Här funderas det på djupa saker

....och som vanligt när jag ska skriva om något svårt så får jag gå ett par vändor i lägenheten för att hitta de rätta tankarna, göra lite tråkiga andra göråmål för att hitta mod och röja undan alla andra svepsjäl för att inte sätta mig och skriva.

 

Jag vill ju så gärna hitta de rätta orden som förmedlar de där tankarna och känslorna som jag har. Jag vet hur lätt det blir fel i den skriva texten, hur ord missuppfattas och hur människor ibland känner sig trampade på tårna.

 

Jag är livrädd för sånt där.

 

Ändå så måste man ju ibland ta tag i obehagliga saker, tänka lite djupt och kanske lägga bort den där glättiga skämtsamma jargongen som jag tycker så mycket om.

 

I alla fall.

 

 

 

 

Jag håller ju på med den där bloggnomineringen/tävlingen just nu (tills på fredag, lägesrapport >>>) och jag kikar in till alla nominerade bloggar och snokar lite. Man vet ju aldrig. Man kan ju hitta sig några nya favoriter ;)

Också lämnar jag ett litet meddelande till dem om att de är nominerade så att de får reda på att någon tycker om deras blogg väldigt mycket och bli stolta och glada.

 

Igår så nominerades en blogg till kategorin "Blogg jag läser för att bli berörd" och jag kikade in i vanlig ordning för att lämna ett litet meddelande.

Och jag kom rakt in i det "hemskaste", den stora sorgen >>>.

 

Jag läste ett inlägg och så började tårarna att spruta. Jag satt kvar länge vid datorn efter att Älsklingen gått och lagt sig och läste. Jag kunde inte sluta.

Att det får finnas så hemska saker i livet.

Det var så hemskt att det kändes overkligt och jag fick SÅ ont i själen.

 

Fy 70-singen var det kändes patetiskt att hålla på med en bloggtävling efter det. Jag var färdig att avblåsa hela skiten och skicka vinsterna till den här killen som mår så dåligt.

Föga tror jag dock att han bryr sig om ett par sketna madonna-hängen i guldplaté.

Men jag kände nästan att jag skulle vilja skicka hela mitt liv till honom. Tänk om jag bara kunde hjälpa, om så bara lindra litegrann.

 

Hörrni, vi måste vara rädda om varandra. Vi måste komma ihåg att ta hand om varandra och vara lyckliga. Inte bara fara fram som nån jäkla ångvält i livet och skälla och gnälla på allt och inget.

Och SPECIELLT du Yohanna, gnällspikan ;)

 

Stanna upp, se din familj, skit i att Lillskatten är arg som ett bi för det mesta, att Guldklimpen bara vill spela dataspel och se på TV, de är bara ungar och kommer att växa upp så fort. Strunta i att Älsklingen aldrig vill se på kärleksfilm eller lagar romantiska middagar till dig. Han jobbar och sliter och är i alla fall inte otrogen ;)

Strunta i att vi inte har några pengar och inte kan åka till Thailand som "alla" andra. Det är bara en tid nu när du inte jobbar. Det KOMMER andra tider.

 

Vi har i alla fall varandra.

 

Nu fick jag en stor lust att bara boa in oss här hela familjen i lägenheten på torsdag/helgdag och bara mysa och INTE skälla på varandra. DOCK vet jag att vi kommer att gå varandra på nervera efter tre sekunder ÄVEN om jag aldrig så mycket tänker på att de är det finaste jag har.

 

/Y

 

PS Jag kan inte låta bli att fundera lite på:

HUR mycket kostade egentligen inte det där hoppet från rymden ner på jorden?

Vad var meningen med det?

Och HUR mycket andra saker, "nyttiga" saker skulle man inte kunna ha gjort med dessa pengar. Eller andra pengar också för den delen som inte går till något livsavgörande.

Hittat lösningen på cancer?

Ibland så känns allt bara så.......slöseri-igt. DS

Ja, vad skriver man här då?? Har skrivit och suddat ut och skrivit igen. Så ledsamt.

Började läsa bloggen du skriver om men kände "Nej, jag är inte i form för att läsa detta". Kanske är det just då man faktiskt SKA läsa...för att få en annan syn på livet och det man själv tycker är jobbigt....

Åh jag tittade in, tack för tipset om bloggen..även om man blir ledsen så hoppas jag några ord kan hjälpa..
Kram på dig!

Jag tror, och efter att ha följt bloggen en lång tid, att set faktiskt är bra att hans blogg finns! Vi kommer alla att råka ut för sorg och saknad. Och även om det kan kännas förbaskat orättvist hur vissa drar en nitlott, hur orättvist det är att andra överlever och andra inte gör det, eller hur skillnader i ålder, livssituation med mera gör att vi känner det så förjävligt, så tror jag faktiskt att det just därför är viktigt att kunna skriva och kunna läsa om det här. Jag mådde riktigt fysiskt illa i början nät jag läste bloggen. Jag blev nojig och orolig för allt, började planera för "tänk om", blev hypokondrisk you name it! I samma veva miste jag både mormor och morfar, min mans bäste kompis blev diagnosticerad med hjärntumör med ganska små chanser, en annan bekant slåss också mot en omöjlig cancer och sonen till en kompis insjuknade i leukemi.
Idag känner jag sån tacksamhet för honom, trots det helvete de gått igenom och fortfarande gör, det är ju värsta scenariot om man nu kan gradera sorg och saknad, men han visar oss just det som ingen i den situationen tror, han själv inklusive, ATT livet fortsätter! Aldrig på samma sätt, alltid med hjärtat fullt med hål, aldrig med samma lycka, alltid med djupa sår i själen...
Men, det fortsätter!!! Och även om man inte märker det själv så går dagarna, de värsta såren slutar att blöda, de lämnar alltid ärr och sårskorpor, men man förblöder inte... Man lever. Man överlever. Vare sig man vill eller inte. För hur man än vrider ich vänder på det, så har man alltid något kvar att leva för, och kampen mot detta är alltid starkare än kampen för att ge upp.

Det har ännu inte gått så lång tid, men tänk vilken kraft han har, hur mycket kärlek som finns och vilken lycka HAN har som är kvar och ser sitt barn växa upp! Och vilken lycka hans barn har som har sin pappa kvar som kan berätta och visa allt som finns om deras gemensamma kärlek som inte fick chansen att göra det själv... Fan, inget kan jämföras mot att få vara kvar här, på plats! Men hans verklighet blev en annan. En verklighet han försöker vinna tillbaka!

Det ät viktigt att vi, precis som yohanna säger, påminns om detta. Att vi inte tar för givet, ger upp, lämnar och skjuter undan. Men vi lever i vår verklighet som vi fått oss tilldelat och vi kan bara själva påverka vissa delar av den. Så sluta inte leva i den verklighet som är, försök inte byta den mot en annan. Försök rida ut och överlev när verkligheten förändras utan din kontroll. Annars kommer vi att gå under innan kampen ens har börjat, om den ens gör det...

Fint skrivet yohanna!
Anna

Ja, det är ju så svårt att faktiskt sätta ORD på det man känner. Jag har svårt med det. Det far ju runt en himla massa i huvudet, som en enda röra. Tack till er att ni finns, och Ja, Tacksam får man (Jag) nog vara att man har fått vara med så här långt.