Skrivet den: 2016-03-23 Klockan: 08:41:12

Jag firar nio år

Hoy, hace exactamente nueve años, a las nueve de la mañana, pasó esto. 
Poco sabía entonces de lo que me esperaba. 
Estaba solamente completamente feliz de que había sobre vivid la prueba más dura de mi vida. 

Feliz cumpleaños mi hijo!
Mi Tesoro , mi primero,  the one and only;
ALEXANDER!







Idag för exakt nio år sedan, klockan nio på morgonen, hände det här. 
Föga visste jag då vad som väntade mig. 
Jag var bara helt och fullkomligt lycklig över att jag överlevt det hårdaste provet i mitt liv. 

Grattis på födelsedagen min son. 
Min guldklimp, min förstfödde, the one and only:
ALEXANDER!



/Y - son ska åka och jobba och sedan fixa lite kalas ikväll och tänka på att det REDAN gått nio år....





Skrivet den: 2015-11-21 Klockan: 23:49:24

Jag har tapetserat



(Los ultimos dos fines de semanas hemos estados encerados en en piso haciendo reformas en la habitación del hijo. El ha cumplido ocho años y en su opiñon ya es mayor y demasiado mayor para tener por ejemplo una lampara del techo en forma de un sol.
Yo estoy de acuerdo con el.
Solo es que no he tenido tiempo para hacer que los habitaciones crescan con la velocidad de los niños.
Todavia la habitacion de la niña no corre peligo. Pero este momento vendra tambien.
Estoy segura.
 
Su habitacion tiene otro problema.
El problema con cual siempre lucho.
El de terminar mis pojectos.
Su habitacion esta sin terminar y con la velocidad que crescan los niños y la velocidad con que hacemos las cosas aqui va a ser hora de reforma en su habitacion antes de que la hayamos terminado.
 
Pues ahora estamos con el mismo dilema en la habitacion del hijo.
La hemos pintado.
Hemos puesto una pared con papel que traje de Suecia y se quedo tan bonita y estoy tan orullosa de mi misma por haberlo logrado por solo la segunda vez en mi vida (poner papel en pared).
Hemos cambiado sitio de los muebles.
Y hemos comprado, POR FIN, una nueva lampara.
 
Ahora faltan solo un par de cositas para terminar del todo pero el presupuesto ha acabado asi que hay dos caminos:
- esperar por mas pasta para poder lograr terminar el projecto y es aqui donde solemos terminar.
- o usar la tarjeta de IKEA hasta harde y por fin poder terminar esto como dos professionales ;)
 
Con esta pregunta nos despertamos este sabado tan bonito:
- QUE vamos a hacer?
...


 

 
Precis som jag berättade förra veckan så har vi haft "operation tonårsrum" här hemma de två senaste helgerna. Alexander ansåg att han var stor nu och att ha en sol-lampa i taket var lite av för barnsligt för honom.
Jag håller med.
Men jag har inte hunnit med att få rummen att växa i takt med barnen.
 
Det är samma visa här som med det jag skrev om att jag och min syster är olika >>>.
Hon får saker och ting gjort.
Jag går och funderar.
Hon gör saker till slutet.
Och jag hamnar någonstans på halva vägen.
.....så också i detta fall :(
 
När vi flyttade hit, till denna lägenhet för SEX år sedan >>> (huvaligen vad tiden går) så inredde vi Guldklimpens rum först, då var han TRE år, så det blev ju ganska så barnsliga saker där.
Men riktigt klart blev det aldrig.
 
Samma sak med Lillskattens rum som kom tre år senare.
Inrett efter en treåring.
Så hennes rum ligger inte riktigt i farozoonen för att vara för barnsligt än.
Men rummet är FORTFARANDE inte klart. Fastän det gått tre år sedan dess.
 
Blir hem (rum) riktigt färdiga någon gång?
 
Och nu har vi satt igång med Guldklimpens igen.
Det går runt runt runt...
Vi har alltså målat om och det har kommit upp en fondvägg med tapeter inhandlade på Rusta i sommras.
Skitsnyggt blev det, om jag får säga det själv.
...och det får jag ju naturligtvis ;)
 
Ny lampa har införskaffats och ny matta.
Möblerna har flyttats omkring.
Han har fått flytta in.
 
Men nu är det ett par saker som fattas för att rummet ska bli riktigt klart.
De där sista sakerna som får alla bitar att falla på plats.
Grädden på moset.
Den sista finishen.
 
Nya gardiner.
Sladdorganisation.
En ny garderob.
 
Och här tog det slut i budgeten för projektet.
Det är vad som brukar ske.
Just när man är på slutklämmen. När det inte fattas mycket för att kliva över målsnaret. När det bara är några futtiga saker som behövs för att allt ska se helt perfekt ut, ja då skiter det sig i ekonomin.
...eller på något annat sätt.
 
Och så brukar tiden gå och det där sista blir aldrig någonsin gjort. Och vi fortsätter att bo i en, som borde vara en tillfällig men ständigt verkar vara en permanet, renovering.
Och nu är vi där igen.
 
Nu kan man välja två vägar:
- spara och vänta på att man ska få ihop så pass att man kan slutföra sitt projekt.
eller
- maxa IKEA-kortet och få sätta punkt på ett projekt.
 
Just det dilemmat vaknade vi upp till idag.
Helg och fixar-tid.
Vad ska vi hitta på?





 
 
/Y - som är en himla stolt 2-gångs-tapetserare vid det här laget.
 
 
 

Skrivet den: 2015-03-25 Klockan: 13:55:00

Alexander 8 år

....och det är inte förens jag går igenom korten från det gågna året, som jag egentligen inser hur lång tid som förflutit och vad mycket vi har gjort.
Och hur STOR Guldklimpen egentligen blivit.
Han är ju fortfarande min lilla klimp.
....i mina ögon.
 
 
 
 
Det är onsdag (två dagar kvar till påsklov!!!), tre dagar sedan hans födelsedag, Alexander är fortfarande hemma efter feber-sjukan som han haft, men idag har han bara 38 grader och är piggare.
Och det är SVINKALLT och blåsigt, med vissa inslag av regn, i Las Palmas.
Jag tar tillbaka ALLT om att våren och värmen hade kommit hit.
 
Alexander åtta år ja.
Min lille (store) kille.
Jag läser vad jag skrev förra året >>> och det stämmer in ganska så bra på detta året också.
- Det har tappats flera tänder, dock bara 4 nya, till allmän förtvivlan här hemma.
- Det har blivit lite bättre med data-spels-humöret. Håller man fast vid regler, konsekvenser och agerande så ger det tydligen utdelning ;) (peppar, peppar ta i trä).
- Regler accepteras ganska så bra, fast bryts också i skydd när ingen ser. Det är väl så det ska vara antar jag.
- Han tror fortfarande på Tomten och Tandfeen (tror jag i alla fall för han har inte sagt något). Något som Lillasyster vid 4 års ålder redan insett inte riktigt är som de vuxna säger.
 
Och det kanske sammanfattar Alexander lite: han är lite oskyldig, lite naiv, gör som man säger, tror på det man säger. En kalasbra egenskap som värderas högt, MEN som också kan bli hans största svaghet här i livet.
Precis som hos mig.
Vi vill ofta andra så väl att vi många gånger själva råkar illa ut och blir utnyttjade.
Men till skillnad från mig så är Alexander mycket starkare och stabilare i sig själv. Han tar inte så illa upp när andra skrattar åt honom. Han bryr sig inte så mycket. Han kör sitt race. Påminner mig lite om Tjuren Ferdinand nu när jag tänker efter.
 
Jag vet inte riktigt hur jag gjort, eller OM det är jag som gjort det, men självsäkerheten finns där hos honom och han kommer att bli en klippa när han blir vuxen. Det känner jag på mig.
Det ville jag verkligen ge mina barn, en trygghet i dem själva att de tror på sig och inte bryr sig så mycket om vad andra tisslar om.
Att de vet att de är bra.
Att de vet vad som är rätt.
Och att de har en styrka att gå emot strömmen om det är det som de känner att de måste.
 
