Skrivet den: 2008-12-11 Klockan: 22:30:57

11 December 2008 Min kamp för rättvisan

Hejsan!
Jag har ju sagt att jag ska berätta här på bloggen vad det är som har hållit mig så upptagen den sista tiden.
Så här är det.
Vi har blivit lurade och nu så har jag slagits för rättvisan för att de skyldiga ska bli straffade och vi få upprättelse.

Men jag tar det i från början.

När jag blev gravid ( för ca 2,5 år sedan) så tänkte vi att det vore trvligt med en större lägenhet. Vi bodde ju på den tiden i en skokartong. Och det vore trevligt om den lägenheten kunde vara vår egen, den större alltså. Men eftersom vi bara levde på en lön så trodde vi att möjligheterna att få ett lån från banken för att köpa en lägenhet inte var så stora, ja nästan obefintliga.

Men vi beslöt oss i alla fall för att undersöka möjligheterna.

Vi gick till vår bank och där var det omöjligt. För att få ett lån som skulle räcka till kostnaden av lägenheten + allt pappersarbete och skatter så skulle vi få en månadskostnad på nästan lika mycket som vi hade i inkomst = OMÖJLIGT!

Så gick vi vidare till olika fastghetsförmedlingar som fixar ett bra lån hos en bank (varför de kan och inte vi som privatpersoner är obegripligt), tar hand om pappersarbetet och räknar ut för vilken summa vi kan köpa för och visar oss objekt i den prisklassen.
De flesta som vi gick till sa att detta var inte omöjligt och vi började titta på lägenheter.

De flesta lägenheter som vi tittade på var i rivningsskick. Jag har aldrig sett så tragiska lägenheter.

Vi skulle kunna köpa lägenhet för 1,2 miljoner svenska kronor och för mig är det mycket pengar. Men det vi såg var otroligt. Där gick jag med magen i vädret och funderade på vilken sorts liv vårt barn skulle få om han växte upp där.
Det var små pluttlägenheter typ "compact living", 3 rum och kök på 6 kvm.....
Det var lägenheter utan fönster....
Det var lägenheter som hade rum som var byggda på mark som inte tillhörde lägenheten...
Det var lägenheter med drogmissbrukare utanför dörren....
Det var lägenheter med bar runt hörnet och tillhörande fyllebråk.
Det var lägenhet 5 trapper upp utan hiss....

Ja vi började att misströsta det kan ni ju förstå.
Vi hittade inget.

Och så föddes Alexander med allt som nyföddhetsliv innebär. Vi tittade inte på fler lägenheter förens han var en 6-7 månader gammal. Och då började vi titta med en förmedling som hette Lifer. De visade oss lägenheter som inte alls var så hemska som de vi hade sett. Men O ville ha den perfekta så vi fortsatte.


Så hittade vi DEN.
Ja den var inte perfekt men den var bra. Den var stor, bra planerad och hade hiss. Den hade visserligen drogmissbrukare utanför porten men de såg man inte från vårt fönster som vette mot grussluttningen på baksidan. Men vi var lyriska. Den ville vi ha.


Då sa Lifer att vi var tvungna att betala 60.000 för att reservera lägenheten. För att Lifer skulle sätta igång att förhandla med bankerna om ett bra lån och för att de inte skulle visa lägenheten för några andra medans de förhandlade. De pengarna skulle dras av från köpesumman.
Och detta lät ju logiskt tyckte vi. Men inte hade vi några 60.000 inte. Nåja de kunde nöja sig med 30.000, men det hade vi ju inte heller. Men vi var förälskade i lägenheten.
Vi lånade ihop pengarna. Vi betalade reserven. Vi väntade.

Lifer hade sagt att det skulle ta mas 20 dagar att få ett lån från banken. Men ingen hörde av sig. Detta var i december 2007.

