När jag var sjuk i julas så tappade jag ju både smak och lukt. Smakbortfallet höll bara i sig någon vecka, vilket var tur, för det var ingen höjdare att allt smakade sand.
Men lukten var försvunnen under flera veckors tid.
Inte förens man blir av med något så osynligt som lukten, märker man hur ovärdelig den är.

Att märka när Irma tillverkat en present i blöjan blev som att spela på lotteri och aldrig har man väl varit mer mammtypisk än när man sprang där med fingret i blöjan vareviga minut för att checka.

Julköttbullarna blev ett kulinariskt expriment och ett väldigt spännande inslag i julmiddagen, då mina bullar innehåller allt från glögg och kanel till malda nejlikor och kryddpeppar. Jag tycker om kryddig mat och mortlade kryddor för glatta livet. Men dessa kryddor är ju ganska så just kryddiga och skall behandlas med största möjliga koordination.
En gnutta för mycket och hela köttbullesattsen kan gå åt skogen.

Nu gick det inte ditåt, men det hade jag ingen aning om när jag stog och rullade dem.
På måfå var min slagdänga då.

Lukten är viktig.
Men lukter kan också framkalla minnen. Minnen från förr.



Här-om-dagen när Irma och jag var ute på vår morgonrunda, blev vi omkörda av en moped som lämnade oss insvepta i ett stort avgasmoln. Och vipps så började minnen från förr poppa upp i skallen på mig.
Det är inte alla avgasmoln som har den effekten på mig.
Det ska vara speciell avgas och nu vet jag inte hur jag ska kunna berätta detta utan att jag framstår som nån slags bensinsniffare.

Men jag gillar lukten av bensin ;)
Jag kommer ihåg när jag var liten och pappa skulle tanka, då stog jag med näsan i tankhålet och sniffade. Och på den tiden, 70-tal, ja då var det ju inget konstigt med det. Då satt man inte fastspänd i baksätet. Då stog man mellan framsätenas ryggstöd, med ett ben på varje sida om baksätesavdelaren.
Så gick det till på den tiden.

Men nu var det inte det minnet som poppade upp i skallen på mig när vi gick där i avgasmolnet i morgonsolen. Nej det var minnen från våra semestrar i fjällvärlden.
Under min barndom så åkte alltid min familj upp till fjällen en vecka varje vinter. Jag har åkt skidor sedan jag var 4 år. Och nu talar jag inte om slalom, även om det också kom på tapeten under senare år. Nej jag menar längdskidor, uppför, uppför ordentligt. Här talar vi inte Sälen-kullar utan riktiga fjäll a´la Funäsdalen.

Hur som helst. Vi åkte alltid tillsamma stuga och till den så tillhörde en scoter. Att åka upp på fjället med scoter var ju fusk, sånt ägnade vi oss inte åt. Men någon gång på eftermiddagarna ibland, så kunde min far ta ut oss ungar på en sväng på scotern.
Och jisses vad han kunde köra min far.
Så det hissnade i magen.

Och det var då som det luktade sån där mopedavgas.
Och det är den lukten som gör att det poppar upp minnen i huvudet från korvgrillning, scoteråkning, kalla vindar som nyper i kinderna, fika i bivacker som vi grävt själva, bastning, fräknar på näsan och ett par vääääldigt möra ben när man skulle gå och lägga sig.


* * * * * * * *
Veckans uppdrag i Real Life - En doft från förr

Vad betyder dofter för dig?
Har du någon speciell doft som påminner dig om något?

Skriv och berätta på din blogg tills på onsdag, fota om du vill. Och lämna länken här i en kommentar till detta inlägg. Så gör jag en sammanställning på onsdag kväll, så att vi alla kan gå in och kolla hur det verkliga livet går till hos just dig.

Om Real Life kan man läsa om här. >>>
Och de andra uppdragen kan man läsa om i kategorin Real Life. >>>

Bara ut och sniffa i skåp och lådor och se om det kommer upp några minnen som du glömt bort. Eller varför inte ut i garaget och leta lukter ;)

/Y