Alexander har till exempel börjat på dans.
Det var ju dags att leta reda på en fysisk fritidsaktivitet åt honom. Han har ju svenskan som han går på, men det behövdes också något fysiskt.
Det räcker inte med att komma hem efter skolan och vara här hemma och vänta på att allt ska bli klart med tvätt och stryk och plock och fan och hans moster som ska göras här hemma innan vi kan gå ut i parken. OM vi hinner gå till parken.
 
Det blir en massa fläng fram och tillbaka när allt ska klaffa. Och visst blir det en extra utgift, dock inte så farligt som jag trodde. Men det funkar så bra nu och han tycker att det är så roligt.
BRA!
Pappa ville ju att han skulle börja spela fotboll, hey vi är ju i Spanien, går inte att undvikas. Men jag såg att han gillade att dansa och han var helt med på noterna när vi letade upp en kurs åt honom.
Visst är det svårt för en kille som aldrig "fått" dansa innan. Men bara viljan och glädjen finns där, och så övar vi lite hemma när det finns tid, så ser det lovande ut.
Han har bestämt att han ska bli showman ;)
 
Jag har hört att han blivit retad i skolan för dansen (av de tuffa fotbollsspelande killarna) men det bryr honom inte. Vi har talat om detta han och jag och jag försöker säga att han inte ska bry sig, att det är viktigt att göra det man själv vill och att det är DE killarna som KAN dansa, som alla tjejer vill ha ;)
Och det är tydligen inte så roligt att reta någon som inte blir vare sig arg eller ledsen, verkar det som.
 
Det är fortfarande jätteroligt med kiss och bajs här hemma. Jisses! När ska det ta slut.
Men också mognare grejer som att läsa egna böcker och FÖR lillasyster. Skriva egna historier. Och bygga upp stora städer av LEGO.
 
Det går fortfarande bra för honom i skolan och han är en av de bästa i sin klass. Läser och skriver jättebra. Räknar lite sämre och håller på att lära sig engelska.
Hoppas verkligen att skollusten håller i sig men jag börjar få lite ångest för, hur i hela friden, man gör när tonårs-uttråket kommer. Jag kommer ju ihåg hur det var.
 
Och en ny epok har inletts.
Alexander har varit själv hemma ;)
Nu när han varit sjuk har han varit själv hemma medans jag gått och lämnat Irma i skolan.
Det är stort.
Både för han och mig.
 
Och så detta med lillasyster.
Att det är så himla roligt att reta henne.
Reta, reta, reta och rätta och säga att hon har fel. Visa att han är stor och kan mer saker.
Det tar aldrig slut.
.....fast jag kommer ihåg detta också.
JAG är ju storasyster och den som har vetat bäst och hela tiden velat tala om det.
Så är det ju ;)
Och lillasyster, vårt lilla åskväder, går igång på 100 cylindrar.
Jämt!
Var 5:e minut.
Världskrig.
 
Hå hå ja ja.
 Man vet att man levet.
 
ÅTTA år - Min Guldklimp, min förstfödde, The One and only ALEXANDER.
 
Grattis!
Mamma är så stolt över dig.
 
/Y

Skrivet den: 2015-03-23 Klockan: 13:29:27

Här firar vi en åttaåring i dag

....eller firar och firar, han ligger sjuk i sängen och vi äter tårta. 










Inte varje dag man får äta tårta till frukost. 






Alexander, alias Guldklimpen fyller åtta år i år idag och är hemma och är sjuk. 
Vi skulle ha firat födelsedag igår men vi fick ställa in det och tårtan blev kvar i kylskåpet. 

Vi får festa en annan dag och får fira lite lugnt i dag. 
Tårtan måste ju ätas upp. 

Alexander ja, han är stor nu, snart tonåring. Han kommer att bli någons drömprins en dag. Det är jag säker på. 
Men det återkommer jag till. 
Nu ska vi äta tårta.
.....och jobba. 

/Y

Skrivet den: 2014-04-01 Klockan: 00:29:23

Här hade vi kalas

....och det var inte vilket skitkalas som helst. 
Nej här slog vi till riktigt ordentligt. 
Två gånger om året. 
Inte mer. 
Det orkar man inte med ;)
Inte plånboken heller. 

Men jag är nöjd och säger som andra år: den som åkte därifrån utan att vara nöjd kan inte vara riktigt riktig ;)

Först hade vi sol och klarblå himmel. 
Sen mulnade det på och blev svinkallt. 
Men så mixade det till sig och blev sol och svinkallt pm vart annat. 
Slutet gott allting gott. 

På tal om gott fick jag massvis med berömm för min tårta. 
Lyckan var total. 










































































Allting bättre än förra året. 
Förutom vädret då. 
Jag lär mig. 
Och blir bättre. 
Slappnar av mer. Och kan till och med njuta. 
Heja färdigmat!

Nu gäller det bara att skriva ner allt, innan jag glömmer bort det, så det kan vara till nån hjälp nästa gång det gäller. 

/Y

Skrivet den: 2014-03-23 Klockan: 14:12:42

Här firar vi GULDKLIMP 7 år idag

.....och jag sitter här och gapar som alltid, hur kan JAG ha en son på 7 år?
Hur gick detta till?
Jag slutar aldrig förundras över detta med tidens gång. När man var barn var ett år som en EVIGHET.
Nu har sju år gått som.......
....ja jag vet inte.
Jag har fortfarande inte fattat att jag fyllt 40, har fått två barn och än mindre att den äldste fyller SJU!!!!
 
 
 
 
 
Men ALEXANDER - min Guldklimp fyller 7 idag och det firar vi ju förståss.
Sånt SKA firas.
Visserligen bara med familjen. Nästa helg, när mormor och morfar kommit från Sverige ska vi köra STORT kalas i sommarstugan som vanligt.
Man kan ALDRIG fira för mycket ;)
 
Alexander.
Han är stabil.
Det är det som jag kommer på först, när jag tänker på en beskrivning av honom.
 
Alexander 7 år är stabil och trygg i sig själv. Han går genom livet med ett lugn och en säkerhet som jag avundas honom. Han är inte ofta rädd eller orolig.
Vi har varit hos doktorer, vi har varit och tagit prover, han har opererat sig. Han säger inte ett ljud.
Jag försöker att vara den trygga klippa han ska kunna luta sig mot och försöker förklara vad som ska ske och varför. Men inte alltid kan man det. Ibland blir det inte som man tror.
Han rubbas inte.
Han tappar inte konceptet.
Han anpassar sig.
Min hjälte.
 
Vid 7 år kan han nästan läsa felfritt, han skriver jättefint, kan både plussa och restera och har börjat med multiplikationstabellerna.
I skolan är de imponerade och helt förälskade i honom. Vilken kille, vad han kan, så trevlig, väluppfostrad och så villig att lära.
Jag är så stolt över honom.
 
Naturligtvis är det INTE så hemma, men jag har läst och jag känner att jag måste tro på att det SKA vara så.
Någonstans måste man få släppa på behärskningen.
Få slappna av.
 
Här hemma är det mest gråt och tandagnisslan. Helst vill han sitta i soffan och se på TV och spela sitt Nintendospel. När vi ska göra andra saker så blir det är jäkla liv.
Fast när vi väl kommit ut och är ute, ja då vill han inte gå in.
Mer om detta problem med spel får komma i ett separat inägg för det har vi kämpat med här hemma.
Men jag har provat det mesta och det fungarar inte.
Han blir snorförbannad.
Nu är jag inne på den teorin att han måste mogna för att lära sig behärska sig. Man FÅR bli arg, men man kan INTE bete sig på det där sättet som händer ibland.
Skrika, sparka, slänga saker omkring sig, bli helt från vettet.
Man MÅSTE lära sig att behärska sig.
Jag tror att det är en mognadsfråga.
Men vi kämpar på här hemma.
 
Tonårsfasoner har också börjat att uppträda. Vara stöddig, svara emot, spotta, strunta i saker som man VET man inte borde göra. Inte vilja gå till skolan, inte vilja hjälpa till osv.
Vi kämpar på med det också.
 
