Äntligen är vi tillbaka i vardagen! Jag skriver äntligen för denna julen har varit lite tuff. Vi har varit sjuka igen och till och med fått ligga på sjukhus.

Men jag tar det från början.

Julen kom och Alexander hade äntligen blivit av med den förskräckliga hostan och snoret som han hade haft i flera veckor.

Octavio jobbade på dagen och Alexander och jag pysslade med det sista och förberedde jullunchen, sist så tog vi oss ett julbad så att vi skulle vara riktigt rena och fina när pappa kom hem.

Vi åt lunch med Octavio, den klassiska skinkmackan och köttbullar och så mös vi.

På kvällen kom farmor och farfar och TOMTEN! Det var första gången som Alexander träffade tomten (förutom en gång i varuhuset då han blev bjuden på en karamell) och han var rejält imponerad av honom. Paketen revs upp med rasande fart och Alexander lade inte ens märke till att Tomten gick och farfar kom tillbaka.

Alexander gick och lade sig och vi vuxna åt julmiddag. Octavios mamma hade med sig en fårstek som hon gjort i en vitlöks-vin-sås i ugnen och en klassisk spansk julskinka. Den är som den svenska fastän med ben och så är den inte lagt i saltlag innan utan den sätts rå direkt i ugnen, den blir som en skinkstek efter tillagning. Vi drack vin och hade det trevligt ända tills sent på natten.

Dagen efter ägnades åt att packa upp alla leksaker och försöka att få dem att fungera. Som vanligt så var pappan nästan mer intresserad av leksakerna än barnet.....

Farmor och farfar kom tillbaka till lunchen för att äta rester.

Till nyår så kom Octavios familj från Göteborg och vi hade nyårsfest hemma hos oss. Vi åt middag, jätteräkor med sås och lax i ugn.
Lagom till 12-slaget så hade vi hunnit få ungarna i säng och kommit fram till efterrätten. 12-slaget skålades in och sedan satt vi och småpratade tills de blev trötta och ville åka hem.



Dagen efter kom de tillbaka och åt rester och lekte.
Det var på torsdagen.
På fredagen var vi hos O:s föräldrar och åt lunch och på eftermiddagen började Alexander att få feber. Vi åkte hem och han fick febernedsättande. Febern gick ner och var borta på morgonen efter.

Dagen efter (lördag) hade vi planerat att åka på stan och handla julklappar (till trettondagen som är den stora julaftonen här) och O lämnade mig och Alexander i ett varuhus och åkte själv iväg på sitt håll.
Jag strosade omkring och hittade INGENTING som jag ville köpa. Nästan allt var slut och jag såg bara skräp. Jag hade sett ett par saker som jag ville köpa till O men nu när jag kom och skulle köpa dem var allt slutsålt och jag var tvungen att hitta på nya saker.
Som vanligt när man har press på sig så hittar man ingenting.
Och Alexander betedde sig jättekonstigt och ville inte äta och inte sova i vagnen fastän det var sent på dagen för honom. Tillslut fick jag ringa efter O och be honom hämta oss. Jag märkte att febern steg på Alexander och när vi kom hem hade han 40 grader.

Nu blev jag orolig för febern gick inte ner med medicinen och jag kunde inte ge mer än vad jag hade gett. Så jag ringde min mor och frågade (hon är sjuksköterska) och hon tyckte att vi skulle åka till akuten för så hög feber var inte bra. Så vi åkte till barnakuten och på vägen från parkeringen så spydde A ner mig totalt.
På akuten fick vi vänta typ en halvtimme och så fick jag gå in (bara en person fick komma in med barnet så O fick vänta utanför, stackarn får alltid vänta utanför, likadant var det ju när A föddes).

Väl inne fick jag berätta för doktorn som var en ung tjej på några och 20 år. A fick en dos febernedsättande igen och ett bad i ljummet vatten för att ta ner febern. De tog honom ifrån mig och gick iväg med honom för att ta blodprov (varför mammorna inte får vara med och lugna barnen är för mig en gåta) och så fick vi vänta på svaren.
Svaren visade på ingenting speciellt så en öronläkare tittade i öronen och sa att det troligtvis var öroninflammation och så fick vi antibiotika och febernedsättande att ge var 8e timme.
Vi handlade medicin på vägen hem och när vi kom hem (sent på natten) så fick A ett glas välling och medicin som han spydde upp direkt. Jag gav lite till och så fick han gå och lägga sig.

