Ja då sitter man här igen. Det var inte länge sedan sist. Det är dags att packa väskorna och åka till flygpltasen. Vi ska åka klockan 22 i kväll. Planet hem går från Arlanda klockan 7 på lördagsmorgonen så vi måste vara där för att checka in klockan 5. Det tar ca 4 timmar att åka från P-boda till Arlanda med kiss- och kaffe-pauser. Det gör att vi borde åka hemmifrån vid 1-tiden på natten. Vi struntar i det och åker direkt när min mor kommer hem från jobbet vid 22-tiden ikväll. På så sätt slipper vi gå upp mitt i natten och Alex kan somna i bilen. Det är ingen optimal lösning men det blir bäst så.

En månad går så fort. Vi har hunnnit med så mycket men det känns som om det är mer som vi inte hunnit med, men så är det alltid. Jag känner mig ganska nöjd ändå. Det ska bli skönt att komma hem och slippa längkalsonger och torra narriga händer.

Fast vist är Sverige fint på hösten, och på vintern och så på våren förståss, och självklart på sommaren. Varje årstid har sin charm. Men det är lagom med en månad höst. Nu är jag nöjd.

Det är så sorjligt. Denna dagen är den värsta på hela året, när vi ska åka hem från semestern. Man ska packa och oroa sig för övervikt. Så ska man åka den sorjliga resan till flygplatsen när ingen säjer någonting för alla sitter med en klump i halsen. Och så flygplatsfarvälet, jag HATAR det! Jag säjer direkt åt mina föräldrar att gå, för jag klarar inte av att sitta och titta v på varandra med gråten i halsen och tårarna i ögonen. Åk! Säjer jag bara, vi hört på telefonen, fast nu blir det ju på webkameran för de har skaffat bredband så det känns ju lite trevligare.

Jag ska gå upp och passa på att sova lite nu när Alexander sover. Vi höres senare så berättar jag mer.

Hej! och vi kommer tillbaka....
/Y

Jag glömde att berätta att vi inte behövde betala någon övervikt på planet. Vi hade 26 kilo för mycket men vi skickade fram Alexander som fick se gullig ut och då började incheckningstanterna att gulla med honom och glömde helt bort att de skulle ta betalt för övervikten. Det är bra att ha barn ibland....

....ibland

men jag blev mycket glad och lättad i alla fall.

Ja planerna var ju att försöka att skriva här lite då och då under semestern för att berätta om allt så händer och sker men det är ju som förgjort. Det går bara inte.

I alla fall, vi har varit i Sverige i tre veckor nu och haft det underbart. Först två veckor i P-boda med föräldrarna och nu en vecka i Hindås/Göteborg med O:s systers familj. På måndag åker vi tillbaka till P-boda för den sista och mest ångestladdade veckan. Den tycker jag sämst om.

Den första veckan tycker jag mest om. Då är man fylls av förväntan inför den stundande tiden, reskassan är fylld och planerna är oändliga. Med tiden så inser man att varken pengarna eller tiden räcker till att göra allt som man hade planerat och när den sista veckan kommer så är schemat fullspäckat för att hinna med så mycket som möjligt, orken börjar att tryta av den höga takten, reskassan börjar tyna och ångesten över att årets semester är på väg att ta slut börjar att infinna sig.

Men inte idag. Idag är det fortfarande lite mycket tid kvar. Jag har fortfarande en peng över till en öl och ska få åka på den förtsa after worken på många år. Vi får se hur det blir, men spännande blir det. Lillgubben sover och jag ska ta av mig mysdressen och sätta på mig läppglanset och åka iväg. Mammaångesten över att lämna guldklimpen själv med pappa får man stoppa undan i en vrå, den borde man ju ha kommit över för länge sedan men den dröjer sig envist kvar som ett tuggummi eller hundbajs under skon.

Jag försöker att återkomma snart med rapport om vad som har hänt och foton.

Trevlig helg!
/Y

Ja som vanligt så sitter jag här på natten. Natten innan vi ska åka med en massa fjärilar i magen.
Väskorna är packade och jag tror att vi har allt med oss.
Men jag är nervös.
Missar vi planet?
Har vi med oss allt?
Har vi för mycket övervikt?
Kommer vi att få betala staffavgift?
osv

Samma sak varje år. Men det brukar ju gå bra och vi brukar få det underbart. Så varför oroar jag mig?
Jo för ibland så häner det oförutsedda saker som man inte är beredd på. Och det gillar jag inte. Men sånt är livet.

Jag ska försöka att skriva här under resans gång och berätta vad som händer. Och på mailen kan man nå mig precis som vanligt.

Hoppas att vi syns!
/Yohanna

PS Här får ni en liten bild från mitt födelsedagskalas när jag och Alexander skulle blåsa ut ljusen. Värsta blås- och spottkalaset blev det. Men kul. Tur att bara vi skulle äta tårtan. DS