ifrån det men rätt var det är när man invaggats i falsk trygghet så kommer det en.
Bra så att man håller baby-suget i schack.
Kom ihåg Yohanna, kom ihåg hur det var ;) >>>
Irma har varit vaken HELA natten känns det som. Eller vaken och vaken var hon ju inte, jag tror att hon sov. Men hon drömde mardrömmar, skrek, gnällde och skulle ha vatten.
När jag bara hyschade åt henne, efter att hon FÅTT vattenslurk, så blev hon SKITFÖRBANNAD och bara kastade sig runt i sängen.
HELA JÄKLA NATTEN!
Hon har mycket på gång i huvudet den där tjejen...
Egentligen skulle hon sova som en prinsessa tycker man. För hon ville inte sova middag på dagen igår, så när det var dags att gå och hämta hem Guldklimpen från skolan och hon fortfarande inte somnat så var det bara att speta iväg, hon och jag hand i hand ;)
Vi hann bara utanför dörren så var hon TRÖTT och ville INTE gå.
Vad i HELA friden!
Då så var det dags att bli trött.
Jag fick släpa en skrikande Irma hela vägen till skolan, men GÅ skulle hon göra ;)
Så var vi ute hela eftermiddagen i parken medans Alexander var på sin svenskakurs. Så hon borde ha fått frisk luft upp över öronen och motion på det.
Trött borde man tycka att hon skulle vara.
Sova som en stock också.
Men nej då.
Jag har skrivit det förr och jag är övertygad om att ju mer barn sover, desto bättre och mer sover de. Och precis tvärtom. Sover de lite, så blir de så trötta att de blir övertrötta och sover dåligt och lite.
En ond cirkel.
Irma har ju alltid varit lite speciell.
Eller speciell och speciell, hon är ANNORLUNDARE än Alexander.
Helt annolunda.
Man ska inte tro att bara för att man har ett barn, så har man massor med erfarenhet. För man kan hoppa upp och sätta sig på att det andra barnet inte kommer att reagera på exakt samma sätt som det första och så får man lära om från början igen.
Lillskatten har ju sedan hon fyllde två år varit utan blöja och skött både nummer och två med bravur på toaletten.
Jag har varit förstummad. För som vi kämpade med Guldklimpen.
Men så på födelsedagskalaset förr lördagen >>> så blev det ju en liten, ja LITEN är kanske inte rätt ord i detta sammanhang men..., olycka och det kom i byxorna.
Inget konstigt med det.
Nån gång var det ju tvunget att vara hennes tur och det är inte alltid lätt att säja till i tid när man är mitt uppe i rolig lek och inte vill gå ifrån.
Men jag var bra förvånad.
Men sedan dess har ALLT, nummer två, kommit i byxorna. Hon har inte ens försökt att säja till innan.
Och NU var vi förvånade.
Vad hade hänt?
Vad skulle vi göra?
Oroliga.
Så igår när Lillskatten satt på toa så kom det fram att NEJ hon ville inte bajsa för det gjorde ONT, hon var rädd.
Aha! Något hade hänt och hon hade blivit skrämd.
Så jag övertygade henne om att det inte skulle göra ont. Mamma skulle hålla i rumpan så det var tryggt.
Och visst gick det.
Nu är vi igång igen.
Och jag håller rumpor ;)
Jag kan se mig själv om tio år. Fortfarandes hållandes i rumporna för att det ska vågas gå på toaletten.
Man ska vara försiktig med vad man hittar på för lösningar ;)
Men detta med att ha barn.
Det är förvirrande.
Vad som helst kan hända som ger vilka konsekvenser som helst och DET vet du inte förens efteråt.
Och DÅ måste du hitta på en lösning som fungerar, egentligen vad som helst men man får vara jäkligt påhittig, så att det uppstådda traumat övervinns.
SÅ.
Det var en del av vår tråkiga vardag här.