Febern gick bort och på morgonen så fick han en dos medicin igen fastän han skrek som om vi höll på att mörda honom. Men det gick.

Nu lämnade jag killarna hemma och åkte själv iväg för att leta julklappar.
Efter ett par timmar så ringde O mig och frågade om jag hade mycket kvar, A började bete sig konstigt och ville bara sitta i soffan och slöa. Han verkade klen tyckte O.
Jag började förbereda mig för att åka hem.
På parkeringen ringde O igen och sa att nu fick jag komma hem för A hade börjat få feber igen och börjat att gnälla och det var inte dags att ge honom sin medicin än, O var orolig.
På vägen upp till huset så ringde han igen och frågade vart jag var för han stog i hallen med A redo för att åka till akuten igen. A hade hög feber och låg stilla och gnällde bara. Jag gasade och så åkte vi tillbaka till akuten igen.

Efter en halvtimme kom vi in igen till en annan doktor, denna gången en ung kille. Jag berättade, han tittade i öronen men såg inga tecken på öroninflammation. De gick iväg med A igen för att ta fler prover och så fick han bada kallt igen. Hela tidens gråtandes så att hjärtat kunde brista. Jag vet hur det känns när man har hög feber och man fryser, tänk dig då att behöva ta av sig alla kläder och bada kallt, jag led med honom.

Nu lade de oss för observation på akuten och satte dropp på A och så fick vi vänta på att febern skulle gå ner. Där satt jag på en stol hela natten och A låg på en säng utan en tråd på kroppen och så väntade vi. O var tvungen att åka hem för han skulle ju jobba dagen efter, att man har barnet på sjukhus är ingen orsak att få ledigt för här.

Varje timme kom de med termometern och A hade 40 grader ända tills klockan 6 på morgonen då de lyckades få ner den. O kom en sväng innan han skulle jobba i gryningen och hade med sig ett frukostpaket till mig.

Doktorn kom på morgonen och sa att vi skulle vänta under dagen på att se ett par provsvar för att se vad de skulle göra. Vi var där hela dagen och på eftermiddagen bestämde de sig för att lägga in Alexander. De hade inte hittat någon orsak till febern och ville utesluta lunginflammation och bakterier i blodet. Vi skulle få vänta på provsvar ett par dagar till och äta antibiotika var 8e timme. Det ville de att vi skulle göra på sjukhuset för att vara under bevakning.

A hade haft dropp i armen hela tiden men den hade trillat ur och nu skulle man försöka att sätta en ny. De bar iväg med honom igen och var borta jättelänge och jag hörde hur han skrek som en galning bakom stängda dörrar. Det var en tortyr att försöka sitta stilla och vänta. När de kom tillbaka med honom hade han plåster överallt. De hade försökt att sticka honom men han var så sönderstycken att det varit omöjligt att få ett helt blodkärl, de gav upp och A fick medicinen i munnen istället.

På måndagskvällen kördes vi upp på avdelningen och skrevs in där. Jag stannade en natt till på sjukhuset sittandes i en fåtölj denna gången. Lite bättre än stolen på akuten faktiskt. Men det är deprimerande att vara på sjukhus, alltid så hör man någon gråta, hela tiden är det någon som kommer och väcker för att ta tempen eller sticka i fingret. Bara nu när jag sitter och skriver och tänker tillbaka så kommer ångesten över mig och jag måste ta paus för att gå iväg ett tag, det är svårt att skriva om dessa dagar.

Dagen efter så var det trettondagen. Klockan 8 så tändes alla lamorna och sjuksköterskorna började skramla och tala högt. Barnen väcktes och sköterskorna började riva och slita i dem och flera började gråta. A satte sig storögt upp i sängen och fattade inte riktigt vart han var.
Man hade förklarat för oss att mellan 8 och 12 om dagarna så var föräldrarna tvungna att gå därifrån. Barnen skulle badas, äta frukost och doktorn skulle gå ronden. Jag fattade inte riktigt hur detta skulle gå till för i brist på spjälsängar så hade A blivit placerad i en vanlig sjukhussäng utan höga sidor som han med lätthet skulle kunna trilla ur.