Annars så skulle man kunna tro att Guldklimpen var av samma stjärntecken som far sin.
Leo - lejon.
Jämn i humöret och blir nästan aldrig arg.
MEN när det väl smäller till, ja då smället det.
 
Äter bra, sover bra.
Vaknar aldrig om nätterna, vill INTE gå upp om om morgnarna på vardagarna och vill INTE sova på morgnarna om helgerna.
What?
Vad är detta?
Men jag kommer ihåg själv hur det var ;)
 
Mycket bråk om TV:n och spelen men å andra sidan kan han sitta i timmar inne på sitt rum och skriva och rita. Han ritar långa serier och hittar på samtal mellan rollfigurerna.
Han bygger med Lego och Play Mobil och det är biljakter och polisutryckningar om-vart-annat.
Mycket hopp och skutt, fake-ade slagsmål och tävlingar om att komma först, trycka på knappen först, öppna dörren först, skrämmas mest osv, med sin lillasyster hela tiden. Som till sin lillasysters stora förtvivlan alltid slutat med att han vinner.
Ibland när han kommer från skolan och har suttit still hela dagen så liknar han en studsboll som det riktigt sprutar gnistor om. Full av energi som han måste få utlopp för. Ibland kan det till och med vara riktigt svårt att bara sitta still när vi borstar tänderna. Man riktigt ser hur det rycker i kroppen av energi i honom.
 
Har har tappat 4 tänder och första framtanden är på G.
Cykla har vi inte börjat med än och heller inte med att knyta skorna. Men han fick en klocka i födelsedagspresent i morse så nu ska vi börja med klockan och försöka förstå detta med att tiden går, även fastän man inte vill. Och att det FINNS tider att passa.
 
Han har vuxit 6 cm under året och är nu 131 cm lång och väger runt 30 kg.
Stark som en oxe och stadig som en ek ;)
 

 
 


 
 
Min förstfödde, min Guldklimp, the one and only ALEXANDER.
Grattis på födelsedagen.
Mamma och pappa älskar dig mer än du någonsin kan förstå.
 
 
/Y

Skrivet den: 2013-03-24 Klockan: 23:59:26

Alexander 6 år

23 mars 2007 kom han då; vår Guldklimp Alexander.
Han var lite trög i starten då de fick dra ut honom med tång. Och sedan dess så har det varit fullt ös medvetslös här hemma ;)
Sex år. Tänk att det kan gå så fort...
 
 
 
 
 Här om dagen, på kvartsamtalet med Alexanders fröken, så sa hon att det märks att Alexander är uppfostrad i ett hem där man vet hur man ska uppföra sig.
Jag satt som en fågelholk och gapade.
Talade hon med mig?
Om oss?
Var hon säker på att det var MIN son hon talade om?
 
Alexander fyllde sex år i lördags och det märks att han håller på att bli stor nu. Ibland känns det nästan som att han är vuxen eller i alla fall tonåring. Men tills dess är det en LITEN bit kvar.
Tänk att det gick så fort.
Småbarnstiden är över för hans del och man kan nu skymta den man han en gång kommer att bli och DET kommer att bli någonting över det förväntade.
Det är jag som mamma alldeles övertygad om ;)
 
Alexander har precis lärt sig att läsa och läser nu ALLT som kommer i hans väg. Fortfarande är det långt kvar till att läsa en bok, men alla ord han ser försöker han sig på att ljuda ut. Dock är det lite kämpigt med de två språkens olika uttal av samma bokstäver. Men jag är imponerad.
 
Att summera har de också börjat med i skolan nu och han frågar hela tiden om vad detta plus detta blir och tror att ju högre talen är desto svårare är det att summera ;) Sött, kommer ihåg faktiskt när jag själv var i det stadiet.
- Vad är en MILLON plus en MILLON. Jättesvårt ju att summera ;)
 
Jo Alexander vet vad som är rätt och fel. Han VET så väl, och är inte rädd att tala om för andra hur man ska göra. Han kör ganska så hårt med folk och rättar hit och dit och jag är lite små-orolig som förälder att han ska få problem med det i framtiden. Barn är ganska så elaka och ingen tycker om en besserwisser som rättar andra. Samtidigt som han har ju rätt i det han säjer.
Vi kör med, sålänge, att VI vet hur VI gör i vår familj och för andra barn så gäller det att deras mammor säjer åt dem. Inte något annat barn.
 
Och han uppför sig EXEMPLARISKT när vi är borta, aldrig några problem (peppar peppar). Det är när vi är hemma som det är struligt. Och det ska ju vara bra har jag läst. Att det då visar att de är trygga hemma och kan slappna av med sin familj. Nån gång så måste ju de lätta på trycket också.
Men det är ganska så kämpigt som förälder att ta strid efter strid. Fast det är väl det som ÄR uppfostring, guidning genom livet.
Och jag märker ju, det är ju det som är så uppmuntrande, att det som vi tjatar om här hemma ger resultar.....när vi är borta ;)
 
Just nu är väl det största problemet, och det som vi bråkar mest om: SPEL. Alexander har ett Nintendo och tidigare fick han spela på min bärbara dator. I somras till exempel, när vi var i sommarstugan och hade sommarlov, så brukade Alexander vakna tidigare än alla andra och istället för att väcka och bråka med oss som fortfarande ville sova så gick han ner på nedervåningen och spelade Nintendot tills vi vaknade.
Fungerade jättebra.
 
Tills jag började hitta honom i soffan spelandes mitt i natten.
Han vaknade jättetidigt på morgonen, för att gå på toa. Och istället för att gå tillbaka till sängen så gick han ut i vardagsrummet och spelade.
Så det fick vi sluta med.
Och nu övar vi på att somna om.
Något som Alexander alltid haft svårt för.
 
Något som vi också övar oss i är att INTE bli arg när det är dags att sluta spela, för att äta, gå ut, träffa andra, åka iväg osv.
Alexander är lugn som en filbunke vanligtvis. Men blir han arg, som han blir när han måste sluta spela, ja då blir han SKITFÖRBANNAD. Skriker och slår omkring sig. Kastar saker och sparkar. Ja ibland blir jag riktigt rädd. Om det är så här vid 6 år...
Så just nu så gäller att om han blir arg när det är dags att sluta spela, ja då får spelet vila ett par dagar.
 
För jag vill ju att han ska kunna spela ibland. Han tycker ju att det är så roligt och jag tror faktiskt att de lär sig saker genom det också. Men när han spelar så försvinner han in i sin egna värld och det finns ingen Alexander. Han varken hör eller ser något eller någon.
Världens bästa barnvakt ;)
Men väldigt oroväckande.
För när han sedan ska sluta så blir han som en beroende och blir skitarg.
Och så bråkar vi :(
 
Och när vi bråkar springer han in på sitt rum, eller blir skickad dit och sitter och gråter och klagar:
- Ingen tycker om mig, ingen älskar mig.
Fast vi inte har sagt ett ljud om detta.
Sånt kan man ju inte höra som mamma så det brukar sluta med att jag går in dit och vi pratar och jag förklarar att vi älskar hon alltid. Men ibland gör han dumma saker och då blir vi arga. Saker kan man ändra på, men att vi älskar honom kommer aldrig ändras.
Det tråkiga äar att Irma börjat att säja samma saker när hon blir arg på oss. Utan att veta vad det betyder. Men hon hör ju Alexander...
 
Därför har vi nu speciella tider då han får spela och speciella regler för hur spelandet och främst avslutandet ska gå till. Och en dag hoppas jag kunna släppa lite på det där. Just nu inget datorspelande och inget spelande på min mobil.
Tillsvidare...
 
Han äter som en häst också, vår Alexander. Och jag vill knappt skriva om det för att det inte ska verka som att jag klagar, för det gör jag verkligen inte. Åh detta ätande och de problem det för med sig. Så många föräldrar som har hårklyveri angående detta.
Hjälp! Det är ju bara mat, att äta. Inget svårt alls.
Ändå så mycket strul.
Men just nu så fungerar äteriet bra här alltså (peppar peppar nummer 2) och Alexander äter ibland mer än vad jag gör. HUR ska det bli när han blir tonåring?
 