/Y
Zzzzzzzzz ;)
Skrivet den: 2013-01-31 Klockan: 23:33:09
Här funderas det på spanska mammor
...för här-om-sist, när jag var ute på galej >>>, så kom vi in på det spåret och talade mycket om att vara mamma, spanska mammor och om spanska mammor skiljer sig så fruktansvärt mycket från svenska mammor.
Visserligen talade vi mycket om Christian Grey också ;) Vi drack ju vin och var alldeles lössläppta och rusiga av friheten och lördasgs-feelingen. Men om DET får vi ta i ett annat inlägg, eller bokklubb som Jenny i Wales så inspirerande föreslog. Jag ska bara komma fram till vad jag tyckte om boken.
Och om det som vi talade om vid denna middagen.
Men spanska mammor alltså.
Man tycker ju att det inte borde vara så stor skillnad mellan mammor i olika delar av världen. Att det egentligen inte skulle vara så stor skillnad på hur mammor tänker, känner och hur man uppför sig.
Jag menar: man får barn, man älskar sina barn, man gör allt för sina barn och så punkt slut.
Men herre jädrar.
Det kan gå till på helt OLIKA sätt, och inget är fel eller rätt med det. Bara så himla olika.
Jag tror att svenska mammor är från Venus och spanska från Mars.
Känns det igen?
Jag trodde nämligen att det bara var MIN svärmor som betedde sig konstigt, eller konstigt i mina ögon, helt normalt i spanska ögon. Men det visade sig att de andra väninnornas mammor beter sig på samma sätt. Och andra mammor i Guldklimpens klass har berättat om hur deras svärmödrar beter sig.
och.det.går.till.på.samma.sätt = beteénde?
Älsklingen och jag brukar kolla på Paramount Commedy och deras stå-uppare ganska så ofta. Och ganska så ofta, om inte varje kväll, så är det någon som berättar om sin mamma, den SPANSKA mamman. Och vi skrattar så vi gråter och Älsklingen bekräftar att SÅ, så är det. SÅ går det till.
Hon existerar ;)
Spanska mammman är familjens ÖVERHUVUD. Hon bestämmer allt och styr med järnhand. Även om inte familjens pappa tror det, märker det eller vill det.
Men så ÄR det.
Hon jobbar inte. Hon är hemma och lagar mat, alltid mat. Mat i överflöd. Som räcker till ett helt kompani. Ifall ungarna, grannarna eller nån annan avlägsen bekant skulle titta förbi.
Och det är inte OVANLIGT att barnen, även sedan de är utflugna och har egna familjer, kommer och äter både en och två eller kanske varje dag hemma hos mamma.
Det är ju därför vi alltid åker till svärmor, även om hon bara bor i huset bredvid, och äter lunch VARJE fredag. Jag försökte avstyra det hela någon gång för länge sedan. Försökte att Älsklingen och jag skulle bli lika självständiga som jag var hemma i Sverige där det kunde gå månader utan att jag hälsade på hemma hos min mamma.
Men man klampar inte spanska mamman på tårna. För att inte komma och äta är att förolämpa och på något sätt så blir det alltid som hon vill.
Och man får alltid med sig matlådor därifrån.
Även om man inte vill ha så står man där tillslut med en låda i famnen.
Annars så blir hon ledsen ;)
Spanska mamman är mamma ut i fingerspettsarna. Så mycket mamma att hon tror att hon är mamma till och med till andras barn och till och med till sina barnbarn. Högt och ljudligt så talas det om vad hon har för åsikter, vad man gör för fel, hur hon minsann gjorde på sin tid och styr och domderar utan att tänka på att andra kan känna sig överkörda.
Hon är ju mamma ju.
Hon vet ju.
Jag har ju berättat om mormor som hämtar i skolan >>>.
Och om min svärmor som domderar med mina ungar >>>.
