På nyårsaftonens eftermiddag fick vi besked om att en vän till Octavio förlorat sin äldste son under dagen. Han var bara 21 år och fick en hjärtinfarkt.

På nyårsdagen var O på likvakan och på söndagen var det mässa och jordfästning. O var på allt detta medans vi, resten av familjen höll oss i bakgrunden. Jag tycker inte att så små barn hör hemma på sådana tillställningar och det fanns heller inga andra barn där, förutom brodern till den avlidne som är bara 17 år. Men jag ville ändå visa vårt stöd och respekt för en sorg som är så stor att den är svår att förstå.

Jag kan inte sluta tänka på detta som hänt denna familj och har tänkt på det ända sedan dess.
Vad säjer man i sådana här situationer?
Det är så svårt att förstå.
Man vill visa sitt stöd men ändå inte störa.

Det som sker här efter ett dödsfall är på ett helt annat sätt än vad jag är van vid, och jag är inte van vid sådant här, har varit förskonad från tragiska dödsfall i mitt liv. Ändå känns det lite konstigt på det sätt de gör här.
Ex: Någon dör.
Dagen efter tar man den döde till ett santorium där man har likvaka i 24 timmar. Den avlidne ställs i ett "skyltfönster" där de efterlevande tar farväl. Alla som kännde den döde åker dit under dygnet för att ge sitt beklagande och stötta de efterlevande. Och då menar jag verkligen ALLA. Familjen vakar där hela dygnet och tar emot de besökande.
Dagen efter är det normalt sett mässa och jordfästning. Den avlidne placeras i en vägg med lådor.
Sedan är det begravningar x antal gånger runt om i distriktet för den avlidne dit de efterlevande går.
På detta sätt så håller en begravning på i evighet. Fast det ändå känns som väldig brådska för att få den avlidne på plats i graven.
Hmmm

O berättade att det varit en massa folk på alla sammankonster och att familjen varit förtvivlad. Alla hade gråtigt och klagat, förutom brodern som varit i något slags chocktillstånd. Jag är så tacksam för att jag inte behövde gå dit. Jag fick dock visa någon slags vördnad för sorgen när modern åkte förbi oss i likbilen på väg till kyrkogården och hon vinkade åt mig från framsätet. Då började jag att gråta.

Jag började även att gråta när vi på hemvägen började tala om detta och jag kom på att de nu måste ha en massa presenter hemma till sonen som ligger och väntar på den stora julaftonen på torsdag (trettondagen).

Tänk om min son skulle dö och jag skulle bli tvungen att lämna honom själv i ett hål på kykogården....Det måste vara det hemskaste som kan hända en mamma.

Massor med  till familjen och vi tänker på er...

Bild från: http://www.museuvalenciaetnologia.es
Jungfru Maria, alla mödrars mor, vaka över denna mamma och hela hennes familj i denna stund som är så svår.