VISST, det ska alltid gnällas över att jag gjort ditten, eller varför jag inte gjorde datten. Alltid gnälleri och jag är så trött på detta.
Jag har funderat på att köra hårt och bara skicka iväg honom på rummet om han gnäller. Kommer han och gnäller utan att ha smakat så får han gå, så beter man sig inte vid matbordet.
Men jag har inte varit så konsekvent med detta än, jag bara säjer åt honom att smaka innan han yttrar sig och då går det ju bra. För jag lagar ju skitgod mat ;)
Men det är gnälleriet jag vill komma bort ifrån.
 
Ja det är detta gnälleri som är så uttröttande. Det verkar som att han aldrig är glad eller nöjd.
Ska vi göra något så ska det ALLTID protesteras.
Ska vi gå till parken så vill han inte gå ut.
Ska vi gå hem från parken vill han inte gå hem.
Ska vi.....ja ALLT.
Gnäll.
 
Medans vi gör saker så är han ju glad och sprallig men det är liksom bytet av aktivitet som inte är bra. Och jag försöker att avisera i god tid innan. Att förklara tidigt vad vi ska göra under dagen.
Jag bara väntar och hoppas på att det ska gå över.
För det har hållit på sedan 3 års ålder...
 
Sex år ja.
Inga tänder tappade än, men något typiskt 6-årigt som jag märkt och som märks så in i bomben och som jag inte hade talats om, fören en kompis 6 åring blev "anklagad" för att vara överaktiv och hans mamma forskade lite om detta, är att 6-åringar har ett misstänkt ämne i kroppen vid just den åldern som gör att de får MYROR i brallan ;)
De kan inte sitta still.
 
Alexander har ju varit ett ganska så stillsamt barn men just nu är han som ett fullblod som det bara spritter i. Man kan riktigt se hur det rycker i honom i något som ser ut som tics och han håller hela tiden på att klia sig, blinka, skutta, sprätta med benen osv. Till och med när han sitter i mitt knä och vi borstar tänderna så rycker det i honom.
Jag blir skitnervös av detta ;)
Det är väl bara att vänta på att DET går över också.
 
Annars så är han en jättego kille som tycker om när man läser för honom, vi sjunger sånger, han trär pärlhalsband, leker i parken, kommer ofta och ger kärlektförklaringar och älskar att busa och att bli kittlad. Just nu är LEGO, playmobil och BILAR hans största intressen.
Han retas dock väldigt med sin lillsyster och DET är ju så tacksamt. Speciellt som hon tänder på alla cylindrar då.
Han pratar och pratar och berättar och hittar på historier. Men än så länge så fattar jag inte ens hälften och han tappar bort mig innan vi ens hunnit fram till vad saken handlar om.
Frågar INTE så mycket om livet.
Mer om när hans födelsedag är ;)
Och presenter.
Han tjatar om presenter hela tiden och att vi ska köpa detta och detta till honom.
Lik mamma, köpgalen ;)
 
Det är min Alexander det.
Guldklimpen, min förstfödde, the one and only Alexander.
 
/Y

Skrivet den: 2013-03-23 Klockan: 00:51:42

För SEX år sedan just nu

....om jag inte minns fel, var jag överlycklig över att just fått epidural och kunna prata och till och med skratta igen. Efter att precis trott att jag skulle dö och fått berättat för mig att det fattades MYCKET kvar än.
 
22 mars 207 >>>
26 mars 2007 >>>
 
 
 
 
Tänk vad allt INTE blir som man tror att det ska bli.
 
 
 
 
Här ligger morgondagens presenter och väntar på födelsedagsfirningen. Guldklimpen har fått tillsägelser att inte gå upp förens vi kommer och sjunger.
Vi får se hur det går ;)
 
/ Yohanna, Mamma till snart 6-åring

Skrivet den: 2013-03-06 Klockan: 23:51:06

Här har små grytor fått öron

...och man får verkligen passa sig för vad man klämmer ur sig här hemma. Och DET känns faktiskt ganska så konstigt att efter hela tiden kunna ha talat om det mesta över huvudena på våra små grytor.
Men nu börjar det alltså läcka ut ;)
 
Man kan se hur det riktigt snurrar i kugghjulen inne i huvudet på Guldklimpen när vi sitter och pratar med varandra, Älsklingen och jag.
OM han (Guldklimpen alltså och inte Älsklingen som jag ju talar med), inte sitter framför TV:n eller håller på att spela på Nintendot, vill säja. Då finns det inget i världen som kan fånga hans uppmärksamhet.
Jag tror faktiskt att taket skulle kunna falla ner OBEMÄRKT ;)
 
 
 
 
Min svärmor har en irriterande ovana att hitta på "flyktvägar" ur kniviga situationer med ungarna. Om det var någon som började skrika efter GODIIIIIIS vid matbordet så inflikade hon snabbt att:
- Ja ja, vi ska bara äta färdigt först, så får ni godis sen.
Och ungarna blev ju tysta då och åt snällt.
OM man hade tur.
 
Just godis-exemplet kanske inte var så bra, för INGEN unge vill ju äta om den blivit lovad godis, men ni hajjar situationen.
Situationen som fungerade OK medans ungarna var "mindre" och glömde fortare än vad de åt. När måltiden var överstökad så hade alla glömt att det skulle vankas godis. Ja fast inte godis då för det var ett dumt exempel ;)
 
Tills Guldklimpen blev "stor" och nu har fått en fungerande minne.
Nu kommer han ihåg längre än 5 minuter.
Mycket, mycket längre ;)
Just nu har vi frågan:
- Mamma när fyller jag år?
Och den har vi hållit på med sedan julen slutade. Konstigt nog kommer han aldrig ihåg svaret på den frågan ;)
 
I alla fall.
Jag har tröttnat på att säja åt min svärmor att göra så där. Hitta på lätta undanflykter med ungarna. Bättre att ta konfliken på en gång, tycker jag.
Ja jag har tröttnat på att säja åt min svärmor att locka med godis också, och att ha godis framme precis när vi ska äta osv.
Men det är som att hälla vatten på en gås.
Så då tycker jag att HON får ta konflikterna som uppstår: typ skrikande ungar som inte vill äta mat när de sett godisskålen på rumsbordet, för att fortsätta godisexemplet.
 
Hur som helst, min son åt ett par bullar hemma hos svärmor för lääääänge sedan och blev så förtjust i dem att han promt ville ha en egen påse. Svärmor som inte ville vara dum lovade att hon skulle köpa en påse för att inte få något bråk.
Jag tror aldrig hon hade för avsikt att någonsinn köpa den där bullpåsen för varenda gång vi kom hem till henne och Guldklimpen frågade efter bullarna så hade hon glömt dem. Och varenda gång så lovade hon att I MORGON så köper jag dem.
 
Veckorna gick och VARENDA dag så frågade Guldklimpen mig om farmor köpt de där bullarna. Och VARENDA gång så hade hon glömt det. Jag talade ju om detta med Älsklingen och gnällde om att hans mamma hela tiden hittade på undanflykter till ungarna istället för att säja som det var:
- att jag har glömt bort det. Jag har inte tid att köpa bullar. Jag tycker inte du borde äta fler bullar. Eller vad det nu var som hon hade för skäl.
 
Till slut så tröttnade jag på tjatet och sa som det var till Guldklimpen:
- Du ska inte lyssna på allt som Farmor säjer. Hon säjer så mycket och glömmer mer än hälften. Tro inte på allt som hon lovar dig.
 
Det blev slut på tjatet.
Men en dag när vi stog ute på gården och talade med svärmor så utbrister plötsligt Guldklimpen:
- Mamma säjer att jag inte ska lyssna på vad du säjer, för du är gammal och glömmer allt.
 
Jaha ja.
Det kändes ju inte alls pinsamt ;) hrmmmmm.
Men nästa dag så fanns det en påse med bullar till Guldklimpen hemma hos svärmor.
 