När vi ringde till kontoret som skulle göra förhandlingen med bankerna så hade de inte hört talas om vårt fall.
När vi ringde till Lifers kontor så sa direktören att O var tvungen att komma förbi där och tala lite. Vi blev förväntansfulla. Betydde det att det var dags att skriva på papperna?
Men när O åkte dit så berättade de att lånet hade blivit avslaget för att det visat sig att ägaren hade tagit lån på lägenheten som inte var inlösta. Och banken gav inte oss ett lån för att köpa en lägenhet som var skuldsatt. Vi tyckte att vi hade haft en riktig tur att banken upptäkt detta innan vi skrivit på några papper.....hmmm


Lifer sa att vi kunde fortsätta att leta en lägenhet och ha pengarna insatta hos dem i fall vi hittade en ny och så gjorde vi. Vi fortsatte att leta en månad men sedan beslöt vi att vi skulle leta reda på en hyreslägenhet.
Så vi sa till Lifer att vi ville ha våra pengar tillbaka och att vi skulle sluta leta. Det var inga problem men cheferna var tvungna att ha ett möte först och besluta, men det var inga problem.
Då hade det hunnit blivit januari 2008.


I det ögonblicket som vi ville ha tillbaka pengarna började Lifer att hitta på den ena ursäkten bättre än den andra. De svarade inte i telefonen och ringde inte tillbaka till oss när de sagt det. Först så trodde vi på deras ursäkter men efter ett par månader så fattade vi ju att de bara lekte med oss för att få tiden att gå och för att vi skulle "glömma" pengarna som vi hade hos dem.


I två månader så lekte de med oss till vi tillslut fick dem att skriva ut en check på våra 30.000. Vi var överlyckliga! Detta var i mars 2008.
Men när vi gick till banken så sa banken att detta var ingen check utan en utbetalningsavi som inte kunde bli inlöst förens om TRE månader. Vi gick tillbaka till Lifer men det gick inte att få något annat ur dem. Och vi var trötta så vi väntade tills juni 2008.


Men jag var förbannad. Så här fick det verkligen inte gå till. Så här får man inte behandla folk. Jag skulle minsann tala om för världen vad som skedde på Lifers kontor. För vi hade ju trott att Lifer var ett seriöst företag. Vi hade sett stora kontor där många personer jobbade, stora reklamskyltar och massor med annonser i tidningarna. Hur kunde ett sådant företag hålla på och lura folk och vi inte hade hört någonting?? Folk pratar ju och om de hade gjort något dumt så borde vi ju ha hört talas om det tycker man?!?


Jag startade en blogg på internet och skickade e-mail till kanariska personer som jag hittade på nätet. Jag berättade vad som hänt oss och bad dem skicka vidare meddelandet för att vi letade efter fler i vår situation.
Men det gick trögt.
Jag hittade två stycken som var i samma sits men de var trötta på att kämpa och det hände inte så mycket. Men nu visste vi att vi inte var ensamma i alla fall.


Juni kom och vi gick till banken, det fanns inga pengar på kontot!
 Vi gick tillbaka till Lifer och de sa att det måste ha blivit något fel. Att inom de närmsta dagarna så skulle det finnas pengar där och så började lögnerna om, om igen. Det fanns aldrig några pengar på kontot. Men nu tröttnade vi och gick till polisen (juli 2008) och polisanmälde företaget. Men först gick vi till konsumentombudsmannen, de kunde inte göra någonting.


Ett par dagar efter att vi hade varit hos polisen ringde de och sa att de hade en person från Lifer på polisstationen för förhör. Personen från Lifer sa då att han skulle ordna upp detta och att allt skulle ordna sig. Polisen sa då till oss att vänta ett par veckor och se vad som hände. Det verkade ju som om Lifer var villiga at försöka ordna upp saken.


Så kom september och vi åkte till Sverige på semester en månad och när vi kom tillbaka och inte hade hört någonting så beslöt vi oss för att åka till polisen och fråga vad som hänt. Men där sa de bara att papperna var hos domstolen och där fanns alla svaren.


Så vi åkte till domstolen och där visade de bara oss ett papper som sa att en domare hade tittat på fallet och bedömt att det inte fanns tillräckliga bevis för bedrägeri och arkiverat fallet. Om vi ville överklaga beslutet så var vi tvungna att återkomma till domstolen inom tre dagar med en advokat och en "procurador"(på spanska vet ej hur det ska översättas). Man förklarade för oss att det är inte ett brott att skriva ut en check utan täckning utan det är bara ett brott om man i stunden då man skrev den visste att det inte skulle finnas täckning (och hur bevisar man det?!).