Men denna dagen så sa man att eftersom det var "julafton" så fick föräldrarna stanna. Jag hjälpte sköterskan som hade hand om A:s rum för det var 6 barn på en sköterska. Först så badade hon ett par barn i diskhon som fanns på rummet, band fast dem med lakarn i sulkisar. Sedan tog han med sig det större barnen (hon trodde väl att A var ett "större" barn fastän han inte ens är två år, till badrummet och skulle duscha dem där. A höll på att trilla omkull i badkaret för hon höll inte i honom, en flicka hade bajsat på sig och trampade runt i bajset för sköterskan inte märkte att det hade trillat på golvet och det var ett sådant kaos att jag blev helt chockad.
Ska det vara så här på ett sjukhus och hur hade det gått om jag inte varit med.
Jag var skräckslagen.

Så skulle de äta frukost och det var små bord och stolar i matsalen. Sköterskan dukade fram maten och så skulle barnen äta själva, och Alexander kan inte äta själv och kan inte sitta själv på en stol, han sitter i barnstol hemma. Klart att han inte ville äta.

Sedan kom Octavio med paket och på em kom övriga familjen med paket. De tre vise männen kom också till sjukhuset för att hälsa på barnen och dela ut klappar.

På kvällen uppstod ett problem när vi skulle sova. Det fanns 6 barn i rummet. Till varje säng hörde en fåtölj, 4 bekväma, fällbara och två vanliga kontorsfåtöljer. Barnet bredvid A hade varit hemma över helgdagen och eftersom till As säng hörde en icke bekväm fåtölj så hade vi tagit den bekväma som hörde till den tomma sängen. När nu barnet med tillhörande föräldrar kom tillbaka så förklarade de att det fanns ett system på rummet. De som hade varit där längst hade de bekväma fåtöljerna och de som kom nya hade de obekväma tills ett av de "gamla" barnen åkte hem och den nyaste fick dennes fåtölj och den som kom ny fick den obekväma. Således eftersom jag var den "nya" på rummet så fick jag lämna tillbaka den bekväma fåtöljen och sova i en obekväm.

Dagen efter kom ögonblicket som jag fasat för, att vi skulle bli utskickade därifrån. Alexander har varit själv utan mig förut men aldrig med totala främlingar. Dessutom var jag orolig för sängen, de hade fortfarande inte skaffat en med höga kanter åt honom och han kunde när som helst luta sig över kanten och trilla ur. Dels hade jag med mig frukostgröten som han var van vid och ville förklara den för sköterskan som skulle mata dem. Alla föräldrar satt som på nålar och försökte att göra sig osynliga på morgonen. Sköterskan började att göra i ordning de barnen som var själva och ett par mammor fick klartecken att vara kvar och ge fruckostvällingflaskan. Men så kom det en sur sköterska in och började härja med alla på rummet:

-Vad gör alla föräldrar här? Alla ska ut nu!
Jag försökte att förklara sängen men hon bara slet Alexander ur mina armar och sa att hon skulle ta honom.
Alla barnen började förståss att gråta när föräldrarna blev utkörda från rummet och själv så gick jag med gråten i halsen av att höra A gråta efter mig när jag gick.
Med tårarna rinnande så gick jag ut från sjukhuset och tog bussen hem till O:s föräldrar för att äta frukost och fördriva tiden.

Jag hade inte tid att åka hem och ingen bil hade jag. Jag åkte dit och satt som på nålar innan det var dags att åka tillbaka till sjukhuset klockan 12. Därutanför i korridoren stod alla föräldrar och väntade på att bli insläppta. Tills klockan 1 fick vi vänta innan doktorn blivit klar med våran sal och alla stod och hoppade av frustration och försökte att höra om just deras barn grät.

Så gick tisdagen, onsdagen och på torsdagen så sa doktorn att vi fick åka hem. De hade inte hittat någon orsak till febern men heller inte hittat någonting i blodet. Så vi kunde åka hem men fortsätta med antibiotikan. När vi gick ut därifrån så kände jag mig som om jag kom ut från ett fängelse. Lyckokänslorna var enorma och jag var bara glad glad och glad.