Så går det till här ;)
 
/Y

Skrivet den: 2012-11-20 Klockan: 00:58:46

Här funderas det på reglers vikt

....för allt som oftast så tycker jag att jag stångar mig blodig på att försöka upprätthålla vissa fundamentala regler i barnuppfostringen:
- bara äta godis på lördagar.
- inte titta för mycket på TV.
- inte slåss.
- tvätta händerna efter toabesök.
- inte bli arg när man måste sluta spela dataspel.
- inte bli arg över huvud taget, speciellt inte kasta sig ner på golvet och skrika hysteriskt då.
- borsta tänderna.
- använda toapapper.
- inte säja att maten är äcklig innan man har smakat och åtmindstånde smaka på allt på tallriken.
- inte svära eller säja andra "fula" ord.
- inte avbryta pågåenda samtal utan vänta på sin tur.
osv osv.
 
Ni vet, sånna där regler som SKA följas, men som inte finns att läsa någonstans i nån regelbok eller nån ens vet vem det är som hittat på dem. Som man ska lära skitungarna, men som tar så HIMLA mycket energi och ork eftersom lärjungarna inte precis är speciellt hjälpsamma eller tjänstvilliga på dessa punkter.
 
 
 
 
"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv." är ett väldigt känt citat från Astrid Lindgren som man kan se här och var när folk talar om barnuppfostran.
Men jag fattar det verkligen inte.
Vad menar hon?
Ska man bara strunta i alla regler och uppfostringar och bara låta barnen utvecklas som sig själva och göra som de vill?
 
För MER än en gång har jag verkligen frågat mig själv varför jag håller på med dessa regler och förmaningar. Det blir ju bara gråt och tandagnisslan här hemma.
Är det verkligen värt det?
Hur vore det egentligen om jag bara skulle släppa allt fritt och låta det flyta på som det funkar bäst, det som ger minst friktioner i vardagen.
Jag menar detta är ju livet, det ska ju levas, njutas av. Inte bråkas och lidas fram.
Herre gud, vad skulle det göra om vi åt korv och makaroner eller pannkakor varenda dag.
Om skitungarna fick äta godis så fort de blev sugna.
Om de fick slåss med varandra tills de tröttnade.
Se på TV tills ögonen trillade ur.
Spela dataspel tills det inte längre var något spännande.
Skulle det inte kunna funka?
 
För det är ju egentligen ett beteénde BAKOM alla dessa regler som jag egentligen vill åt. Något djupare som ska komma fram när de blir äldre.
Att de ska ha så stor självkänsla att de vågar stå upp för sig själva och andra.
Att de ska lära sig hur livet funkar så att de ska kunna ta hand om sig själva.
Att de ska lita på mig och känna sånt förtroende, så mycket att de vågar komma med sina problem till mig.
Att de ska känna inre styrka och aldrig känna sig tvugna att göra något på grund av kompisars grupptryck.
 
För jag kommer till exempel inte att kunna förhindra att de en dag provar alkohol. Jag vill bara att de då vågar tala om det för mig och provar då med sådant ansvar att de inte råkar ut för något.
Jag kommer till expempel inte kunna att förhindra att de en dag kommer att prova på sex. Jag vill bara då att de ska veta vad det innebär så att de inte hamnar i nån knipa.
Jag kan inte förhindra olyckor. Men jag vill kunna förbereda dem på VAD som kan hända, ATT det kan hända och HUR man gör för att undvika dem.
 
Hur kom jag nu in på detta?
Jo jag var iväg på kvarsamtal idag och talade med Guldklimpens fröken. Och hon sa att det gick så bra för honom i skolan. Skötte sig så bra, omtyckt av alla och till och med så att de andra lärarna ville ha en Alexander i sina klasser också.
Jag stog som ett frågetecken.
Men ett väldigt stolt frågetecken och frågade hur i hel friden vi lyckats med något sånt här.
Ja, vad det än ni har gjort, sa fröken, så fortsätt med det. För ni har lyckats väldigt bra med det hittills.
 
(Bomull för mammahjärtan)
 
Så jag antar att lördags godiset, tandborstningen och det andra tjatet fortsätter som vanligt. Tillsammans med en massa kärlek, kärlek och kärlek. Så hoppas vi på folkvettet i framtiden. Det som inte redan har kommit vill säja. ;)
 
/Y

Skrivet den: 2012-11-14 Klockan: 00:55:54

Här fick jag hjärtknip

Jaha ja, så har denna dagen gått också.
Tisdagen.
Snart är det fredag igen och jag kan slå mig i backen på att jag inte kommer att ha hunnit allt som jag hade planerat. Det har faktiskt redan skitit sig på den första punkten:
- Skriva lista över saker att göra.
 
Jag är halvvägs igenom att tvätta rent alla täcken och kuddar i sängen. För NU är det faktiskt dags att stoppa i istoppstäckena. Temperaturen sjönk ett halvt dussin grader på bara en vecka, så denna veckan har jag faktiskt haft strumpor på mig för första gången sedan.....länge ;)
 
Idag gick vi till parken på eftermiddagen. Man ska ju hinna med sådant också. Och jag hade faktiskt nästan glömt bort att man kunde göra så. Nu med all denna sommar och hetta som varit så länge så har det liksom inte varit läge för att ge sig ut i en stekhet park med ungarna. Och när det väl svalnat framåt kvällningen, ja då var det ju dags att påbörja läggningen.
 
Men nu kom vi iväg.
Och provningen av loppisfynden fick stå tillbaka ännu en gång. Har jag tur så kanske jag får kläderna provade och tvättade tills nästa sommar igen ;)
Men vi hittade en bekant med tillhörande skitungar i parken så allt blev bra. Trots att det såg ut som att det var ett riktigt oväder på gång.
Men det blev aldrig något.
 
 
 
 
 
 
 
 
Men jag måste berätta vad Guldklimpen sa till mig i lördags när vi var på väg hem från stranden och vi närmade oss glassaffären där jag befarade ett av de vanliga utbrotten om glassinköpens varande eller icke varande.
 
Inget utbrott och det är sådana här repliker som gör att jag faktiskt inte ger upp och sparkar mig själv som mamma.
Repliker som man måste spara i sitt hjärta och ta fram vid just glassdiskussioner, dataspelsutbrott och andra ofta förekommande tvister med 5-åringen.
 
- Mamma.
Vi gick på trottoaren, jag och Guldklimpen, ömt omslingrade som värsta kärlekskranka tonårsparet och var av någon outgrundlig anledning, som jag inte kommer ihåg, så där jättepolers med varandra.
- Mamma jag älskar dig så mycket. Jag önskar att jag hade två hjärtan. Ett som jag kunde ge till dig och ett som stannade kvar här, sa han och pekade på nån plats i närheten av halsgropen. Det är inte lätt att få allt på rätt ställe på kroppen ;)
 
Är det inte så att man smälter?
Jag var på vippen att köpa upp hela glasståndet utan att han ens behövt att andats ett ord om glass. Men så kom jag på det gamla ordspråket:
- Väck inte den björn som sover....
...så han blev överöst med pussar och kärlek istället. Och detta minne ska jag gömma längst inne i mitt hjärta och ta fram de dagar då det känns extra tufft. Ta fram det och komma ihåg att nån dag, nån gång i framtiden så kommer vi att vara de bästaste polare.
Det är jag säker på ;)
Och det är inte långt dit, det är jag också säker på. Vi är på god väg...
 
 
 
 
 
/Y
 
PS I morgon är det allmän strejk här i Spanien, så vi får se hur det fungerar med saker och ting. Säkert är, i alla fall, att jag INTE skickar Guldklimpen till skolan som har mini-bemanning. Vågar man hoppas på en sovmorgon tro ;) ? DS

Skrivet den: 2012-10-10 Klockan: 00:09:06

Här tar vi en Irma till

... nu när Alexander är i skolan så är ju hon herre på täppan, och det med RÅGE.
 
