Skrivet den: 2007-06-04 Klockan: 11:39:03

4 Juni 2007 Helgen

I helgen har det varit full håll-i-gång.
På Lördagen så var vi bjudna på poolparty i San Felipe på norra delen av ön. Där växte Octavio upp under sommrarna när han var barn och där har min kompis Celestes föräldrar ett hus vid stranden.
Det var hur lyxigt som helst. Folk var klädda i bikini och drack drinkar och åt småtugg, precis som på film.

image89

Vi var där från ca klockan 3 till 11 på kvällen.
Det var Alexanders första riktiga party som han var på och han var extremt uppspellt hela dagen och somnade inte förräns klockan 10 i pappas famn när vi skulle åka hem. Han var jätteduktig och grät inte alls fastän hela välden ville hålla i honom och väckte honom när han väl skulle ta sig en paus (så gör man här, ingen hänsyn till ett barn som sover eller gråter, det bryr sig man inte om).
På kvällen blev alla fulla och Octavio och jag kännde att vi fått nog och ville åka hem. Det är liksom inte samma sak när man inte själv dricker, man tröttnar ganska snart på att se och höra alla andra som o-nyktrar till.

På Söndagen var det babyshower för Sandra som ska ha barn i juli.
Jag var där själv utan Octavio, med Alexander och som vanligt var Alexander hur snäll som helst. Men jag blir hur nervös som helst och stressar upp mig.
Vi var där från klockan 3 till halv 7 då Octavio kom och hämtade oss.
Vi drack kaffe och åt sötsaker och Sandra öppnade sina presenter.

image90

Jag vet egentligen inte alls varför jag blir nervös och stressad. Jag oroar mig för att något ska hända fastän det går hur bra som helst. Jag blir obekväm av att vara i mina kläder och att amma i främmande miljöer och längtar bara hem för att ta på mig myskläderna och ligga på sängen och amma i lugn och ro. Jag vet inte varför. Alexander är pigg och nyfiken och vill vara uppe och titta på det som händer. Så går det en två timmar så gnäller han lite för han är hungrig och då får han mat och sedan vill han umgås lite till. Somnar gör han inte och det är det som är lite jobbigt när man är själv, att man måste underhålla honom lite och byta från ena armen till den andra när han blir orolig och så en sväng i stolen.

Nej inget är som hemmets lugna vrå. Fastän jag inser att jag måste öva mig att komma ut och kunna umgås med folk igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0