Jag blir skogstokig på sånt här. För mig är det ett tecken på bristande RESPEKT så jag vet inte vad. Jag skulle ALDRIG tolerera att min mamma betedde sig så här mot mig. Jag skulle säja till på direkten.
Som TUR är så har jag inte behövt säja något alls till mina föräldrar. De har skött sig exemplariskt. Faktiskt bättre än som föräldrar ;)
Får man säja så? ;)
Och jag är SÅ lättad över det.
För aldrig att mina föräldrar har gett sig på att hitta på egna regler för ungarna om vad som gäller. De säjer alltid att det får du fråga mamma om (tack för den). De sitter i utkanten och leker med ungarna, talar med dem och ÄR där.
Precis som det ska vara.
Aldrig har mina föräldrar knuffat bort mig för att trösta MINA barn eller på annat sätt ta försöka att ta över föräldrarollen.
Min svärmor gör ständigt sånt här.
Och hon är tydligen inte ensam. När jag talat med mina väninnor så är det så deras mödrar beter sig....alla.
Sist vi var på svärmorslunch så sa svärmor till Guldklimpen:
- Om du inte äter upp alla din mat nu så får du inte komma tillbaka hit och äta.
HALLÅ!!!!
För det första så var det inget problem med ätandet, för det andra så bestämmer inte hon om han ska äta upp eller inte, och för det tredje: VAD är detta för hot att komma med.
Jag ställde henne mot väggen och då var hon inte ens medveten om vad hon sagt.
???
Men vad ska vi göra?, säjer väninnorna.
Mammorna är ju så här.
Och det är här som vi kommer till en annan punkt: Alla är livrädda för de spanska mammorna. Ingen vågar att tala om för dem att de inte gillar hur de uppför sig.
De kan bli ledsna.
Eller snorförbannade och då darrar familjen ;)
Så spanska mamman sköter famijen med järnhand. Men hon sköter den så omsorgsfullt att ingen vågar säja ifrån och ingen vågar ta egna initiativ. Alla blir bortklemade med allt tills de blir pensionärer eller flyttar hemmifrån. Vilket som nu sker först ;)
Till exempel så kan inte min svärfar värma sitt eget eftermiddagskaffe när han vaknar från siestan. Svärmor måste vara där för att göra det.
Klart att hon inte har tid för annat.
Och klart att Spanien blir ojämställt när det är så. Men skulden, det har inte den spanske macho-mannen, även om han gillar att tro det. Nej den spanska mamman har bäddat, och fortsätter att bädda, så vi får se hur det går med jämställdheten i framtiden ;)
Det blir säkert anledning att återkomma till detta. För jag kom aldrig till det som jag SKULLE komma till, innan detta inlägg blev långt som en bok.
Hoppas att ni inte somnade ;)
JAG är arg som ett bi bzzzz bzzzzz.
/Y
Skrivet den: 2013-01-28 Klockan: 23:44:26
Här vare kartonger
....för tänk att det roligaste brukar ju i alla fall vara kartongen.
Bästa och billigaste leksaken ever.
Jag kommer ihåg när vi var små och mina föräldrar köpte ny byrå till sin sängkammare. Den kom i en STOR katong, inget Ikea-tjaffs här med platta paket och att montera själv. Nej en hel, stor kartong kom den färdigmonterade byrån i.
Och vi systrar blev helförälskade i lådan.
Min far karvade ut fönster och en dörr i den med och under LÅNG tid, ja nästan som en evighet för oss små, så hade vi den där kartongen och lekte i.
Tänk ibland måste det inte vara avancerade tekniska prylar för att fånga ungarnas intresse.
Detta var den nya kartongen till julgranen som Älsklingen tog med hem från jobbet. Den gamla kartongen sjöng, redan när vi köpte granen, på sista versen och inte blev det bättre av att knös in i vårt proppfyllda förråd år ut och år in.
Det var dags för en ny låda till granen.
Och vilken låda sen.
Bättre än värsta Toy´s R us ;)
/Y
