Skrivet den: 2007-06-12 Klockan: 19:21:23

12 Juni 2007 Principer

Innan jag fick barn så hade jag en massa ideér och principer om hur det skulle bli. Folk runt omkring mig som fått barn sa:
- Du kan aldrig förstå hur det är att ha barn förens du själv fått ett.
Jag tyckte att de var patetiska och tänkte för mig själv att så där ska jag aldrig bli eller säja. Jag hade åsikter och kom med råd till folk med barn och tyckte att jag såg med klara ögon hur saker och ting skulle göras. Jag kunde inte förstå hur folk daltade med sina barn.
Men stolthet går före fall, säjer ett vist talesätt. Nu sitter jag själv här med skägget i brevlådan.

~Jag skulle minsan bara ge bröstmjölk och inte ge något magthe eller magmedicin mot magknip. Barn som helammas kan inte bli förstoppade.
~Mitt barn skulle inte få napp. Om man inte börjar med napp så vänjer sig de aldrig vid dem eftersom de inte vet vad napp är när de föds.
~Jag skulle inte skämma bort mitt barn genom att komma springande så fort som det sa ett pip.
~Jag skulle träna bort mina graviditetskilon direkt efter förlossningen. Det skulle jag ha tid med för lite organisering av vardagen är bara vad som behövs.
~Jag skulle inte låta barnet bestämma över min vardag. Livet skulle fortsätta mer eller mindre som förut. Barnet skulle få följa med mig var jag än skulle. Jag skulle ju amma så det skulle bli hur lätt som helst att gå ut som innan.

Nu när Alexander bara är 2 och en halv månad sitter jag instängd i lägenheten för det finns inga bänkar med skugga utomhur att amma på, Alexander sover med nappen i munnen, bajsproblemen för ett par veckor sedan löste vi med gaslösande medicin, jag kommer precis tillbaks efter en promenad som fick avbrytas i panik för att Alexander började gallskrika och jag hade glömt nappen, jag har inte varit hos frissan och har inte gjort mina magövningar sedan.....för att när jag får en stund över så finns det så mycket annat jag vill göra och jag kommer inte i mina fina sommarklänningar från förra året på grund av att jag är så tjock, har håriga ben, vit fläskigt hull på mage ben o armar och jag har inte sminkat mig sedan jag var gravid.
Vad blev fel?????

När jag var gravid så läste jag Anna Wahlgrens bok Barnaboken. Anna är en kvinna som har 9 barn och en massa erfarenhet av att vara mamma som hon vill dela med sig av. I boken står det beskrivet precis hur man ska göra när man får barn för att barnen ska växa upp och bli självsäkra och trygga personer. Jag läste och blev så lugn av boken, detta skulle bli en enkel match. Det var ju bara att följa boken och det som stog där så skulle allt bli perfekt. Anna säjer i boken att många mammor inte vill följa råden i boken för att de säjer att de inte funkar för att deras barn är annorlunda. Och det höll ju jag med om, alla mammor säjer jämt att deras barn är annorlunda som ett svepsjäl för att inte "vanliga" råd och metoder inte fungerar på deras barn eller för att de inte vill följa dem.
Men inte jag inte. Jag skulle följa boken och få ett tipp-topp-barn. Jag höll med Anna om nästan allt i boken.

En månad efter att Alexander kommit var jag tvungen att lägga undan boken, glömma det mesta som stod i den och försöka att hitta min egna metod.
Jag höll på att få magsår av stress.
Och jag var verkligen övertygad om att detta skulle fungera, jag följde råden till punkt och trodde inte att min Alexander var annorlunda än andra barn. Ändå så funkade det inte som det stog i boken. Jag ansträngde mig mer. Ibland fungerade det, ibland inte, jag höll på att bli tokig av all stress för att få det att fungera.
Det är bara att inse det. Barn är olika eller Anna vet inte allt.

Bland annat så skriver hon gör så, så reagerar barnet så. Inte då. Ibland ja men inte alltid, och vad gör man då? Det har hon lösning på. Fungerar lösningen? Inte, ibland ja men inte alltid osv.....
Ex har hon en metod som man ska sköta barnet med för att tillgodose alla behoven och tillfredställa dem innan barnet börjar att skrika och be om det. Om man gör hela skötningen så ska barnet sova i 2,5 timme efteråt. Det gjorde inte A. Tillslut får man bara bara acceptera att han vill bara sova en timme och inte två och en halv.

