Här sitter jag i ett tillfälligt Alvedon-rus. Svettas som en tok i min fleece-morgonrock. Jag som för en halvtimme sedan frös, hade frossa och en si-så-där 39 graders feber.
Jag har ju sagt att Alvedonen är min BÄSTE vän just nu.

Men jag hade tänkt att skriva något klämkäckt här nu om att det ÄNTLIGEN är fredag i morgon och att jag faktiskt kännt mig lite bättre idag och inte tagit en endaste Alvedon på hela dagen.
Men jag kommer liksom inte i stämning.

Jag känner mig som en tryck-kokare som håller på att explodera. Som ett PMS-monster, fast det är helt fel tid i cykeln. Som om det bara kommer skäll och gnäll ut munnen/fingrarna på mig just nu.

Antingen så kan jag lägga av med att skriva nu och bara gå och lägga mig. Och hoppas på att humöret kommer att vara bättre i morgon.
Eller också så blajjar jag ur mig allt gnäll här och hoppas på att det känns bättre sedan jag satt ord på ilskan. Och att ni då förståss ska komma med en massa uppmuntrande kommentarer och tycka-synd-om-mig-hälsningar ;)

Jag har ju fördelen med att kunna skriva ganska så öppenhjärtligt här på bloggen. Jag bor inte i Sverige, där jag har merparten av mina läsare. Jag behöver aldrig stå ansikte mot ansikte med någon som läst vad jag skrivit här, ja förutom min svenska familj då.
Men de träffar jag inte SÅ ofta.

De personer som jag skriver om här kan inte svenska och läser inte min blogg. Därför kan jag skriva om dem utan att de blir sårade. Och jag behöver aldrig stå till svars för det jag skriver mot någon som kännt sig trampad på tårna.
Ganska så befriande.
Men ganska så otäckt när man tänker efter...

Som detta med svärmor >>>, för naturligtvis är det hon som fått mig att koka igen. Jag kan skriva vad som helst här och hon kommer aldrig att få reda på det. Jag kan ösa galla här och berätta allt dumt som händer. Jag kommer aldrig att behöva stå till svars för det.
Det hade aldrig gått om min svärmor kunnat svenska, om hon läst bloggar osv.

Läskigt?
Respektlöst?
Befriande?

Jag ska nog hålla mig i skinnet men en liten episod kan jag i alla fall ta som var det som utlöste och utlöser fortfarande den spänning som känns som att det kommer att bli oväder snart, jag kommer att få ett utbrott och koka över.

Min svärmor ringer VARENDA dag på förmiddagen för att höra hur det är med barnen, hur natten har gått osv.
Nu, den här veckan, har jag ju varit sjuk och legat och sovit på förmiddagarna tillsammans med Irma, eller i alla fall vilat.
Inte så roligt att bli väckt då för att bli förhörd.

I förgår förmiddag så utspelade sig följande konversation:
- Hej Yohanna, hur är det? Ligger du och sover?
- Ja.
- Ja jag tänkte just att eftersom du är sjuk så ligger du nog och sover och jag visst inte om jag skulle ringa och så.
Här var det väldigt nära att jag skrek åt henne att inte ringa då om hon tror att jag ligger och sover. När hon VET att jag är dålig och Irma skriker om nätterna.
Gha!

Men hade jag INTE svarat så hade svaret blivit att:
-Oh vad orolig jag blev när du inte svarade. Jag trodde att det hänt något och att du fått åka iväg med barnen till doktorn.
HALLÅ varför skulle barnen plötsligt bli akutsjuka? Det är ju JAG som är dålig.

Nej UJ vad upprörd jag blev nu.
Nu började jag svettas ÄNNU mer än av Alvedonen.
Bäst att inte fortsätta att berätta för det verkar som att har man väl öppnat locket på mig så går det inte att få stopp på det.

MEN kom ihåg att jag har den snällaste svärmodern i hela världen. Hon kan inte göra en fluga förnär. Det är bara det att hon är så jäkla omedveten om vilka klavertramp hon håller på med.
Och jag IRRITERAR mig något så otroligt på det just nu.

Ja ja det kan ha något att göra med flunsan, som inte lämnat mig med alltför stort tålamod ;)

Nu är det dags att gå och lägga sig i alla fall. Och hoppas på att känslorna som kom i svallning dämpar sig lite så jag kan somna.
Inte hettsa upp sig nu Yohanna, inte bra tidpunkt alls att göra det.
Såja lugn och fin...

God natt!

/Y