Annars så skenar tiden iväg och jag har inte kommit ens så långt att jag satt i symaskinskontakten i väggen. Det går inte undan här och jag börjar att tvivla på om jag verkligen kommer att sy något....alls.....någonsinn ;)
 
 
 
 
Det här är Guldklimpens rum.
Normalt sett välstädat och ordningsamt.
Tills att han började skolan och Lillskatten Irma fick hela huset för sig självt att härska över.
 
Ve och förbannelse över fukt-sprattet med det som "någon" dag ska bli hennes rum. Nu är alla leksaker inproppade i Alexanders rum och Irma drar in där som en virvelvind varenda morgon efter att vi ätit frukost.
 
Där river hon ut ALLT. River I allt. Leker visserligen men förstör dubbelt så mycket. Stackars Alexander kommer hem från skolan och ser alla sina leksaker ligga utspridda över hela huset och mycket av det förvandlat till oigenkännlighet.
 
Åhhhhhh! Vad jag kan känna igen den där känslan av vanmakt, av raseri, som jag också fick när mina småsystrar fått tag i MINA saker och förstört.
Det är så man går i bitar.
 
ÄNDÅ så är Alexander så tålmodig och plockar i ordning allt varenda kväll innan han hoppar i säng. Vi hjälper förståss till hela familjen, även Irma. Fast när hon plockar undan så är det två leksaker i ordningplockade och fem uttagna för att leka med.
 
Det är bara en period, Yohanna.
Bara en period ;)
Det går över.....förhoppningsvis.
 
Men jag är så stolt över min Guldklimp som inte klagar allt för mycket. Han vet att det som inte plockas undan på kvällen, det skänker vi till de fattiga barnen ;)
(bra taktik där va)
Men jag känner det inom mig, att detta är inte rättvist mot honom. Att han ska behöva plocka undan det som hans lillasyster har ställt till med.
Men just nu så finns det inget annat sätt.
Så, så får det gå till hemma hos oss....för ett tag.
 
/Y

Skrivet den: 2012-07-09 Klockan: 13:27:57

Uppe-med-tuppen-måndag + lista

God Morgon eller förmiddag som det är nu.
Här har vi varit uppe sedan länge. Vi stog på busshållsplatsen redan klockan 8 för att åka till fotdoktorn och visa upp Alexanders fötter.
Det såg bra ut, ingen förändring, snarare förbättring. Och sånt känns ju alltid skönt även om jag aldrig varit något orolig för just detta problemet.
 
På en timme hade vi tagit bussen, hälsat på vårdcentralen, fått fötterna undersökta, beställt ny tid till om ett år, inväntat ny buss och kommit hem.
Det kallar jag att saker och ting flyter på som det ska.
DET gillar jag.
 
Men vad skönt det är att ha sommarlov!
Det märker man en dag som denna när man helt plötsligt har en tid att passa och måste gå upp och stöka omkring på morgonen.
Man vänjer sig fort vid att leva sommarlovs-liv ;)
Ingen av ungarna, och inte jag heller för den delen, ville gå upp i morse. Tur att det bara var idag som vi hade "möte".
 
Men nu är det måndag, förmiddagen går, vattengubben har varit här och ordningen är återställd på lägenhetens väggar efter att vi målat över alla fläckar med RÄTT kulör på färgen denna gång ;)
 
Måndagslista a´la jennyn kommer här:
 
- att det bara är en vecka kvar till semestern. Då ska vi åka två veckor till sommarstugan och bara sola, bada och vara.
 
- att vi lyckades spåra och åtgärda kackerlackornas motorväg in i vårt hus. Vilken upplevelse. Jag hade mardrömmar hela natten om det,och Irma också. Mer om det senare. Men det känns SÅ skönt.
 
- att jag var ute i fredags >>> och även om det inte levde upp till mina förväntningar så är det bra att komma ut och lufta sig ibland.
Och att jag överlevde ;)
 
- att de nya skorna >>> inte gav några som helst lidanden. Kanske att man skulle våga ha på dig dem även vid icke festliga tillfällen också.
 
- att det inte är alls långt kvar till mitt viktmål nu och jag kommer i alla mina byxor i garderoben.
 
- att jag har en ny mobil som fungerar så bra och inga stora summor har jag slösat på den heller.
 
Men nu drar det igång här. Tvättmaskinen är påsatt, Lillskatten sover, lunchen ska lagar, tvätt ska vikas och sedan måste det vattnas blommor hos svärmor och ut och kneta i spåret för att ta igen två dagars stillasittande.
 
Hepp!
 
/Y

Skrivet den: 2012-03-23 Klockan: 13:11:55

Alexander 5 år

Världens bästa Guldklimp fyller 5 år idag och det ska vi naturligtvis fira efter bästa förmåga. Jag gick till och med upp extra tidigt, 15 hela minutrar men det gör man underverk på ibland, och fixade speciell födelsedagsfrukost till jubilaren.
Tänk vad lite rostat bröd med jorgubbssylt på sängen kan få en annars så morgongrinig Guldklimp på gott humör. Ja fast det kanske inte enbart var marmeladsmörgåsarna utan mer kanske att det var födelsedag och frukost på sängen som var så speciellt.

Och tänk vad en icke morgongrinig Guldklimp och 15 minutrar extra på morgonen kan få en annars så morgongrinig småbarnsmamma på gott humör. Eller det kanske mer var tanken på att det är fredag och ett glatt besked från vågen som gjorde det ;)

I alla fall. Det blev födelsedagsfrukost på sängen, promenix till skolan med festligt födelsedagsfika att bjuda på, solskensrunda för mig och Irma i sommarvärme som plötsligt infunnit sig, dusch, frukost och nu väntar vi på morföräldrar som ska anlända för att få fika.

Efter skolan så ska Alexander få välja lunch, så jag antar att vi kommer att åka till MacceD. Så blir det presentöppning och ihoppackning för att åka söderöver till sommarstugan.

I morgon vankas det pool-födelsedags-kalas med familj och vänner och till det måste ju allt förberedas. Så jag antar att det blir lite stress idag också.
Men än så länge så känner jag mig cool.


Alexander ja, jag vill ju skriva om honom också, precis som jag gör med Irma. Men det är svårt. Ena dagen är det sig och andra dagen är det så. Tendenserna är inte lika klara längre.
Men.
Alexander är en jättego kille som är väldigt kärleksfull av sig. Han kommer ofta och kramas och pussas. Säjer ofta att han älskar oss och hur bra vi är.
Fast lika ofta så är jag ju snorförbannad på oss och vill aldrig mera se oss.
Ja humöret är väldigt upp och ner.
Svårt att hänga med.

Han sover hela nätterna nu och det är få saker som kan väcka honom när han väl somnat. Man kan flytta på honom hit och dit, från bilen och in i sängen. Rättare sagt det är omöjligt att väcka honom om han väl har somnat.
Han somnar själv i sin säng mellan 8 och halv nio och sover tills jag väcker honom klockan 7:15 på vardagar. På helgerna är han uppe och hoppar innan dess. Fast ibland kan han få för sig att sova till klockan 8. Det kan vankas överaskningar ibland. Sällan så inträffar det ju samtidigt som Irma bestämt sig för att sova hon också.

Äter gör han, när han väl äter.
Jag ska inte klaga för jag hör att det finns barn som är mycket värre med maten än vad Alexander är. Och när han väl gillar maten och sätter igång och äter, ja då äter han. Jag har fått en liten föraning om vad som komma skall i tonåren.
Men det är fortfarande kinkit med att sätta sig vid bordet, äta själv och att smaka på det som ser mystiskt ut. Men det går bättre och bättre och jag antar att jag också lär mig att uppmuntra bättre och bättre.

I skolan verkar det som att Alexander är nån form av superelev. Han klagar aldrig, slåss aldrig, blir aldrig arg, säjer inte emot, gör som han blir tillsagd osv.
Jag känner inte riktigt igen det som lärarinnan berättar och undrar ibland om det verkligen än min son som hon talar om.
Men jag tar åt mig berömmet och är stolt.

