Här ligger jag i sängen

 ....I DID IT!

Jag gick direkt hem från skollämningen och la mig i sängen. 

Ja ja, jag satte på en tvättmaskin innan. 

Men sen la jag mig, och bestämde att jag INTE skulle ha dåligt samvete för det. Tydligen kan man inte bestämma sådant. Men jag ligger här nu och har det SÅ skönt. 

Min kropp är som gjord för att ligga i en säng. I alla fall när den är förkyld. 

Jag resonerar som så att när man bara hostar om man anstränger sig, och även om man bara ligger still i sängen, och om man bara känner sig klen och ledsen, ja då kan man lika gärna gå hem och dra ett gammalt lakan över sig. 

Och du kommer inte att gå upp hundra kilo Yohanna om du hoppar över morgonrundan en vecka. Jag lovar. Två fingrar på Bibeln. 

......hoppas jag ;)

Och efter en sån här morgon....

Treårstrotsen har kommit till huset. Och det är inte en sort att leka med. 

Tillsammans med trötthet över att ha börjat skolan så verkar detta vara mer en scitzofrenisk härdsmälta än treårstrots. Men det verkar mera logiskt med trotsålder. 

Idag började jag till och med storböla inför skitungarna vid frukostbordet. 

Ja Lillskatten satt inte vid frukostbordet. Hon låg på golvet och gallskrek för att inte hon fick ha Guldklimpens morgonrock på sig. 

Och det fanns inga förklaringar som hjälpte. 

Då brast det för mig. 

Jag ville inte behöva bli arg igen. 

Igår var jag arg och skällde på dem hela dagen. Jag ville inte mer. 

Lillskatten är helt förbi av trötthet när jag hämtar henne i skolan. Hon blir arg och börjar gråta för allt. Och då menar jag verkligen ALLT. Det är som att balansera på en nålspets och tänka på vad man säger. Och oftast så hjälper inte det. Det skiter sig i alla fall och så har vi gråt och tandagnisslan hela vägen hem. 

Så bråkas det när vi kommer hem och ska ta av oss skoluniformen och tvätta händerna och så somnar hon i soffan av utmattning. 

Vilket gör att hela eftermiddagsschemat går i kras, hon vaknar på ett fruktansvärt humör och vill sedan inte somna på kvällen när det är sängdags. 

Vilket gör att hon är ännu tröttare dagen efter, mer bråk, mer gråt och så  börjar det om. 

I lördags, på Ikea blev hon hysterisk för att jag skar köttbullarna. 

Trodde jag. 

Sedan var det för att jag skar dem med fel kniv. 

Tror jag....

Hon blir så arg att hon exploderar. Det går inte att tala med henne. Inte att förklara. Hon bara viftar med armarna och skriker. På Ikea var det bara att bära ut henne i kapprummet och låta henne åla omkring där på golvet tills hon lugnat sig. 

Försöka igen. 

Inte. 

Bära ut henne igen i kapprummet. 

Försöka igen. 

Medan hela matsalen tittade på oss. 

Och ta kort. 

Jag tar kort för att komma ihåg detta. Och för att kunna visa henne om hon skulle våga komma under tonåren och klaga på sin barndom. 

Så här var det!

Så här hade vi det. 

Som tur är så har jag ju varit med om detta förut. Jag vet ju att det är en period. Både treåring och skolstarten. De vänjer ju sig. 

Det blir bättre. 

Men tills dess måste vi överleva. 

Men idag ville jag inte mer. 

Inte efter en sådan dag som igår. 

Nu när det hade börjar så bra med skratt och bus på morgonen. 

Så jag började gråta och gick in på toa och tog en time-out. 

Då lirkade Guldklimpen med sin lillasyster, fick på henne morgonrocken och upp på stolen för att äta. 

Han kan han, bara han vill. 

Och då började jag ju böla för det också. 

Då kändes helt plötsligt mina nyfärgade ögonfransar som en larvig grej att vara stolt över. När det finns sånna här andra grejer i mitt liv. 

Nu har jag ångest för vad som ska hända idag när jag hämtar dem i skolan och vi måste skynda oss för att jag ska i väg och jobba. 

Men det är ju livet. 

Sånt måste gå....

/Y

Oj...styrkekram till dig...det är jobbigt när det pågår. Förhoppningsvis är det övergående. Man kan ju inte orka jämt och ständigt...

Känner igen det, men allt har sin tid. Kram på er.

Det ÄR jobbigt att vara förälder!
Man läser ju om hur man ska förfara,men
ofta har specialisterna inga barn själva.
Dessutom är alla barn olika.

Efter vad jag läst på din blogg, har du och familjen mycket kul tillsammans.
Det är helt OK att låta tårarna rinna ibland,
så ungarna kan se att tom Mamma kan bli ledsen.

Det är svåra år. Från 4 till 13-14 blir det mycket bättre. Sen kommer tonåren, men det behöver du inte börja tänka på än. Hang in there!

Rätt beslut av dig att bädda ner dig igen. Under sådana här perioder gäller de att hitta vila och lugna stunder där det går!

Ja, det där samvetet gnager...men så länge man vet att man har gjort så gott man kunnat efter förutsättningarna som man har...Hoppas du kan vila till det lite och komma igen med nya krafter. Kram

Såklart ska du ligga i sängen och vila dig! Njut av att du kan. Är en tuff period med trotsiga barn och detta skrikande .......Kom just hem från att ha handlat på Coop Öster och där var det en ung dam sådär 3 år som gjorde livet surt för sin pappa......Satt i ingången och skrek som om hon fått stryk! Hmmm......erkänner att jag kom på mig med att le igenkännande även om det var längesen.....Ta hand om dig ! Kram Lena