Nu var jag rejält arg på situationen och såg våra pengar flyga iväg till förlorade landet. På bloggen hade under året fler och fler lurade hört av sig och ett par anställda. De lurade hade mer eller mindre samma historia som vi. Och de anställda berättade om hur företaget skötts av en luttrad man som troligen kommit från ett liknande bedrägerifall i Alicante, men smitigt därifrån.
Han hade sagt till de anställd att alla med 30.000 euro och ett ID-kort var en trolig köpare hos hans företag. Det gällde att få köparen att sätta in pengarna så fort som möjligt på Lifers konto även om den anställde såg att banken aldrig skulle ge ett lån för köpet. De som inte gjorde som han sa hotades med uppsägning.


Under augusti månad hade en mindre tidning gjort ett reportage om Lifer på ön Lanzarote där det tydligen också fanns lurade. I artikeln så stod det att det troligtvis fanns runt 300 personer som var berörda av Lifers lureri, lurade, anställda som jobbat utan lön i flera månader och företag som inte fått betalt för sina tjänster. Jag beslutade mig för att få något att komma fram på Gran Canaria också. På bloggen fanns nu ett 20-tal personer som berättat sina historier så jag hade fall som kunde backa upp mitt.


Jag skrev ett mail och berättade om vad som hänt och skickade det till alla tidningar, radiokanaler, tv-program och pressfolk i övrigt som jag kunde hitta på nätet och dagen efter så bröt h-vetet lös. Det ringde i telefonen och kom mail i massor. Alla ville att jag skulle ställa upp på intervjuer, komma till deras program eller göra reportage med mig i. Jag fick berätta vår historia om och om igen och förklara vad som hänt.


Men nu har det lugnat ner sig. Då och då ringer det någon som vill intervjua mig och ibland så kommer det en artikel som tar upp saken igen. Men det är inte över och det svåra är att få media att fortsätta intressera sig för fallet.


Vi lurade har träffats (de som jag har kontakt med på bloggen, ca 20 fall). Vi har bestämt att vi ska samlas under en och samma advokat och anmäla Lifer för bedrägeri. Men det är svårt att få folk att ställa upp. Av de 300 som är berörda har bara 10 anmält sig till advokaten för att gå vidare med fallet. Jag har gått ut i tidningarna och lämnat ut mitt mobil nummer, vi har satt upp lappar på stan med bloggen och mitt nummer, jag har skickat ut mail, andra har skickat fax men var är de andra lurade frågar jag mig.

Problemet är att många lurade redan har en advokat och väntar på rättegångsdatum och de vill ju inte hänga på oss när de redan är på G. Men det är många lurade som redan har haft rättegång och rätten har dömt till deras fördel att Lifer måste betala tillbaka pengarna men de gör fortfarande inte det. För här finns det en väg som är civil och en väg som är penal. Den civila vägen är den som alla har gått och då riskerar inte Lifer någonting genom att inte betala. De bara säjer att de inte kan. Den penala vägen som vi ska gå nu, vi som har samlar oss, där ska man bevisa att det har skett något kriminellt och då riskerar Lifer fängelse om de inte betalar.

Så nu får vi se vad som händer.
Det är vad jag har pysslat med.
Bloggen om Lifers bedrägeri finns på: http://noconfies.blogs.terra.es
Nedan ser ni ett par bilder från programen som jag varit och pratat i på TV.














Kommentarer
Postat av: Mange

hej jättebra och intressant inlägg, hittade din blogg genom spanienforum :



http://spanienforum.se/kanarieoearna/985-fastighetsfifflare.html

Postat av: En pojkmammas vardag ♥

Så jobbigt att måste strida för att få rätt!! Hoppas att ni får tillbaka era pengar!

2011-03-14 @ 08:35:22
URL: http://edvinsmamma.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0