Det som är det största problemet med Alexander just nu är att han blir arg för allt och låter som en tjur. Och Irma har tagit över det och smittas ju av hans stämning. Han blir arg när vi ska äta, när det är dags att stänga av TV:n, när vi ska åka bort, när vi ska åka hem, när det är läggdags osv.
Allt!
Och han kan få otroliga raseriutbrott som jag inte vet hur jag ska hantera. Han får gå på sitt rum och smäller då igen dörren så hela huset skakar och sen så kastar han saker där inne.
Mest hjärtskärande är när han sitter på sitt rum och gråter och klagar att ingen tycker om honom, Alexander bara är dum hela tiden.
Då förklarar jag för honom att han inte är dum, han gör dumma saker och saker kan man ändra på. Och att vi alltid kommer att älska honom. Men klart jag blir arg också...
Men så kommer han ut efter två minutrar och säjer att han har tänkt klart och så är allt bra igen.

Annars så lär de sig väldigt mycket och det är svårt att hinna med som förälder och släppa efter på vad de får göra och ge ansvar. Han kan hoppa och gå balaskgång. Äter själv och häller upp mjölj själv. Kan bära tallriken och glaset till köket efter maten. Leker själv i lekparken med de andra barnen, under ett vakande öga förståss. Han är på G att lära sig cykla och att simma. Räknar till 20 och mer därtill på spanska och svenska, och engelskan hänger på lite efter. Kan alla bokstäverna och det fattas bara lite för att läsa.

Han berättar otroliga historier som man inte alltid hänger med i och ritar både folk och bilar så man ser vad det föreställer.
Han älskar att se på TV, spela dataspel och Nintendor. Timmar och timmar kan gå utan att man hör ett ljud, förutom när Irma stör honom. Då blir han arg som ett bi.



Ja det är min Guldklimp, min förstfödde, the one and only Alexander.


/Y

Skrivet den: 2011-10-03 Klockan: 00:26:03

Mor- & son-date

Det blev ett kreditkort som fick sätta livet till, men på bio SKULLE vi.
Jag HATAR att vara så "fattig" att man är dödligt beroende av att jobbet sätter in pengar på kontot i tid.
HATAR att kontot visar på 0 vart eviga månadsslut.
HATAR pengar, eller snarare bristen på dem.
Sen får man säja vad man vill, som att pengar köper inte lycka. Kanske sant MEN bristen på dem skapar i alla fall O-LYCKA.

Kanske dags att skaffa sig ett jobb Yohanna?

I alla fall.
På bio skulle vi och gick vi, jag och Guldklimpen. Vi tog bussen på blanka förmiddagen i stekhet sol och det kändes verkligen konstigt att gå in och sätta sig i biomörkret mitt på dagen. Jag har bara varit på bio på kvällarna.



Alldeles själva var vi i HELA salongen. Innan filmen började så tog vi en kik in i salongen som visade smurfarna och där var det heltomt OCKSÅ.
Det är väl konstigt att det går runt att ha toma salonger på biograferna?
Varför sänker man inte priserna så att laddahemmare på internet (som jag) kommer ut ur sina hålor och går på bio?

Men som dagens biopriser är just nu så tycker jag att de får skylla sig själva, och då är inte Spanien dyrt att gå på bio i. 8,50 euro betalade jag och Alexander per biljett.
Lördag förmiddag är nämligen billig dag och vuxna betalar samma som barnen.
Då var filmen i 3D och ingick glasögon som man fick ta hem.



Jag hade väskan fylld med godsaker hemifrån tack vare Älsklingens givmilde chef >>> (nej jag tröttnar ALDRIG på att ösa skit över den slusken). Men dricka hade vi ingen så jag hade rånat spargrisen på ett par pengar så vi skulle åtmindstånde kunna köpa en dricka.

!!!!4!!!!! euro kostade en dricka i poppcornsdisken utanför bion. Killen i disken fattade ju hur tokigt det var och skrattade lite generat. Vi gick till ett annat ställe och köpte en mycket billigare dricka som vi smugglade in på bion tillsammans med alla andra godsaker i min väska. TROTS skrämmande skyltar utanför som sa att det var strängeligen förbjudet att ta med annan förtäring än den som såldes på stället.
De får SKYLLA sig själva.



Vi kom lite tidigt till filmen så Alexander hann att äta upp större delen av godsakerna INNAN filmen började. Och det var väl tur för när väl filmen började så hade i alla fall inte han någon tid över att plocka med godis. Hela uppmärksamheten gick åt till att se på film.

Och den VAR bra.
Trots all dålig kritik som jag läst om den. Jag blev väldigt överaskad. Så var det ju min första 3D-film på bio också.
Men den VAR bra.
Rekommenderar!



Så gick vi vidare till MacceD, det är ju oundviktigt på en mamma-son-date.



Och så en sväng till spelhörnan där vi körde rally med Super-Mario. Men 70-singen vad det är svårt att förstå hur det fungerar med alla knappar och spakar. För en som ALDRIG spelat TV-spel så är det rena grekiskan. Kanske måste vi köpa ett nu, för man kan ju inte ligga efter i utvecklingen.
Vi får se vad jultomten kommer med i år ;)



I spelhörnan hittade pappa och Irma oss och så åkte vi hem för att kurera febern som kommit tillbaka och förbereda oss inför kvällens spektakel. >>>

Det var vår date det.
Slutet gott, allting gott. Utom för kreditkortet då ;)

/Y

Skrivet den: 2011-03-10 Klockan: 11:14:22

Äta eller inte äta, det är frågan.....varje dag

Igår skickades Alexander i säng utan middag, och utan lunch också för den delen.
Ursch vilken hemsk mamma tänker ni säkert nu. Men det var hans egna val.

Jag är så himla trött på matsituationen här hemma. Så här ska det ju inte vara.
Det ska ju vara kul och gott att äta och just nu är det bara ångest.
Varenda gång, tre gånger om dagen.
Suck!

Så jag tog ett beslut om att här skulle det bli ändring. Jag skulle passa på nu under lovet när man inte känner någon press på sig att de måste äta och sova bra för att orka med skolan.
Men nu sitter jag här med mitt vanliga tvivel.
Vad är igentligen bäst?
Hur gör jag?
Vad är logiskt och normalt?
Som vanligt vet jag varken ut eller in och börjar tvivla på mina tankar så fort jag tänkt dem.

Det är inte det att Guldklimpen äter dåligt. Nej han äter bra, med god aptit och är inte såååå kräsen, äter det mesta.
OM han sätter sig vid bordet.
OM han äter.
OM jag inte givit upp redan vid första eller andra om:et.

För det första är det ett riktigt ståhej varenda gång som vi ska sätta oss vid bordet.
-Varsegoda, kom å ät, ropar jag en liten stund innan allt är klart. Så att det förbereds lite för svaret brukar alltid bli. Neeeej, jag håller på med ditten o datten.
Då kan jag svara, OK gör färdigt det då och kom å ät sedan.

Eftersedan, så ropar jag igen:
-Varsegoda och kom å ät.
Och så får man hålla på. Bråk, lock, hot osv.
Eller också tar man bara ungen och sätter honom på stolen punkt slut. Med resultat att det blir bråk vid bordet. Eller gråt och tandagnisslan.

Sedan kommder det andra.
-Jag tycker inte om detta. Jag vill inte ha. Jag är inte hungrig.
Nu kan man ta två vägar:
alt.1 - Du behöver inte äta, men du sitter kvar på stolen tillsammans med resten av familjen. Det brukar resultera i att han brukar börja äta av rena farten tillsammans med oss andra.
alt.2 - Smaka i alla fall på maten, du kanske tycker om den. Vilket resulterar i att han tycker om det och börjar äta.