Fredagen gick bra och vi var bara glada över att vara hemma igen.
Lördagen kom och jag märkte att A började att bajsa en massor, säkert en 6-7 gånger den dagen och lösare och lösare blev det.

På lördagskvällen kom min mor för att hälsa på oss en vecka. Vi åkte alla till flygplatsen för att hämta henne.

Alexander och min mor startade ett musikband veckan som hon var här. Men julklappspianot och farfars guitar så spelade A med mormor som fick spela trummor. Men inte alla låtar gick hem, nej det skulle vara speciella som bara A kunde välja.



På söndagen skulle vi åka söderut för att hälsa på Os syster som var på semester i en bungalow där. Precis innan vi skulle åka så kom A och hade en massa skum kring munnen. Jag gick ut i vardagsrummet och hittade en stor spya på vardagsrummsmattan, men blev inte vidare orolig. Jag trodde att han kanske hade spytt för han ätigt för mycket frukost och kanske lekt lite för vilt.

Men när vi kom fram till södern och skulle fika så spydde A upp allt igen och det var en riktig magtömmare som kom. Nu blev jag orolig för det var ju dags att ta medicinen och den fick han ju inte spy upp. Vi tog det lugnt och gav honom lite socker-salt-lösning med medicinen och det verkade som om han fick behålla allt. Så åkte vi iväg för att äta lunch och A fick bara lite vitt bröd och vatten. Men mitt när vi satt och åt på restaurangen så började han att spy igen. Men direkt efteråt så ville han äta igen och det var ju konstigt för han verkade inte sjuk.

Så fortsatte det. Vi åkte hem och han fortsatte att spy med jämna mellanrum. Jag försökte med lösningen hela tiden och på kvällen med lite välling till medicinen. Men han fortsatte att spy hela natten och på morgonen hade vi spyiga lakarn och handdukar i hela lägenheten. O som också börjat känna sig dålig under natten var hemma på måndagen och vi åkte alla till vårdcentralen.

O fick två sprutor mot magvirus och barnläkaren sa åt oss att sluta med antibiotikan som troligtvis var boven och hade haft sönder As mage. Vi skulle ge A vätskeersättning var 15 minut tills han slutade att spy och sedan bara kokt fisk och ris. Det tog hela eftermiddagen att få A att sluta spy och O sov resten av dagen.



På tisdagen var alla möra och jag och min mor tvättade och torkade all smutstvätt. Min mor kände sig lite krasslig och fick ligga i soffan.
På onsdagen åkte vi till ett shoppingcenter och min mor skickade mig att klippa mig och räddade på sätt mig från det tråkiga hår-träsket jag befann mig i.
På torsdagen kände jag mig dålig och på fredagen åt vi pizza, något som A fått en förkärlek för och skrek rakt ut när han såg O komma med pizzakartongerna.

På lördagsmorgonen skjutsade jag mig mor till flygplatsen klockan 6 på morgonen och sedan åkte jag hem och sov hela dagen. Jag kände mig jättedålig. Jag var dålig på söndagen, måndagen och tisdagen. Men nu känner jag mig bra igen och magen verkar ha kommit i ordning.

Därför skriver jag ÄNTLIGEN tillbaka i gamla vardagen för så känns det. Illamåendet är äntligen borta, ingen snuva och jag känner för att gå ut och gå igen och ta tag i godisfrossandet som tag vare maginfluensan inte gett så stort uppsving på vågen.

Alexander har blivit så mager att det är svårt att se honom när han ska bada. Armar och ben är som tändstickor och det gör mig ont när jag tänker på allt han har varit med om. Jag får lust att bara ge honom godis och glass för att göda honom, men det är inte det han behöver utan kärlek och bra mat. Ända sedan sjukhuset så har han haft det svårt att vara själv utan mig. Jämt när jag ska gå någonstans så blir han orolig, även om han är med sig far. Ibland börjar han att gråta om jag går min väg. Jag får ge det lite tid och se om det går bort när han ser att jag inte ska försvinna utan att det går bra att vara med andra personer också.