Dessutom skriver hon en massa saker som man inte får göra. Låt inte barnet somna i dina armar. Amma inte barnet till söms utan han ska somna i sin säng. Låt honom inte bestämma dina tider utan låt honom anpassa sig till din rytm. Använd inte napp när han skriker utan ta reda på anledningen till skriket. Babyn skriker inte för att den vill ha nappen, den vet inte vad det är. Barn skriker bara för att det vill ha mat.
En del saker låter bra, en del saker låter bra tills man ska testa dem och en del saker är direkt motsägande så jag vet inte på vilket ben jag ska stå.

En sak har hon i alla fall lärt mig och det är att alltid prova med mat vid skrikning och det har visat sig vara genialt. Man kan inte tro hur ofta ett barn vill suga om det får möjlighet och hur många problem man löser genom att hålla barnet mätt och nöjd.

Nu mera har jag gjort mina egna rutiner som fungerar för att jag provat dem på Alexander. Vi har testat si och så och sett vad som fungerat och vad som inte fungerar. Han har försökt att visat vad han vill och jag har gissat och tolkat hans signaler. Alla kunskaper kommer inte till en bara för att man har fött barn. I verkligheten så kommer inga kunnskaper automatiskt, man får gissa, prova och öva för att bli mamma.

Men varför blir jag så stressad? Måste allting vara så himla perfekt? Måste man vara proffs på en gång? Vad händer om jag gör alla de där felaktiga sakerna? Förstör jag honom för livet?
Vad händer om han somnar med nappen för att den är det enda som får honom att somna efter att han har ätigt fått ny blöjja och ligger skönt? Kommer han aldrig att bli normal då?
Och vad händer om jag ammar honom till sömns i min säng varje kväll? Kommer han aldrig att kunna somna av sig själv i sin säng?
Och kommer bajseriet aldrig att fungera om han får lite hjälp att fisa när det kör ihop sig nån gång ibland?
Jag tror inte det.
Jag tror att allt kommer att bli bra och det är en bra start om både mamma och barn mår under tiden.
Så nu gör jag som jag vill men tar till mig en del saker som jag ser fungerar.

Men jag ber om ursäkt till alla dem som jag kommit med råd till utan att ha den blekaste aning om vad jag talar om och försöker att vara mer ödmjuk i fortsättningen.
FÖR det ÄR sant. Du vet inte vad du talar om förens du själv har fått barn. Det är inte samma sak att tala om en sak som att leva det och med moderskapet kommer det en massa nya känslor som inte går att beskriva.
SOM:
Mitt barn är det sötaste i välden.
Man kan inte låta barnet skrika en stund. Man kryper ur skinnet.
Man kan slå nån på käften för att den får babyn att gråta.
Man gör vad som helst för att hjälpa den lilla.
Man gör vad som helst för att få den lilla att bajsa.
Man gör vad som helst för att få den lilla att sova.

Därför är jag enomt tacksam för personer som säjer saker som att det inte går att skämma bort en baby för det går helt enkelt inte att stå emot.

Y

Kommentarer
Postat av: Ina

Yohanna, vad du är bra. Skönt att läsa om dina funderingar och hur du lär dig att vara mamma. För det stämmer att ingen är född mamma utan det är något man blir.
Angående matning av dessa små liv är en hel vetenskap. Det är nog en hel del trender inblandade hur det ska vara och inte vara. Mina föräldrar har berättat att när jag var liten då skulle man mata bebisen var fjärde timma. Inte oftare. Samtidigt som bebisen matades då skulle man också väga barnet för det fick inte äta för mycket. Hade bebisen fått i sig så mycket mat som det skulle så fick det inte äta mera även om bebisen skulle vilja äta mera. Nu är det istället så att barnet ska få äta så ofta och så mycket som det själv vill. Det verkar ju vettigare i mina ögon. För det handlar ju om så mycket mer än bara mat för barnet. Snutta på mammans bröst, närhet, trygghet.
Ens hela liv vänds upp och ner när man får barn.
Skönt att du allt mer börjar hitta ditt sätt att vara mamma. För det är ju trots allt du som känner just ditt barn bäst och vad det behöver.
Jag har också svårt att tro att ett "misstag" i bebisåldern ska sabba barnet för alltid.
Ha det så gott!
Kramar, Ina

2007-06-12 @ 20:43:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback


RSS 2.0