Problem 3.
Efter ett par tuggor har den värsta hungern lagt sig och det finns andra saker som är roligare att göra än att äta. Prata om allt eller inget bara för att avbryta oss andra som försöker föra åtmindstånde någon konversation om dagen. Fippla med servetten elller smulorna på bordet.
Eller en massa andra saker.
- Ät nu Alexander. Kom igen och ät nu. Kom ihåg att äta nu Alexander. Nu är vi snart klara Alexander osv.
Vilket brukar resultera i att han säjer att han inte vill ha mer och att vi matar honom med resten av maten.
Det är ju inte det att han inte vill ha mer, för han äter ju om vi matar honom. Det är bara det att det finns massa andra saker som han vill göra istället för att äta, han är lat.

Fröken i skolan har också sagt att hon har problem med Alexander. Han äter så långsamt att han inte hinner bli färdig till det är dags för dem att börja med något annat. Och då har han BARA en färdigskalad och färdigklyftad mandarin att äta upp.

Nu till huvudbryt:
Under denna veckan som det inte är någon skola så tänkte jag att jag skulle prova ett nytt grepp. Vi kan ju inte ha det på detta sätt. Han måste lära sig att vi äter när vi äter, man äter för att det är gott och för att inte bli hungrig och när vi tar bort maten så finns det inte mer. Då är måltiden slut.

Så jag bestämde att jag bara skulle säja till när maten är klar. Inget tjat och inget tvingande till bordet. Jag och Irma sätter oss och äter och när vi är klara så tar jag bort maten. Då är måltiden slut. Har han inte kommit då så ville han inte äta.
Där har jag fått frångå mina principer att alla ska sitta vi bordet tillsammans vid måltiderna, även om man inte vill ha. För att det ska bli en gemensam stund av mys och prat.
Det gick inte. Det kostade på för mycket och vi blev osams varenda gång när det skulle tjatas hela tiden, kom nu då!

Och kommer han och sätter sig vid bordet och säjer på en gång:
-BLÄ jag tycker inte om detta, jag vill inte ha, så får det vara så då. Jag ska inte truga. Detta har varit svårt för jag är ju mamma, jag vill ju att han ska äta. Prova åtmindstånde har jag sagt ibland.
Jag vill ju att han ska lära sig att äter man inte så blir man hungrig sedan. Och jag tänker INTE laga speciell mat åt någon. Jag lagar det jag lagar, inget konstigt, vanlig mat.

Sedan om han under måltiden säjer:
-Jag är mätt nu, vill inte ha mer, eller bara slutar äta, så ska jag inte truga, påminna eller börja mata honom. Jag tar bara bort tallriken när vi andra är färdiga. Och då har jag verkligen gett honom tid. För först matar jag Irma, det tar TID. Och sedan äter jag. Så han har fått sin chans. Men detta var verkligen svårt. Matar-armen går sin egen väg och sätter igång av sig själv när han inte äter.

Allt detta tycker jag verkar väldigt logiskt, pedagogiskt och bra på alla sätt.
Måltiderna ska vara glada stunder där man njuter av maten och äter för att det är gott och man är hungrig.
När måltiden är slut så plockar man bort och då är det ingen mer mat förens vid nästa måltid.
Alla äter samtidigt och samma mat, tillsammans = trevlig familj.

Situationen är nu att han inte äter och jag kan inte låta bli att bli nervös och orolig. Jag kan inte låta honom vara. I går så åt han bara halva frukosten, ett bra mellanmål, ingen lunch och ingen middag.
That´s it!
I dag på morgonen var han så slö och kände sig dålig sa han.
Engergibrist tänker jag.
Men ändå så åt han bara halva frukosten.....hmmm.

Så börjar jag att tänka, att tvivla.
Han är ju bara 4 år. Han vet inte hur det ska vara. Jag är mamma jag vet hur det ska vara, jag vet att det räcker inte att äta som han gör. Han blir trött och gnällig.
Jag borde visa honom hur man ska göra för han är för liten för att veta själv. Även om han tror att han är stor.

Så nu sitter jag här med tvivlet igen.
Men jag orkar inte ha det som vi hade det.
SÅ?

Skrivet den: 2006-11-06 Klockan: 13:31:10

3 November 2006 Det blir en pojk!

Vi har varit på BB och gjort ultraljud.
Det blir en son i Mars.
Men jag höll på att komma därifrån med en annan unge.

Vi hade tid på BB klockan 11. Vi var där 5 i och fick lämna lappen om att vi hade tid där i en lucka på väggen och sätta oss att vänta tillsammans med runt 15 olika magar i olika storlekar.
En efter en så ropades man upp och man fick ett papper att skriva under om att man hade förstått och blivit informerad om att detta inte var ett 100-%-igt säker utlåtande utan det kunde finnas saker som man inte kunnat se eller som tillkommit senare i graviditeten och som sjukhuset inte kunde ställas till svars för.
Så fick man lämna in sin mödravårdsbok och sätta sig att vänta igen.
En efter en ropades upp och de fick komma in och göra en 10-minuters undersökning, få ett foto av bäbisen och sedan komma ut och vänta en stund på att få själva rapporten på papper.

Efter att vi väntat i ca en timme så ropade man upp mitt namn och jag fick papper och en bok av sköterskan.
- Det var allt sa hon. Nu kan ni åka hem.
- Men, sa jag. Detta är inte min bok, jag har inte gjort nån undersökning än. Jag tittade på papprena och mycket riktigt. Det stod mitt namn på dem men mödravårdsboken var någon annans. Det var någon annans undersökning som jag fått rapport på i mitt namn.

Vi fick sätta oss att vänta en stund till och sedan blev vi upp ropade igen och denna gången fick vi komma in i undersökningsrummet. Jag fick dra ner byxorna och lägga mig på en brits. Man sprutade gel på min mage och så fick vi vänta igen.
Efter en stund kom det in en kille i 30-årsåldern och började föra en mojäng över magen på mig i en hastighet som inte var av denna värld.
Vi var bägge nervösa och O frågade nästan direkt om allt var OK och killen svarade skrattande att han var tvungen att få lite tid att kontrollera saker o ting innan han kunde svara.
Killen förde mojängen över magen och man såg "saker" från olika vinklar. Han frös bilden ibland och klickade och mätte med musen och data hoppade in i en tabell på hans dataskärm.
I bland tyckte jag att jag såg en fot med tår och en gång tror jag att det var ryggraden som flög förbi. En gång frågade jag om det var huvet vi såg men då var det vist bukhålan så jag är inte så säker på att jag verkligen hängde med på vad det var vi såg.

Killen frågade om vi ville veta könet och O svarade Ja för det ville han. Jag hade ingen åsikt och inget riktigt bra skäl till varför inte. Förutom att det kändes som att öpna julklappen i förväg och det skälet väger inte så tugnt när man ska diskutera.
Så killen sa:
- Det är en kille!
- Är det en kille? frågade jag. Jag blev liksom helt perplex. Jag hade varit så säker på att det var en tjejj. Men för17, det gjorde ju inget, jag blev bara så överaskad.
- Hur vet du att det är en kille, frågade O och ville ha nån form av tekniskt utlåtade eller en bild.
Killen försökte skämta och sa att det berodde på olika saker men mest för att killar har större hjärna än tjejjer.......
När ingen av oss fattade skämtet eller skrattade så försökte han igen.
För att killar har......och så knuffade han mig i sidan och tog fran en bild på skärmen som skulle kunna ha varit en snopp men eftersom jag var så nervös och inte såg något på bilderna så fattade jag ju ingeting.
Killen tyckte säkert att vi var ett par riktigt torra och tråkiga snubbar.
Men för tusan, vi var ju skitnervösa.

Så fick vi en remsa i handen med två kort. ett som kan vara en profilbild på huvet och en som kan vara en snopp-bild. Men vi är inte säkra.
Vi gick ut och väntade på vår rapport som sa att allt var normalt och att bebisen har allt på plats och väger 441 gram. Samt att jag är framflyttad en vecka i graviditeten och ska ha barn de 9e Mars. Istället för att vara i vecka 21 är jag i vecka 22 nu. Det är 5 månader. 4 kvar!

Namnförslag är just nu:
Aytami (som är gamalt kanariskt namn), Alexander, Joakim, William

Men vi behöver flera namn innan vi kan bestämma oss, så fortsätt att skicka förslag.



RSS 2.0